Historien bakom några pinnstolar

En sommardag 1939 besökte Carl Malmsten med en grupp elever Finströms gamla kyrka på Åland. I sakristian såg de en serie sins emellan olika pinnstolar. Händelsen beskrivs av Gunilla Kindstrand i Möbler Människor (2009); En av eleverna får i uppgift att mäta upp och rita av stolen och anpassa den till serieproduktion. Resultatet blir mycket lyckat och mästaren Malmsten är nästan nöjd. Han gör några mindre justeringar i elevens skiss och börjar sedan fabrikstillverka den. Lilla Åland blir genast en succé /-/. På 1940-talet var relationen mellan mästare och elev hårt reglerad och för de flesta var det självklart att Malmsten skulle ha rätten till sin lärlings arbete.
 
Jag började intressera mig för historien hösten 2010 med anledning av att Malmstens stiftelse anmärkte på att Norrgavels Pinnstol skulla vara allför lik Lilla Åland. Från mitt arbete som ansvarig för jubileumsutställningen till Carl Malmstens hundraårsminne 1988 på Nordiska museet drog jag mig till minnes rykten kring Lilla Ålands tillkomst. Jag ringde upp Olle Pira, f d rektorn vid Carl Malmstens verkstadsskola, som berättar att eleven, Sven-Erik Fryklund (arkitekt, 1921-2003), blivit besviken och arg på Carl Malmsten för att han tagit åt sig äran av Lilla Åland. Det blev slutet på deras samarbete och Fryklund gjorde en egen pinnstol, döpt till Haga efter Hagafors stolfabrik.
 
1978 började KF tillsammans med Svensk Form utveckla BAS-möbler vars signum var god funktion och tidlös form för en enklare, friare, mera solidarisk livsstil. Monica Boman skriver i tidskriften Form nr 5/1978 Pinnstolen hör till de svenska ur-stolarna och är självklar som en av stolarna i ett basprogram. KF har på nytt tagit fram Sven-Erik Fryklunds gamla stol Haga... Ami Lindkvist, sortimentsplanerare på KF Interiör från 1981, berättar att KF sålde Lilla Åland och Pinnstol BAS (=Haga) parallellt. Under tidigt 1980-tal övertogs tillverkningen av Wigells stolfabrik. Uno Wigell, VD 1975-2002, berättar att Haga genomgick smärre förändringar genom åren, t ex antalet ryggpinnar och sitsens skålning. Det var Carl Johan Wigell som 1868 startade serietillverkning av urtypen för svenska pinnstolar.
 
Från bondauktionerna i Dalarna minns jag otaliga varianter av Wigells-typen med starkt skålad sits och rikedom av ”allmoge-svarveri”. Själv har jag i alla år närt en dröm att göra den Perfekta Pinnstolen. Jag är uppväxt med pinnstolar.
Från vardagsmåltiderna på 1950-60-talet har jag starka kroppsminnen av gracila svartlackade folkhemsvarianter – stolarna var underbart lätta men till priset av att de inte höll; min far fick ofta limma ihop ett plockepinn av ryggpinnar (jämntjocka rundstavar) och ben i den tunna sitsen. Man satt ok, men inte mer… kasade fram på sitsen. Senare inköptes fyra pinnstolar i björk i ungefär samma storlek och volym, men mer allmoge – stabila och gediget tillverkade, men könlöst stela och med träsmak som gjorde att de snabbt kompletterades med tjocka kuddar.
Då jag flyttade hemifrån investerade jag i fyra Lilla Åland-stolar, en av mina favoritikoner. Men min dröm levde kvar… jag upplevde Lilla Åland, trots sitt namn, som för stor och bakåtlutad; bidragande till att jag någon gång fick byta den yttersta ryggpinnen som brutits av.
 
Inspirationen till Norrgavels Pinnstol var en närmast helig enkelhet bestående av lika delar allmogesnickeri, funktionalistisk ingenjörskonst och svensk grace från 1900-talets första hälft. Avsikten var mycket tydlig; mina skissböcker innehåller många utkast och jag visste i kroppen vad som kunde förbättras, hur en Pinnstol skulle uppdateras för att bli Norrgavel.
 
Då jag för många år sedan besökte Wiggels stolfabrik slogs jag av mångfalden gamla pinnstolar och provsatt mig fram till några favoriter. Jag blev ombedd att formge en egen. För att inte gå över ån efter vatten, utgick jag från sittkurvan – lutningen mellan sits och rygg, skålning och svankstöd – i en av favoriterna. Vi använde också ben och ryggpinnar som fanns i produktion. Jag ville ha en nätt och lätt stol och skalade bort så mycket material som möjligt i sitsen, gav den en smäckrare profil samt flyttade in och vinklade benen. För att göra stolen ännu skönare breddades ryggbrickan. Ryggbrickan är grafiskt tydlig; baksidan är parallell med rygglutningen, framsidan är kilformad, översida och undersida är raka och parallella.
 
Det är onekligen ödets ironi… det visade sig att den favorit jag fastnat för i Wigells samling var just Fryklunds Haga, sedemera KFs BAS-stol. Jag blev förstummad, inte minst för att hela idén med KFs BAS-möbler varit en av mina viktigaste förebilder i visionen om Norrgavel. Att det finns släktskap mellan stolarna är inte längre ett mysterium; utan Fryklunds fackmannaskap hade varken Lilla Åland eller Norrgavels Pinnstol sett dagens ljus – en postum heder till Sven-Erik Fryklund är verkligen på sin plats.
 
Nirvan Richter, februari 2013
Pinnstol-oljad-ek_2

Pinnstol, i produktion sedan 2010.

Till toppen