Arkiv för september 2011

Oslo ToR, denna gång med flyg

Butiken i Oslo har vi haft i snart två år. Jag har varit där tre gånger – två per båt, en gång med buss. För att jag vägrat flyga. Internt på Norrgavel har jag försökt få gehör för att av miljöskäl i det längsta undvika flyg. Själv har jag levt efter prioriteringslista:

  1. Liv och död
  2. Kärlek, personlig utveckling
  3. Arbete, utbildning
  4. Rekreation, nöje

… där flyg i steg 4 inte varit en option, i steg 3 bara på extrem långdistans… Hur fundamentalistisk har man råd att vara? I slutet av maj besökte vi InterZum-mässan i Köln för att kolla det nyaste inom möbelstoppning och beslag. Jag tog nattåget, dyrare än flyg och tog förstås längre tid. Tomas, Norrgavels prototypsnickare flög för att klara familjepuzzlet. Onsdag-torsdag har jag varit i Oslo tillsammans med Inger som ansvarar för Norrgavels sortiment av mattor, lampor, glas & porslin etc. Denna gång tog jag flyget. Om man ska ha en butik i Oslo och SJ – eller vem det vara månde – vägrar ställa upp med justa tågförbindelser, är det kanske klokt att vara realist.

Salig! eller osalig…

Efter morgonens yoga/meditation, frukost på sängen och älskog är jag salig. Igen. Hemma igen, i dubbel bemärkelse.

http://gemytlig.dk/

Jag har varit i Danmark över helgen. Gratulerat min danska mor som fyllde 88år – ja, cigarrer, handbajer och gammeldansk. Till frukost då alltså. Traditionsenligt med hennes 20-30 bridgedamer. ”Til lykke med din mor” säger alla som hälsningsfras. Gemytligt… Ja det var förresten namnet på årets brunchställe – mor väljer en ny restaurang varje år – i år fantastiskt nytt superminimalistiskt café nere i Ebeltofts hamn. Helt suverän förplägnad.

Tillbaka till saligheten. Det är inte bara det där Borta bra men hemma bäst, utan det handlar mer om att vara hemma i sig själv. Egentligen är det förstås optimalt om man kan vara det bortsett från yttre saker, som var eller med vem man befinner sig. Det är en ständig utmaning (udfordring, på danska). Jag märker att jag förlorar mig själv, zombifieras efter ett par dagar i högt tempo med social konversation och anpassning (!?). Och meditation kommer jag mig liksom inte för med om den ska pressas in bland olika ”borden” och ”måsten”.

Kroppen behöver vätska, mat och motion för att fungera. ”Varat”, själen eller vad man nu kallar det, behöver tid, tystnad och stillhet. När jag återfinner den efter några dagars frånvaro, är det som att paradiset bara öppnar sig som en motorväg rakt in i djupet där allt är enkelt, tydligt och sant. Utifrån det spacet är det skönt att starta arbetsdagen.

Retro garagen i Brædstrup

En vän från Risk-tiden ville visa mig sin hobbyverksamhet – 1960-70-tals second hand. I ett litet garage, på en bakgata i den lilla byn Brædstrup utanför danska Horsens, har han skapat en fantastisk retro-oas – som att förflytta sig 40 år rakt bakåt i tiden. Designkändisar som Arabias bruna stengods, Rörstrands Koka-serie blandade med alla, och jag menar alla, slags vardagligheter från tiden; sänglinne, filtar, mattor, lampor, glas & porslin, husgeråd, plastprylar, tapeter, vykort… allt oerhört snyggt, rent, välordnat. Och till väldigt humana priser. Öppet lörd-sönd 11-15 el. enl ök.

 

Det bästa jag gjort i livet. Alla kategorier.

Idag hämtade jag min sambo Arpita på Risk söder om Aarhus i Danmark. Hon hade assisterat på kurs i trauma. Jag gick terapi- och meditationsutbildning på Risk 1996-98. Det är det bästa jag någonsin har gjort, en helt makalös livsresa som är öppen för alla med en djup längtan att förstå sig själva och livet. Jag hittade tillbaka till ett slags barnslig enkelhet som jag längtat efter i hela mitt vuxna liv. Och jag fick inse att min forna Seriousness is a sickness.

Där mötte jag över en eftermiddagsfika Otto Runmark som tillsammans med sin hustru Denise tagit över Mullingstorp kursgård på Vikbolandet utanför Norrköping. Det är ytterligare ett ”det bästa jag gjort i livet”. Det var 1995 och jag hade läst en artikel i SvD av Erik Sidenbladh med rubriken Jag kan, jag vill, jag ska ha det bra, där en fantastisk terapeutisk process fylld av kreativ utlevelse beskrevs. Jag ringde upp honom för att höra vad kursgården hette och till min förvåning och besvikelse ville han inte tala om det. Han hade fått så mycket negativ, men även positiv, feedback att han föredrog att ligga lågt. Jag släppte det i tillit – om jag var ämnad att gå kursen, skulle jag säkert få info någon annanstans ifrån. Det dröjde ett par veckor. Jag mötte gammal vän på bussen som euforiskt berättade om kurs han gått som lett till häpnadsväckande transformationer. Så hittade jag ändå till Mullingstorp och Möt-Dig-Själv-processen.

