Men väldigt snabbt spirade också tacksamhet ur insikten att det lätt kunde ha varit ännu värre. Ingen ondska var inblandad. Ingen gjorde något fel, i alla fall inte avsiktligt. Och inte minst, vi anhöriga visades oändligt mycket stöd och kärlek.

Annat var det i Roman Polanskis Pianisten som vi valde som fredagsfilm. Titeln kändes rogivande… om jag hade vetat vad den handlade om hade jag, trött efter arbetsveckan, valt något annat. Och likväl en fantastisk film. En judisk pianist som mirakulöst genomlever hela andra världskriget mitt i Warszawa.

Hemska krigskildringar har vi sett, bestialiskt, grymt, primitivt, till slut bara rå djurisk överlevnad. Men det är ändå ”krig”. Vi har också sett vad terrorister, idioter och psykopater kan åstadkomma. Men det som hände i vår egen föräldrageneration, på vår egen kontinent, mer eller mindre inför öppen ridå och metodiskt år efter år… Polanskis vardagssociala skildring av pogromen är närmast outhärdlig att ta in -  übervidrigt tydlig i sin lugnt monstruösa beskrivning av utstuderat förödmjukande mänsklig grymhet.

De människoöden pianisten (med verklighetsbakgrund) tvingades möta under dessa helvetesår får allt annat, inkluderat att förlora en älskad son i tragisk olycka, att blekna. I ett annat ljus finns det förstås ingen större mening med att jämföra.

Vävstol i Klässbols monter

Förlåt, förlåt… nu var det verkligen länge sedan jag hörde ifrån mig. Resor, mycket att göra och så har liksom inte energin infunnit sig… det är ju inget kul att pressa fram saker. Förra veckan var jag en sväng till Stockolm och besökte bl a möbelmässan och show-rooms på stan. Jag måste erkänna att jag sällan känner det där suget, men väl där brukar det alltid vara kul, speciellt att träffa gamla arkitektkompisar, formgivare och pressmänniskor. Normalt är jag väldigt systematisk och betar av hallarna metodiskt. I år släppte jag kontrollen och gled mest runt med Inger Wibell-Kähr som hade inbokade möten med fler av Norrgavels leverantörer av mattor, lampor, textil mm. Bilden ovan med linnevävstolen är från Lena Bergströms vackra monter för Klässbols linneväveri.

Vi tittade också på de mest osannolika mattor. Från mitt barndomshem minns jag en specialgjord trasmatta i hallen. Dubbelbindningstekniken med asymmetriska färgfält i nyanser av turkos och julgransgrön gjorde mattan vändbar. Jag älskar enkla trasmattor, men detta var något helt annat – en sofistikerad enkelhet som lyfter tekniken till att passa även på parkettgolv i ”fina” stadslägenheter. Med Inger besökte jag företaget som sedan 2005 övertagit produktionen av dessa extremt tätvävda och hållfasta trasmattor med linnevarp.

Ute på mässan besökte vi vår leverantör av Kelimer mm. Tonvis med mattor av alla de slag. Som en yrkesfärdighet har jag med åren lärt mig att snabbt skanna av utställningar, presentationer etc och här sögs min uppmärksamhet till en indisk Damaskmatta. Jag köpte en själv för något år sedan och bara njuter – det är en tätt handknuten ”äkta” matta, men den är modernt plain.  Lystern och färgskiftningarna i dessa ullmattor är makalösa och de upplevs helt olika beroende av från viket håll man ser dem. Inget är bestämt, men jag ska göra vad jag kan för att vi ska kunna tillhandhålla dessa underverk i Norrgavels butiker.

Årets mässa genomsyrades av naturträ och grå pasteller ofta i enkla pinn-möbler. Sympatiskt, dock långt ifrån alltid med erforderlig snickerikänsla. Lars Bessfelt som i snart tjugo år servat Norrgavel med helt unika Zlamp-lampor visade nya uppdaterade golv- och bordslampor i denna färgskala, som jag hoppas att vi får se ute i butikerna så småningom. Och så mötte jag Milis Ivarsson efter massa år Det var Milis som gjorde hela recepturen till alla Ovolins temperakulörer – den kvinnan ÄR färg i hela sitt väsen.

