Arkiv för oktober 2011

Hur är det? Dåligt, förstås…

Den vanliga hälsningsfrasen – Hur är det? Läget? – fastnar liksom i halsen (när det redan är för sent) på människor jag möter. Av omtanke och medkänsla i sorgen, försöker de sedan rätta till det, dåligt förstås, jag förstår…

Det är knappt att jag själv förstår. Spontant skulle jag som regel svara, jo det är bra, men så hamnar även jag i konfusion. Jag är rädd att människor, speciellt de som inte känner mig så väl, uppfattar mig som känslokall alternativt avstängd och som en följd i bästa välmening uppmanar mig att sörja och gråta.

För drygt tio år sedan deltog jag i en tre veckors meditation – Mystic Rose – i Indien. I sju dagar skulle vi skratta oavbrutet kl. 10-13. Utan någon yttre anledning. Andra veckan gråta tre timmar varje dag. Och tredje veckan sitta i tyst meditation samma tid. Det var en helt förunderlig upplevelse. Att ta in de olika kvaliteterna i ren glädje och ren sorg, liksom att erfara hur de möts, man skrattar så man börjar gråta och sorg förbyts i hysteriska skratt. Om inte förr, så insåg jag då att känslor i sig varken är positiva eller negativa, bara härligt olika. Det är vårt förhållande till dem som ibland skapar problem. Vi har t ex en tendens att välja glädje framför sorg.

Sedan några dagar säger jag som det är. I stunden. Och till min förvåning kommer ofta… inte bara jo det är bra, utan jättebra…  Och visst vissa blir konfunderade. I en följdfråga berörs ofta Victor… då jag tänker på honom är jag totalt utlämnad  igen, sorgen väller upp som en vulkan, tårarna kommer som ur en tappkran. Men allt är snabbt över och efterlämnar frid och tacksamhet. Av mina meditationsmästare har jag lärt att inget är bestående, allt pendlar mellan sina ytterligheter. Livet handlar om att låta sig pendlas med, att vara TOTAL i känslan då den kommer, men undvika att identifiera sig med den. Då passerar den bara och öppnar in till ditt eget djup. Barnen har kvar den förmågan tills vi vúxna i bästa välmening präglar dem till ett annat beteende.

 

 

Morgongåva & aftonglädje

Höstkall gryning. Ett vitt flor av dagg, eller är det redan frost, täcker gräsmattan. Bakom trädtopparna blir en orange strimma plötsligt till ett runt eldklot. En ny dag. Kylan är ovan och påtaglig och sommarfägringen känns avlägsen. Jag blir lika förvånad varje år att blomningen finns kvar – om man är lite observant, så kan man fortfarande plocka blommor till en liten morgongåva.

Den sista stockrosen nänns jag inte kapa. Den vajar vackert ända till skymningen.

 

Så blev det då inte riktigt…

Skulle ha ritat  förslag på butiksmöblering till Umeå i går, men så kom annat emellan. Plötsligt stod Gunila Axén på kontoret – hon skulle ha möte med Inger angående nya textilmönster och mattor. En effekt av att utlokalisera sig till Malmö (Jo, visst, jag har fortfarande efter mer än 20 år i Skåne, rester av Stockholmsperspektiv) är att trevliga informella kontakter lätt reduceras till hastiga handslag på mässor eller tighta Stockholmsbesök. Jag blev jätteglad av att se henne. För mig står hon för något av det bästa i svensk 1900-talsdesign; 10-gruppen, Polarn o. Pyret, Axén&Co, Aboda… Snart får vi ut hennes blockrandiga bäddtextil i våra butiker, helt makalös bomullskvalitet, och med Norrgavels krav, ekologiskt odlad! Refererade till mina Schlossberglakan som jag investerade i redan innan jag flyttat hemifrån (nej, jag var inte jätterik, men kvalitets-nörd och kunde som effekt gärna äta stekt vitkål). Vi reflekterade över tidspressen i mycket av dagens designprocess. Båda gillar vi att saker får ta tid. Hon kände igen sig, då jag visade prototyper till karmstol som jag hållit på med i mer än två år. Själv ritar hon sina mönster för hand och bär med sig originalen… konturerna blir så olika om man ritar med stålpenna eller med pensel.