Jag gick steg 1 två gånger eftersom Bengt Stern, den kontroversielle läkaren som startade det hela (†2002), ansåg att jag var socialt obegåvad (sic!), trots att, som han sa, jag var en sann mästare då det gällde möbler.  Året efter, innan jag fortsatte på Risk, följde steg 2 – den mest underbara metod att återleva hela barndomen på ett helande sätt, fullkomligt magiskt! Jag är varmt tacksam.

Bild från Mullingstorp.com

 

Kräv svar!

Då Norrgavel startade för snart 20 år sedan, fick vi rådet att ligga lågt med vår tydliga miljöprofil… för att inte uppfattas som gröna vågen, näbbstövlar eller Palestinaschal och därmed skrämma bort kunder.

Utan att förhäva sig, får man väl säga att tiden hunnit ikapp oss. Det är verkligen kul. Idag kommer den ena smarta energilösningen efter den andra. Jag blir verkligen glad och känner mig ”hemma”.

Och samtidigt, visst finns det anledning till fortsatt oro. Vår livsstil är fortfarande mycket långt ifrån hållbar. På ett sätt har det t o m blivit svårare att handla miljösmart idag när alla vill profilera sig som eko. Där kan fristående miljömärkning som t ex Svanen göra skillnad. Liksom att tänka själv. Kräv alltid svar av försäljare.

  • Vilka material ingår, hur har de framställts?
  • Beräknad livslängd? Kan man byta ut skadade delar, reparera, komplettera?
  • Kan materialen återanvändas? Ingår de i naturens kretslopp?

Jag har aldrig känt mig som bror duktig, inte heller känt att jag försakar saker. Strävan efter ett gott liv med begränsade miljöavtryck har helt enkelt under alla dessa år känts smart och kul.

Där satt den!

I början av året satte vi igång produktutveckling av en stoppad fåtölj. Jag hade en tydlig vision, som sedan utvecklats. Fåtöljen ska

Bild från skissbok 28:86

  • vara riktigt skön att sitta i
  • vara liten och nätt – lättplacerad, lätt att flytta
  • ha ny smäcker konstruktion – enkel, modernt (natur)materialsnål, tidseffektiv
  • ha tydligt uttryck – grafisk utsida, omslutande och ”pösig” insida

Länge har vi arbetat med konstruktionen, volymen, sittvinkeln och stoppningsgraden. Nu håller vi på att förfina uttrycket. Och just idag, känns det som att armledaren äntligen föll på plats.

Insidans ”pösighet” smyger upp på kanten och ger precis lagom stöd åt underarmen. Utan att bli för mycket, för precis där armen tar slut övergår armledaren till utsidans grafiska formspråk. Fåtöljen ska kännas härligt gosigt mjuk att sitta i samtidigt som man (även sittande i den) med blicken kan fånga stommens nätta grafiska elegans. (Beräknad produktionsstart 2012)

Hjälp mig förstå att livet inte är fel

De senaste tio åren har jag haft som mantra att Livet är perfekt. Det är vår egen (o)förmåga att hantera det som är problemet. Man får det man behöver (lära sig något av) har varit en annan favorit… Och så förlorar jag min älskade Victor bara 21 år gammal… Utmaningen har onekligen fått andra dimensioner. Och ändå, jo, visst gäller det fortfarande. Men ibland behöver jag ge mig själv tid att komma tillbaka till det. Då sänder jag ut en bön, hjälp mig… Det är inte ord som behövs, för det finns inget att förstå. Denna insikt är för mig det viktigaste steget tillbaka hem i mig själv… ja, till det stället där allt – hur konstigt det än kan låta – fortfarande är helt perfekt.

Tål ni ytterligare en sentens… Egna barn är ens bästa lärare. Genom barnens olika stadier får vi som vuxna möjlighet att förstå vår egen uppväxt, och därmed oss själva. Det är också från barnen, speciellt i tonåren, som vi får höra sanningarna som ingen annan vågar uttala. Att barnen ska dö före oss vuxna har liksom inte ingått i min bild. Mer än som rädsla att något skulle hända någon av dem. Så har det ändå hänt. Och Victor fick lära mig om döden. Och förstås om livet. Det perfekta.

Akvarell av Nirvan Richter, föreställande Victor Richter som barn

Akvarell Nirvan Richter juli 1991


Magstöd

På väg till jobbet kände jag magstödet. Brukar bli så efter att jag gjort yoga. Kom att tänka på min parisiska f d svärmor för trettio år sedan. Hon kom hem efter att ha varit hos någon body-konsult och berättade engagerat att hon lärt sig hålla upp krrroppen som av en osynlig trrråd från hjässan. Jag testade men blev bara utmattad.