Från linnevävstolar tillbaka till Malmö. Igår hämtade Tomas Fröding hem en svarv till vårt prototypsnickeri i undervåningen på huvudkontoret. Redan efter morgonfikat var den installerad och Tomas hade i ett huj gjort vacker vägghållare för alla svarvstålen. Efter alla dessa år, kan vi så äntligen själva svarva fram profiler, så akta er nu… i fortsättningen kanske det bara blir runda ben och svarvade lampfötter!

De människor som har gett inspiration till våra världsreligioner har alla förstått vem de verkligen är. Allt är ett. Insikt om detta tillstånd av varande kallas ibland Upplysning. Buddha nådde upplysning efter åratal av meditation. Men begreppet ”att nå upplysning” är egentligen missvisande. De som har insikt säger samstämmigt att vi alla redan är upplysta. Problemet är att vi inte inser det. Uppgiften är därför inte att söka detta tillstånd, utan att likt en lök, skala av lager efter lager av uppfattningar som hindrar oss från insikten att vi redan är det. Inte minst då livet bjuder på trauman som t ex att förlora en nära anhörig, bjuds vi in till att skala löken. Att släppa den romantiska drömmen om sig själv som far till fyra barn är smärtsamt. Och befriande. Och ja, jag älskar dem lika mycket oavsett. Det som krävs för att komma tillbaka till vår ursprungliga upplysta natur är en Längtan dit, men framförallt villighet. I olika religioner uttrycks det som att ge sig hän, lägga sig i Guds händer, följa en guru… det kan underlätta, men ytterst handlar det helt enkelt om hjälp att våga släppa kontrollen.

Några av mina absoluta favoriter är Ingegerd Råmans Olympia-vaser – diskreta, men med grafiskt tydlig karaktär, praktiska och funktionella. Helt underbar finish och lagom tyngd i glasmassan. Vackra såväl till smalstjälkade buketter som till lökar, kvistar och storblommor (t ex hortensia som ligger i skålen). Jag har av anledning ovan tre storlekar + den lilla sticklingskulan och jag använder dem hela tiden sedan, ja, det är väl 20 år ungefär, ibland t o m fler ihop samtidigt. Olympiavaserna är också bra för left-overs – för omplacering av de arter som överlever buketten. Då jag var yngre föredrog jag krukväxter eftersom snittblommors korta hållbarhet gjorde mig frustrerad. Idag njuter jag oerhört av just blommors korta liv – ingen tid att spilla, det gäller att glädjas här och nu!

Vår policy för dessa produkter är densamma som gäller Norrgavels möbler – naturmaterial och så långt möjligt ekologiskt. Mycket var sig likt mellan mässorna, mycket obehandlade naturmaterial – trä, bambu, näver, skinn, linne, hampa, koppar, klarglas – ofta i naturens egna grå- och beigeskalor, ibland med matta ytor. Formex mer mot gammaldags lantlighet, medan Paris mer etniskt primitivt enkelt. Återbruk, resurstänkande, vintage mindre tydligt i Paris i år, medan eko genomsyrar mycket på Formex.

Efter jul känner jag en form av försoning såväl med det som hänt som med livet som sådant. Det liv som per definition obönhörligt och utan uppehåll rör sig från det vi kallar födelse till det vi kallar död. Det är det som ÄR livet, ur ett fysiskt perspektiv. Att älska livet handlar om att ta in såväl det ena som det andra, såväl födelse som död. Utmaningen som människa är att inte ens välja det ena framför det andra.

Då jag håller föredrag försöker jag alltid skapa en samsyn med auditoriet kring vad som verkligen är viktigt i livet och då brukar jag relatera till födelse och död. Det är vackert, men det känns inte längre som att det är tillräckligt. Livet är ju fortfarande ”viktigt” trots att min älskade Victor inte längre finns i sin kropp. För att definiera det som är viktigt nu känns det helt nödvändig att gå bortom liv och död. Till det som alltid är, alltid har varit och alltid kommer att vara. Varför kalla detta sorgearbete? Potential till befrielse är bättre, som det meditationsnamn – Nirvan – jag fick för många år sedan.

I söndags gjorde jag & min sambo fin utflykt till skånsk utpost i norr. Underbart beläget invid Osbysjön ligger en ny fantastisk liten kursgård som invigdes till Sinnesfred. Adinas & Johns verksamhet bygger på lika delar Raw Food och the Work. Vi bjöds på den mest underbara eftermiddagsfika med ”tårtor” av alla de slag – utsökta smaker och en fröjd för ögat!

