Norrgavels värdegrund, där ekologi är en av tre hörnstenar, är utgångspunkten i all vår verksamhet. Vår affärsidé är att tillhandahålla möbler av hög kvalitet i naturmaterial till så rimliga priser vi kan. För att lyckas med det senare, arbetar vi så långt det är möjligt med rationell serieproduktion – dock kräver de flesta av våra möbler handpåläggning.

För att bli framgångsrika försöker vi att göra bara det vi är allra bäst på. Jag ritar alla möblerna själv och vi har ett komplett prototypsnickeri här på vårt huvudkontor i Malmö för att verkligen kunna arbeta fram varje möbel i detalj.

Produktionen sker på ett femtontal snickerier, huvudsakligen i Småland – 97 % av möblerna tillverkas i Sverige (dock ingen princip vi har, ekologiskt närproducerat kan tala för Baltikum lika väl som Norrland – barrträ har generellt bättre kvalitet i norr, lövträ i söder).

På vår fabrik i Lammhult har vi hela lagret av obehandlade möbelkomponenter. Det ger oss möjlighet att arbeta med äggoljetempera, ge er kunder en unik valmöjlighet samt behålla den slutliga kvalitetskontrollen.

Eftersom vi inte har egen produktion av möbelkomponenterna, köper vi aldrig in virke själva. Våra snickerier är väldigt olika, flertalet har inte mer än 5-10 anställda. Beroende på deras storlek och dagstillgången av olika träslag varierar deras inköpssätt – från lokala små sågverk till större svenska virkesgrossister. Inköpen är en sak, men sedan sprids virket och blandas både hos leverantörer och på snickerierna. För att minimera virkesåtgång kombineras säkert också material från olika leveranser. Norrgavel vill ha så lite varor på lager som möjligt, därför gör vi återkommande små serier med regelbundna leveranser från snickerierna.

Vi har kontinuerlig kontakt med alla våra leverantörer och har alltid efterfrågat svenskt virke i första hand, annars så närproducerat som möjligt, vilket gör att vi bl a undviker ek från Nordamerika. Svensk ek är svår att använda i möbler eftersom den är vresigare och har mycket kvist (till min besvikelse upplever många av våra kunder också kvist i    t ex bordsskivor som dålig kvalitet). Ekvirket kommer ofta från Polen eller Balkan. Björken finns ofta svensk i kortare längder, annars från Finland och Baltikum. Boken ofta svensk, men basas (böjs) i Danmark. En utmaning med odlingskoll på trä är att avverkningsplatserna hela tiden är nya, inte som ett ekologisk jordbruk som skördar samma marker fler gånger per år.

Vilda och blandade skogar är ofta vackert i landskapet (jmf skillnaden mellan äng och åker), men virke från glesa (enstaka träd) och blandade bestånd (t ex urskog) är ofta mindre lämpade för snickeriändamål eftersom träden då utvecklar grenar åt alla håll. Det ger ett vresigt, svårbearbetat material. Mindre än 10% av svenskt lövträ används till möbler. Till möbler av Norrgavels kvalitet eftersträvar man kvistfritt rakvuxet trä – det uppnås lättare om träden odlas i täta bestånd (t ex finsk björk).

Det viktigaste är kanske inte koll på var varje planka kommer ifrån (ståndort), utan att allt virke avverkas på ett hållbart sätt – vilket ju var syftet med FSC. FSC-certifieringen kopplades länge till handel med tropiska träslag som teak, mahogny med många fler – träslag som Norrgavel aldrig använt. Att Naturskyddsföreningen nu inte ens har förtroende för att svensk skogsnäring lever upp till FSC-märkningens krav är nytt för oss. Att vara trygg med ursprunget på virket är absolut ett rimligt krav. Att kontrollera själva tror jag däremot inte är rätt väg för Norrgavel (IKEA har egna jägmästare men är också fler tusen (!) gånger större än Norrgavel – IKEA har 135 000 anställda, på Norrgavel är vi inkl. alla butiker färre än femtio), men absolut att kolla med Naturskyddsföreningen och förmå Svanen att utarbeta adekvata virkeskrav. På motsvarande sätt förlitar vi oss t ex på GOTS kvalitetsmärkning av bomull så att den verkligen är ekologiskt odlad. I vissa fall är vi hänvisade till leverantörernas uttryckliga löften, t ex att sjöfågelfjädern i alla våra kuddar enbart kommer från slaktade djur.

