Arkiv för november 2011

Wow!

Såg en svart adventsstjärna på väg till jobbet. Fick en kick – Wow, häftigt!

Som tur är – för att mitt hem inte ska bli överbelamrat – kom därpå följande tanke… Hur kul är det om två år? Endera ser man dem överallt, effekten är för länge sedan helt borta. Eller troligare, långt innan dess har jag tröttnat på det befängda i att göra en stjärna svart – den syns ju inte!

Kom så till insikt om en skön grundregel. Efter ett wow, ställ dig ALLTID frågan – och… hur kul är det om två år (jag gör det också då jag förälskar mig i något häftigt uttryck vid formgivning av ny möbel)? Om det inte är kul, så gläds åt att du fick ett Wow i stunden, men låt för Guds skull bli att köpa något.

Då hör jag en annan röst… Men Gud så trist livet skulle vara då… ok… inte så ödmjukt kanske, men min kaxiga del skulle svara – skaffa dig ett liv istället! Skilj på orsak och verkan. Wow är livfullt, men det finns i dig. Förneka det inte, utan lär dig att hitta dit utan externa impulser. En svart julstjärna är bara en katalysator, den har inget liv i sig själv. Lösningen på dagens överkonsumtion är att lära sig den skillnaden. Helt enkelt att hitta in till ditt eget Wow och leva  det, alldeles oberoende av saker utanför.

Är sorgen fel, då?

Att hitta nyckeln till frid (se nedan) innebär inte att livet alltid måste vara frid. Det finns en risk att meditativa tillstånd fastnar i pseudo-frid och att man inte kommer djupare. Sorg tillhör livet. Som alltid är det inte fråga om vad utan av vilken kraft man upplever. Man kan urskilja tre olika nivåer / states of being:

  • to be in the mind
  • to be the mind
  • to be beyond the mind (no mind)

Saknar bra översättning av engelskans mind – intellekt (men känslor inkluderade), förstånd, hjärna… tanke-nivån… Det jag nedan beskriver som tortyr är – to be in the mind. Man tänker på saker som inte finns här och nu. På denna nivå kan man fastna i t ex sorgen, den blir lätt sentimental.

To be the mind är något fullkomligt annorlunda. I går kväll var jag på Spiritual Inquiry – meditation. En teknik inom t ex zen, där man arbetar parvis med en Koan, en fråga som saknar logiskt svar men som leder en in i djupare närvaro. Den ene frågar, den andre svarar och sedan växlar man med jämna tidsintervaller – igår arbetade vi med den grundläggande Who am I? Timme ut och timme in, i går tre timmar, som mest gjorde jag det i fem dygn. Det är en underbar teknik.

Det som hände igår, föga förvånande, var sorgen… tårarna flödade. Men utan att ”Victor” var där. Då man är sorgen (jmf ett barn leker inte, det är leken, en dansör dansar inte, han är dansen), känns den inte sorglig, den bara är och jag är den. Tills jag är något annat som uppenbarar sig. Och så håller det på tills frågan urholkar sig själv och blir ren närvaro med kortare eller längre intervaller av no mind.

Dröm eller verklighet?

Såg ett avsnittet av den engelska TV-serien Downton Abbey. Två män som är djupt älskade av sina anhöriga rapporteras saknade vid den helveteslika fronten i första världskriget. De hemmavarande är oroliga och kalkylerar med det värsta. Så dyker de plötsligt upp livs levande och allt blir glädjetårar. Stänger av TVn och så är tanken på Victor där med full kraft. Infernot vid den hemska tågolyckan i Indien med över 80 döda. Insikten att det är precis det som hänt träffar mig. Hur kan jag bara sitta här. Samma soffa, samma TV, samma allt. Är det verkligen sant. Och hur kan livet bara fortsätta. Vet inte hur många av er där ute som förstår när jag säger att vi lever våra liv som TV-serier. Drömmar. Inget fel men föga närvarande. Förlusten av Victor har gett mig en skalpellvass domare att skilja mellan dröm och verklighet. Tanken (på det som varit eller det som ska komma) har blivit tortyr. Närvaron (här och nu i stunden) är som regel helt ok. Nyckeln till frid.