Efter lunch var jag taggad för Umeå och blev förvånad över att Tomas slog sig ned på mitt rum… hade glömt inplanerat möte om hur vi ska visa Sparringsortimentet i våra butiker. Jag lägger ned mycket möda på att kommunicera utsökthet också i det som vi normalt inte ens ser. Sparrings hyllsystem från 1947 är suveränt enkelt och mycket prisvärt. Norrgavel har tillfört poesin med egna matta specialkulörer, grafit och äggskal, och exklusiva hyllplan i obehandlad massiv björk och ek. Då fungerar det inte att visa sortimentet vulgoinplastat som på en byggmarknad. Butiksinredning är svårt. Eftermiddagen övergick i kväll och Umeå får bli idag i stället.

Time out… några dagar

Sorgen tar ut sin rätt. Man kan förvisso hålla tillbaka den, men då sätter den sig i kroppen. Jag låter den komma då den visar sig. Ofta går den snabbt över om man bejakar den. Men starka känslouttryck efterlämnar ändå en form av utmattning, de tar på krafterna. Nu tänker jag unna mig några dagar i tystnad vid havet.

Den senaste tiden har varit krävande. Spridning av Victors aska (jo, det var också vackert…), bouppteckning och så efter nästan tre månader, mitt första besök i hans lägenhet. Det var bara för mycket… jag grät i omgångar hela dagen jag var där. Ok att ta hand om en äldre anhörigs hem – där känns det på något sätt som att livet långsamt har avslutats, det mesta har gjort sin tjänst, kanske rentav tjänat ut. Men här… det är som att rycka upp något som precis börjat spira –  julklappar och presenter i retur – som att demolera en ung livsdröm. Och en ologisk känsla av svek. Att min terapeut för femton år sedan råkade ha vägarna förbi Malmö och behövde logi för natten kändes som en skänk från ovan.

Victor visste precis vad han ville ha och såg som regel till att han fick det, inte minst då det gällde kläder. To walk in i hans lilla klädrike var en upplevelse i medvetet avslappnad stil av hög kvalitet – Samsøe Φ Samsøe, No Nationality.07, American Apparel, Elvine, Whyred… Eftersom hans fysiska konstitution var ganska lik min, provade jag mig igenom något som kändes som en trettio år yngre uppdaterad variant av mig själv – och jag blev äntligen med glatt randiga strumpor samt fina T-shirts och en och annan halvslängig Samsøe-tröja. Une danse macabre? Nej, mer som att andas in och leva med hans person… njuta, men också våga känna smärtan.

Stoppade fåtöljen – ett steg vidare!

I produktutveckling är det ofta två steg framåt, ett tillbaka. Ibland tre steg tillbaka eller börja om, eller ge upp…. I början var det frustrerande, men man lär sig snabbt att det hör till – saker behöver stötas och blötas innan de finner sin form. Och så är många människor inblandade. Med fåtöljen har vi arbetat ihop med tänkt producent för att ha produktionstänket med från början. Men människor är olika. Förra veckan sa det stopp, så idag är Tomas (prototypsnickare på HK i Malmö) i Småland hos stycktillverkande tapetserare för att få till sömnaden av klädseln.

Parallellt har vi kommit ett steg vidare med benen. Jag tog ut svängarna och skissade upp ett antal varianter som Tomas ritade upp och mejlade till duktig svarvare djupt inne i Smålandsskogarna (Han heter Karl Erik Johansson, precis som jag då jag föddes :-)). Igår fick vi dem hit till HK.

Jag ritar sällan upp möblerna förrän efter att de är färdiga. För övrigt är det som regel Tomas som gör det. Vi  skulpterar oftast fram prototyperna i full skala. I synnerhet då det gäller sittmöbler där det är svårt att greppa komforten på en ritning. Vi har sent börjat använda CAD och även om det är fantastiskt, så känner jag mig tryggast av att se och kunna känna på saker i verkligheten. Det är till sist ofta så oerhört små förändringar som gör skillnad.

Passion!

Sovrummets passionsblomma visar sin prakt. Tredje dagen i rad – varje blomma står bara en dag…och så är min älskade i Stockholm… Får vända passionen inåt i stället. Och förresten är nog denna passion kopplad till lidande. Blomställningen sägs nämligen påminna om Kristi törnekrona.