Jag kan alltså inte lova att vi på Norrgavel har järnkoll, men jag är övertygad om att vi alltid legat i framkant vad gäller att ta konsekvenser av ett ekologiskt förhållningssätt. Kanske för att vi aldrig jobbat av nöd, utan av lust. Sedan gäller det självklart att inte slå sig till ro utan att fortsätta spänna bågen.

Norrgavel är ett värdestyrt företag (se vår Värdegrund) och det är längtan efter bruksföremål i samklang med naturen som är drivkraften. Men ingen kan sitta på höga hästar och slå sig för bröstet. Frågeställningar är komplexa och en strikt fundamentalistisk hållning riskerar att inte leda någon vart. Jag insåg väldigt snabbt att för att kunna förverkliga min vision gällde det att inte gapa efter FÖR mycket. Jag gav upp att frakta möblerna med tåg. Jag acceperade ibland en låg inblandning av syntet för att naturtextilen skulle klara högre slitage. Jag sa ja till viss dagssländedesign i butikerna om den vid destruktion kan ingå i kretsloppen etc. Men även om jag tvingades inse att dagens logistik inom virkeshantering inte är förenlig med längtan efter känd ståndort, så är kravet på hållbar avverkning högst relevant.

Norrgavel är inte IKEA. Utifrån våra resurser har vi valt att dra nytta av kompetensen inom t ex Svanen miljömärkning. Att Naturskyddsföreningen inte längre har förtroende för FSC-märkning ens i Sverige kom som en nyhet också för oss. I dagsläget finns vad jag vet inget alternativ.

Frågan om avverkning av urskog har många dimensioner:

Kretslopp

Rätt eller fel, men fokus nr 1 för Ng är att alla våra material ska kunna bli till jord igen. En nedgrävd Länstol återgår till naturen och blir till nya träd etc. Därför säger vi så långt möjligt nej till syntetiska material som bygger på irreversibla kemiska reaktioner.

Skogslungor

Utan masskövling av Amazonas regnskogar hade Norrgavel paradoxalt nog inte funnits. Den väckte min instinkt att göra något. Skogen tar upp CO2 och vatten och avger syre som människan behöver. Norrgavel använder bara nordeuropeiska träslag. Vad jag förstår är återplanteringen av svensk skog mycket större än avverkningen.

Gamla träd

Generellt är det inte fel att avverka gamla träd, men det är fruktansvärt att tätvuxet gammalt virke används till pappersmassa – eller för den sakens skull IKEA-möbler. Det är som att göra köttfärs av finaste filén. Detta virke ska användas där annat ej fungerar – till musikinstrument och annat hantverkssnickeri. På 1980-talet gick jag utbildning på rikssågverksskolan i Skoghall. Jag minns en skogsägare som verkligen sörjde att modern skogsnäring inte klarar att lotsa uråldriga träd till speciella slutanvändare.

Ekologisk mångfald

Monokulturer är på sikt livsfarligt, ett hot mot allt liv. Problemet uppmärksammas ibland först då det redan är för sent. Ur denna aspekt är det oerhört viktigt att värna om urskogar.