Precis som jag aldrig riktigt förstod sånginstruktionerna på Adolf Fredrik. Magstödet som skulle hålla upp rösten och kroppen som skulle nyttjas som resonanslåda. Ja, så är det…

Idag förstår jag att magstödet är som den andra änden av den osynliga tråden. Det bara finns där, utan ansträngning och det ger fokus och riktning åt dagen.

Allt, allt är obeständigt

Allt i den fysiska världen är obeständigt, förgängligt. Även om vi inte är varse det, så pendlar allt utan undantag hela tiden mellan det vi kallar liv och det vi kallar död. Årstiderna kommer och går. Gräset gror och vissnar. Korna idisslar gräs, omvandlas till mjölk, som surnar efter någon vecka. Dagen gryr… elden falnar… människor föds… kroppar kremeras…

I natt drömde jag om min far som skulle ha varit några och nittio om han levat. Jag var på fest och alla fars vänner var fascinerade över att jag var så lik honom. De flesta är döda nu, Lisa, Helge, Gunnar, Ville, Viola… Och det är inte länge sedan. Livet är kort som ett andetag. Och i ständig förändring.

Nu är det tid för morgonens yoga – för att nå tillstånd bortom den fysiska världen, där tiden står still och där liv och död inte finns. Typ…

Livet blir aldrig som förut. Och…

I sin gamla kontext har mitt liv förlorat sin mening. Hur kan något ha mening när min son Victor inte längre finns. Man kan lätt fastna där, för kortare eller längre tid – vissa gör det för gott. Men i ett större perspektiv har livet ju inte förändrats, det har bara sin gång.

Jag vägrar tro att Livet skulle vara ”fel”, utan väljer att ifrågasätta kontexten – mitt i all sorg finns en gåva att se livet med nya ögon.

Sorgen är gränslös, den kommer som en oändlig våg och drar med sig allt i sin väg. Men om man kan vila i den är den helt ok, t o m vacker. Och den skänker frid. Jag kan tacka livet för att min kontext har fått sig en törn.

I min stora saknad efter Victor är jag öppen för vad som ska komma…

Såna tenorer!

Bild lånad från www.jonaskaufmann.com

Halkade in lite sent i lördagskvällens SVT:s sändning av operans jubileumskonsert till Jussi Björling. Jag såg dokumentären för någon månad sedan och grät så snart Jussis stämma ljöd – det känns som något magiskt existentiellt utlämnande i hans röst.

Kvällens tenorer var annorlunda, men två av dem gjorde mig helt exalterat berörd.

Amerikanen Charles Castronovo i sin romantiska hållning med en gudomligt vacker bärande kraftfull röst och till synes HELT utan ansträngning. Hur är det möjligt! I närbilds-TV syns varenda pormask, hans ansikte var totalt i vila trots partier i fortissimo. Och tyske Jonas Kaufmann, vilket register, vilken bredd, han hanterade sin röst med en fokus som en japansk samuraj… Måhända kan operasångare vara divor utanför scenen, men i framträdanden som dessa är det total närvaro – att vara ett med det man gör – som gäller och i det läget finns inget utrymme för egot.

Tanken på Victor

Tanken fungerar konstigt ibland. På väg till jobbet dök min son Victor (som lämnade oss i tågolyckan i Indien i juli) upp, impulsen var att bara slå honom en signal… låter sig då inte göras! Istället svämmade sorgen upp. Under några sekunder känns det på nytt att marken rämnar under fötterna. Total hopplöshet, meningslöshet, omöjlighet… sedan har vågen passerat. Jag snyter mig och går vidare.

Funderar över hur ”ologisk” tanken är. Ber en tyst bön om hjälp att hitta klarhet. Närvaro. Victor är inte här nu. Lika lite som något av mina andra barn. Det är tanken att han är borta, att jag aldrig mer kan nå honom som är så otroligt sorglig. Tanken. När vi tänker på det förflutna eller på framtiden är vi inte närvarande. Här och nu är allt perfekt.

För brackigt hemma?

Fick just frågan, har ni bott in er nu efter ett år? Ja, mer och mer känns det som ett hem. Och samtidigt tampas jag med att lägenheten tenderar att upplevas för brackig. Vad göra? Kan man inte ha en äkta matta? Gardiner från tak till golv? Överdraget på vår Soffa 100 åkte bort vid katalogfotograferingen och sedan har vi inte beställt något nytt, kan inte bestämma oss. Kan man (läs jag) ha beige sammet… blir ju ännu mer finrum… Och vad skulle det i så fall göra? Känner mig instängd, får liksom inte luft…

På ett sätt är detta naturligtvis ett icke-problem, hallå… men sett i relation till skapandet är det förstås viktigt. Att ägna energi åt längtan efter det ”fulländade”. Att förverkliga en vision, kanske inte för visionen i sig utan för att man är levande (=är närvarande) i processen.

Jag släpper det tills vidare. Ibland ger det ena det andra och det löser sig av sig själv.

Nirvans vardagsrum

 

Till toppen