BLISS & Li Edelkorts majonäs

Eftersom jag råkade vara i sta’n (hm, Stockholm…), då Li Edelkoort (LE) gjorde en mellanlandning för att presentera trenderna för 2013, tyckte jag det kunde vara kul att hänga på en gång. Platsen var Berns stora salong, publiken 95% kvinnor typ 27-37år och sammanfattande trenden var Bliss. Vad jag förstår skannar hennes TrendUnion i Paris av Internet, tidningar och böcker och extraherar på det sättet ut företeelser i tiden. Även om det är högst relevant att diskutera nyttan, så känns hennes framställning väl underbyggd och förstås ytterst professionell.

Efter paus handlade det om livsstilstrender inom design & arkitektur på lite längre sikt. LE introducerade genom att berätta om ny utbildning i Polen där man skulle försöka integrera human psychology OCH design – Oerhört spännande på pappret, återstår att se om majonäsen fungerar i verkligheten, som hon uttryckte det.

En majonäs hon däremot inte ville höra talas om var den mellan temat för dagen, Bliss – Spiritual moments in everyday life, och yoga, meditation samt förstås NewAge. Hon sa sig ha filtrerat texterna på alla ord som skulle kunna föra i den riktningen.

Intressant och ganska märkligt, eftersom det hon talade kring mycket väl kunde vara en direkt marknadsföring av Mindfulness eller i förlängningen meditation. Hon gav exempel som att utföra enkla hushållssysslor med så stor närvaro att det blir blissful, 6 av 8 kvinnor (?) i undersökning sa sig älska strykning eftersom repetitionen tömmer huvudet på tankar, etc. Så varför inte nämna saker vid dess rätta namn? Jag tror det finns fler skäl. Ett skulle kunna vara att mode/design/arkitektur mycket handlar om yta, medan meditation förutsätter ett ifrågasättande av densamma. Västerlandets modernister inspirerades av den japanska estetiken, men blundade för verklighetsbilden som var dess grund.  Ett annat skäl kan vara ren opportunism – trenderna ska nå ut brett och yoga/meditation skrämmer fortfarande många.

Själv har jag ett speciellt förhållande till Bliss. För tio år sedan fick jag ett brev från Indien med mitt meditationsnamn (förklarar annan gång), Anand Nirvan. Översatt blir det Bliss Liberation – befrielse genom lycksalighet. Min första reflektion då jag satt med brevet i handen var präglad av min älskade fars bondemiljö – Såå skönt att det inte var befrielse genom hårt arbete :). Mer om trenderna vid annat tillfälle.

Grön soffa – ja tack!

Trendanalytikern Stefan Nilsson (se mitt inlägg om ekotrender) menar, liksom jag hört från fler håll på senare tid, att mellanprissegmentet inom detaljhandeln stadigt minskar – kvar blir lågpris (IKEA, ILVA, Liedl, H&M, Elgiganten etc.) och premium (Armani, Louis Vuitton, Prada, you name it…). Jag gillar inte den utvecklingen. Lågpris uppmuntrar till vansinneskonsumtion och är sällan förenligt med CSR, ekologi och god kvalitet. Paradoxalt nog känns det frestande att säga samma sak om delar av måste-ha-varumärken i premium-segmentet.

Det jag skulle vilja se fler exempel på är företag som lyckas ta betalt för god kvalitet utan konstigheter. Ja, det är förstås så jag vill se visionen Norrgavel.