Stötande SvD!

Till och från läser jag ledaren i Svenskan. Ofta upplever jag deras analys som väldigt klartänkt även om jag inte alltid delar värderingarna. Det gäller speciellt inom energi och miljö där jag ständigt förvånas över deras konservativt ängsliga brist på nytänkande.  Det skulle förresten behövas både Al Gore och Stern innan, den i övrigt suveräna SvD, mer generellt integrerade miljöfrågor (liksom CSR) i ekonomi- och nyhetsrapporteringen. Den 30 september beklagar ledaren att Alliansens miljöpolitik bara ”kommit att ses som en snålare variant av MP:s gröna drömmar”. Ja, mycket snålare!

SvD fortsätter ”Men i det borgerliga // ingår också att se människan som en aktiv brukare av naturen, inte som en utomstående betraktare som inte får bryta ett grässtrå.” Då säger jag, regnskogsskövling, försurning, kväveövergödning, DDT, dioxin, radioaktivitet, smältande isar, utfiskade vatten…

Jag var med redan åren kring 1980 då Stockholms- och senare Miljöpartiet konstituerades. Jag var överlycklig att kunna ge min röst åt ett parti som satte naturens gränser framför människans begär. Och som kom att agera blåslampa på övriga partier som in i det längsta vägrar inse allvaret och agera därefter. Att de därefter valt sida och placerat sig i röda halvan känns mindre lyckat.

För övrigt känns det som ”att se människan som en aktiv brukare av naturen” är en del av roten till problemet – människan har inte naturen som en resurs, människan ÄR naturen. Det vi gör mot naturen, gör vi ytterst mot oss själva.

Zen-walk

Idag blev det zen-walk till jobbet. För att försöka komma i fas. Jag tappar lätt fokus, närvaro och därmed saligheten när jag gör avkall på rutiner. Min sambo Arpita jobbar i Stockholm denna vecka. Då drar jag ut på arbetsdagen, sitter kvar på jobbet till framemot nio… För att det är lyxigt att inte behöva passa någon tid och bara få arbeta i fred. Sedan plötsligt är jag för trött för att laga mat, för speedad för att somna… för trött att göra morgonyogan… Efter en dag eller två disciplinerar jag mig och anpassar rutinerna efter de ändrade förutsättningarna.

I väntan på det försöker jag rätta till det så gott det går, som idag med Zen-walken. Vad det är? Man går, eller tar steg, i långsam takt med full närvaro i varje steg. Man ser, men tittar inte – riktar blicken i marken någon meter fram. Man är medveten om det som sker i stunden, dock utan att följa upp några tankar. Fotens möte med underlaget, stödet i magen, musklerna i axlar och nacke, andningen… dofterna, ljuden, vinden…

Vi är märkligt identifierade med kroppen

Människan är en andlig varelse med en fysisk kropp. Inte tvärtom. Utifrån detta synsätt är det en missuppfattning att vi är kroppen. Hela ”jag” finns ju kvar även om jag skulle amputera ett ben. Och vad finns då kvar efter att vi dör?

Min son Victors kropp kremerades. Jag blev förvånad att aska omgärdas av så mycket regler. För att sprida den i naturen krävs tillstånd. Över land är det svårt att få – i så fall över stora vidder som fjäll och skog, och den måste spridas. Jag fick känslan att den absolut inte får komma i kontakt med någon människa. Jag förstår inte det. Den hör till naturen och ska på ett eller annat sätt tillbaka dit. Askan är ett homogent rent granulat, kanske med någon spik från kistan. Annan aska från brasor och grillpartyn upplevs som något väsentligt annorlunda.

I Indien bränner man sina döda anhöriga ute i naturen, ofta samma dag. Man gör ett stort bål på stranden och lägger den döde enkelt insvept. Det är vackert.

Begravningsmannen trodde vi skulle behöva kontakta kustbevakningen och åka ut på internationellt (?) vatten. Mot den bakgrunden blev jag mycket tacksam då vi fick tillstånd att sprida askan i Skälderviken utanför Bjärekusten där vi hållit till i massa år. I en vacker träbåt åkte vi ut i söndags. Någon dag innan hade tanken slagit mig – på tal om identifierad med kroppen! – men, tänk om Victor fryser då vi sprider ut askan…

 

Till toppen