Och the Work… om ni inte testat det, så gör det! Byron Katies metod går ut på att fördjupa och förenkla livet genom att våga se vad som döljer sig bakom alla våra förutfattade meningar, omdömen, idéer och känslotillstånd. Hennes frågor: Är det sant? Kan du verkligen veta att det är sant? Hur reagerar du när du tror på tanken? Vem skulle du vara utan tanken? fungerar lika bra i familjegräl, som i konflikter på arbetet eller med dig själv.

svt.se Landet som inte längre är

Peter Gerdehags nästan smärtsamt vackra SVT-dokumentär – Landet som inte längre är – om hur livet för några kvarvarande småländska småjordbrukare gestaltar sig, har just tonat bort. Kvar dröjer sig ett stilla vemod av en svunnen tid, en tid som ligger märkligt nära bakåt i tiden. Min dalmas till far växte upp i undersköna Enviken intill ett stilla vattendrag som breder ut sig mellan de blå bergen och med åkrar, ängar och skog in på knuten. Han lämnade fädernegården för moderniteten i Stockholm, men tog varje helg år efter år med familjen tillbaka. Jag inser med full kraft vilken rikedom jag därmed fick inblick i som barn.

Primitiva kulturer är ofta naturligt vackra. Jag tänker på det då jag idag ser bilder från Indien – mycket snart är allt detta borta. Nostalgi känns inte livfullt, men den del av modern kultur som förfular och förstör naturen känns fruktansvärd – värd att frukta. Jag minns alla gårdens djur; arbetshästen, korna, grisarna, hönsen… mjölkningen, liksom älgjakten, kräftfisket… tömma näten på gädda, abborre, mört… Själv lyckades jag med kusins hjälp i alla fall föra vidare upplevelsen av att hässja och bärga hö till mina barn.

Min faster odlade lin med rötning i sjön, bråkning, skäktning, häckling, spinning, vävning… jag använder fortfarande hennes handdukar efter 60år (!). Också hemvävda ullmöbeltyger finns kvar… och dubbelstickade raggsockor, de bästa jag haft! För trettio år sedan testade jag själv att väva trasmattor på en av gårdens vävstolar… med avlagda kläder i kretslopp, Fristadsbyxor gav en vacker blå färg… mattan finns kvar i mitt sommarhus. Undrar om man fortfarande såpskurar sina trasmattor i tvättrännan intill dammluckorna ovanför Vågsjön.

Filmens slipsten under sitt skärmtak gav mig en total flashback, lätt åtkomlig för att alltid hålla gårdens liar och yxor i stånd. Jag har fått min farfars verktygsskåp, som han förstås själv tillverkat på gården – han dog 1922 då min far var dryga året. På gården fanns en hel uppsättning gamla profilhyvlar för att hyvla fram vackra hörn på bruksföremål, möbler, hussnickerier – var och en märkta med gårdens bomärke. På somrarna flottades timmer, på vintrarna sköttes kolmilorna.

Minnet far iväg; jordpäron (potatis), bärbuskar, dalior och pelargoner… hålkakor, äkta getmesost och kaffe på fat. Bondens marknad är ett tecken i tiden – lätt att ironisera över, ibland gränsande till det patetiska… och ändå, det är helt underbart om vi kan hitta tillbaka till några av de kvaliteter som faktiskt gått förlorade. Vurmen för surdegsbröd och äkta heminredning står för en längtan att förstå, att vara delaktig, att skapa, att känna att det är äkta och på riktigt. Gott så! Vad gäller Norrgavel, kan vi alltså tacka min far för äktheten och enkelheten, men utan min mors borgerliga tillskott av förfining och njutning hade det nog blivit svårsmält .

Benen ska inte sticka ut då man ser fåtöljen, samtidigt bör de ha något speciellt om man verkligen tittar på dem. De sista bitarna var textil, val av sömnad och sömmar… justeringar in i det sista. Sent igår kväll kom Tomas hem från mörkaste Småland med provexemplar som ska fotas i miljö på måndag. Äntligen kan vi andas ut lite! Justa material, tight i mått med riktigt skön komfort. Klassisk form men ändå ny – strikt manlig utsida, kvinnligt omslutande insida. Nu är det sista handen inför butiksexemplaren i februari som gäller. Och så förstås, mest spännande av allt, vad du ska tycka.