För mig känns det bra att dessa frågor äntligen engagerar fler än en handfull fältbiologer och miljöaktivister. Konsumenttrycket är överlägset för att förändring ska komma till stånd – se klorblekningen av papper som exempel. Jag säger äntligen! Och samtidigt, att indignerat kritisera IKEA är att göra det lite lätt för sig. Gemene man har vant sig vid en prisnivå som är sjukt billig och helt oförenlig med långsiktig hållbarhet. Alla vet att det redan idag skulle krävas fyra planeter för att klara vår livsstil på ett hållbart sätt. Konsumera mindre, mycket mindre och bättre, mycket bättre. Och ifrågasätt livsstilar som bygger på vikten av att vara ”uppdaterad” samt det rimliga i att årligen ta flyget till Thailand.

Victors skolhäfte om Indien klass 5

Såg just en japansk film, Att rida ensam i 1000 mil,  som visade sig handla om en far som miste sin vuxne son. Enkel, långsamt odramatisk och gripande – och japansk i sina återhållna känslor. I kväll tillåter jag mig att bara sjunka in i sorgen. Tänker på då jag fick beskedet. Hur det fanns hopp. Tågolycka i Indien, massa döda… men de hade inte hittat Victor. Jag var i vacker dalgång i Italien. Ringde mina andra barn. Åkte hem till Arpitas, min italienska sambo, hus. Ovisshet. Gick till sängs. Halv fem på morgonen ringde UD – de hade hittat en död västerländsk ung man men inte identifierat honom. De var tre och en var på sjukhus. UD- kvinnan sa att det fortfarande fanns hopp. Hopp… ? Endera Victor eller hans gode vän. Efter ytterligare någon timme ringde UD igen. De hade hittat den tredje pojken död under tåget. Att vara förälder…

Hur många barn har jag nu? Någon säger du kommer alltid att ha fyra barn… Har inget förhållande till orden. Fyra känns fel. Och allt annat än fyra känns också fel. Det kan få vara så.

I ett samtal härom kvällen fick jag frågan vad detta hade gjort med mig. Jag är alltid nyfiken på de svar som kommer… Det har gett mig ökad frihet. Inte så att jag är fri från sorgen och saknaden – det kommer aldrig att ske Victor. Men att mista det jag älskade allra mest, det jag tvivelsutan kunnat offra allt för att rädda, har öppnat för det som finns bortom. Tidigare sa jag att det viktigaste i livet var just liv och död. Nu är det som att liv och död lotsar mig till det som är viktigt i livet – nämligen allt. Och absolut ingenting. Det är mycket vackert.

Parallellt finns den/det som betraktar han som gråter. Var finns närvaron? Att vara här och nu. Om Victor hade varit kvar i det vi kallar livet, så hade jag inte saknat honom nu – han levde alltid sitt eget liv och jag mitt. Det är TANKEN att han inte finns som smärtar. Tankar är inte fel, men de fjärmar oss från det rena varandet – de leder oss till nostalgi i förhållande till det som varit eller oro/förväntningar inför det vi tror ska komma.

Carpe diem, fånga dagen, är ett väldigt 55+ uttryck. Jag associerar det med solresor, måltider och att unna sig. Inget fel, men väldigt mycket ”att göra” trevliga saker fokus. Närvaro i en djupare mening handlar om ”att vara”. Väl att märka att vara med det som är. Som det är. Att inte välja. Det är just i detta som den makalösa friheten ligger. Att släppa hela idén med att värdera allt i ont/gott, bra/dåligt, svart/vitt… Att acceptera sakernas tillstånd och bara ta in det som är och vara med det (förväxla ej med passivitet eller uppgivenhet). När allt kommer omkring finns inget annat än här och nu – allt som är, är nu. Ett nytt nu. Och ytterligare ett… Wow

Att ge sig i kast med transformation som ett quick fix är oavsett val av litteratur dömt att misslyckas. Utmanande existentiell litteratur kräver tid. För mig var Robert M Pirsigs ganska lättillgängliga Zen och konsten att sköta en motorcykel (1974) fullkomligt omvälvande. Jag avnjöt den i små intensiva portioner för att verkligen kunna smälta den. Kort därpå gick jag lös på Roshi Philip Kapleaus Zens tre pelare (1965) – den tog mig sjutton (!!) år att komma igenom. Initialt förstod jag ingenting, lade den ifrån mig, kom tillbaka… successivt kunde jag se hur boken på det mest underbara sätt, gav mig en bekräftelse på att det jag upplevde i långvarigt tålamodskrävande meditationsövningar ägde sin relevans – någon hade upplevt det tidigare och hade t o m satt  ord på det. Och för säkerhets skull, nej, jag är inte buddhist

S0m konsekvens av en risk jag medvetet utsatte mig för, har detta 2012, så långt varit en ständig utmaning för mig att hantera osäkerhet och kaos utan att fastna i frustration och stress. Det som inte dödar, härdar… brukar man säga, men det är inte härdad jag strävar efter att bli utan vis – jag vill bara komma till djupare insikt i vad livet innerst inne kan innebära. Jag försöker att möta det som är, som det är, utan att försköna, döma eller förtränga. Anonyma Alkoholisters sinnesrobön är en god hjälp på vägen:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

En av de upplysta meditationslärare som korsat min väg, Rahasya Fritjof Kraft, har dragit det ett väsentligt steg längre:

Om du är i en situation som du inte står ut med, och du kan ändra på den, så gör det.
Om du inte kan ändra den, acceptera den och välkomna den.
Det finns alltid dessa två möjligheter.
Och det utelämnar den tredje möjligheten, vilket är att klaga.

Smaka på den, välkomna den! Inte för att bli härdad utan för att i stunden bli varse möjligheten att identifiera dig med det som finns bortom. Med ett vaket sinne, erbjuder existensen hela tiden det man i stunden behöver. Häromdagen fick jag ett nyhetsbrev från Turiya, en av de meditationslärare som varit allra viktigast i min egen inre resa, vars ord får avsluta denna lilla betraktelse.

I know that I can only transform this world if I am willing to look inside and take full responsibility for how my life unfolds right now.  And of course, to do that is not easy. One argument with my partner and immediately I’m projecting it all out onto her and find myself saying, well, it must be her fault. It’s so easy to put it out on the other and it takes real awareness, courage and willingness to be 100% responsible for how I create my world. Not just 50/50, that doesn’t work, it’s full responsibility.

Träsoffan är tveklöst den möbel som betytt mest i förverkligandet av visionen om Norrgavel. Drömmen om en opretentiös, Carl Larssonskt avslappnad och därtill riktigt skön soffa bar jag inom mig i tio år.

Så börjar ”Tanken bakom”-texten som jag skrev till Träsoffan igår - efter 20 år då! Dagbädden på mina rithurtsar var en stark inspirationskälla. Skissen ovan är från vår dåvarande lägenhet i Röda Bergen (Sthlm nov. 1984) och fotot bredvid tog jag nyss på mitt kontor här i Malmö. Nedan skisser i urval från processen som 1993 ledde till Norrgavels träsoffa, premiärvisad på bomässan Bo93 i Karlskrona.

.. har guld i mund. En härlig morgonyoga / meditation. Naken på lager av ullplädar. Långsamma rörelser för att komma hem. Stillhet, inre ro. Och allt det yttre kaoset får vara som det är. I stormens allra centralaste punkt råder fullständigt lugn. Jag kände inte till det förrän i fyrtioårsåldern. What a gift!
Tillbaka till sovrummet som doftar mandel av fantastiska tulpaner – har stått en hel vecka – och badar i strålande östersol. Frukost på sängen… ja, varje morgon sedan tolv, tretton år. Träbrickor från Norrgavel, vitt porslin från Gustavsberg, linneservett och handdrejade tekoppar i mjukt lergods. Gränslös vardagslyx som inte ens kostar CO2.