Norrgavels soffor är tillverkade i Småland av 100% naturmaterial, huvudsakligen närproducerade. Till en Soffa 100 4-sits har vi från växtriket lånat (nej, det är inte romantiskt att uttrycka det så. Allt borde gå att återbörda till naturen – att bortse från det är dum romantik) 35kg furuträ, 14kg linne, 1kg bomull, jute samt naturgummi. Djurriket har bistått med 19kg sjöfågelfjäder (från matproduktion), 4kg hästtagel, 3kg fårull och ur mineralerna har vi hämtat järn mm som förädlas till stål. Konsekvensen är att materialkostnaden i en Norrgavelsoffa är dubbelt så hög som motsvarande i syntetiska material. Som kund betalar du från 30 200kr för denna soffa. Billigt om man jämför med många motsvarigheter ur premiumsegmentet. Och visst, högre utgift om man relaterar till lågpris. Jag skriver utgift, eftersom kostnaden relaterat till livslängden ofta inte ens blir högre – jag skulle tro att flertalet Norrgavelsoffor producerade sedan 1994 fortfarande är i bruk.

Fredagar är värst

Jag börjar se ett mönster. Fredagar är värst. Om man nu envisas med att dela in livet i bra och dåligt. Tänker på Victor. Stackars Inger (fast så är det ju inte, vilket hon själv bedyrat) har fler fredagsluncher suttit där med ett storbölande jag – veckans fokus på ”viktiga” uppgifter börjar tunnas ut och ersättas av after work tröttheten. Då intar sorgen scenen. I natt drömde jag att jag besökte vårt stora hus i Helsingborg, det badade i ljus efter att grannhusen rivits och ersatts av modernistiskt ödsligt stadslandskap. David, min äldre son, var baby och låg på min mage… I nästa scen var han i treårsåldern och jag undrade om han hade förstått att Victor dött (in real (?) life var D fyra år äldre än V), vi hade bara berättat för systrarna. Jag drömmer ofta om episoder knutna till Victor. Vid uppvaknandet insåg jag att man har ett val. Verkligheten, det jag sett som real life, är för alltid förändrad. Ja inte bara det, känns som den lämnade mig med Victor. Om jag håller fast vid min gamla verklighet är allt viktigt förstört. Jag kan välja att genomgå det vi kallar sorgearbetet och efter ett år lära mig att stå ut med en modifierad variant. Eller jag kan välja att ifrågasätta min gamla bild av verkligheten – det jag försökt i femton års meditationsutövande – och använda detta trauma som en hävstång till det jag längtat till. Att våga släppa romantiska drömmar och bara vara. Här och nu.

Ett förtydligande kan vara på sin plats. Min text ska inte förväxlas med att förtränga. Sorgen har aktiverats i min kropp. Den är fine och måste luftas när den vill. JAG kan gå in i sorgen vara total i den och Poff är den borta. Men för att detta ska kunna ske, behöver JAG avstå från att identifiera mig med den – i betydelsen storytelling = koppla den till t ex ”livet blir aldrig som förut…”

Ekotrender

Hos landshövdingen i onsdags gjorde trendmästaren Stefan Nilsson en skicklig och roande dragning av de trender han tycker sig se nu. Han såg två huvudlinjer, Protest respektive Made here.

Kristina Alsér och Stefan. Foto Länsstyrelsen i Kronobergs län

Protest står för ett slags antikonsumtion – människor börjar tröttna på anonyma kedjeföretagen som ploppar upp i varenda galleria landet runt – eller snarare längtan till den goda konsumtionen. Tanken är god, resultaten mycket mindre övertygande – jag delar inte hans uppfattning att man blir glad av att få en julklapp på bagagebandet vid flyg med Spanair (?) och tycker det är tveksamt med BodyShops presentcheck på 100kr då man fyller år – som jag idag! Jo, hela världen är ETT, det är vackert att älska alla, men dessa exempel känns för lättköpta och till intet förpliktigande.

Den andra trenden, Made here, troddes ersätta ekotrenden – Svanen räcker inte längre! Blir man trött? Visst Svanen har aldrig räckt, varken i kriteriernas stringens eller som lösning på de ekologiska utmaningar vi står inför. Men låt det inte bli en modefråga, Svanen är och förblir ett av många viktiga instrument att flytta fram positionerna och sprida medvetenhet.

Made here beskriver Stefan Nilsson i fyra olika delar. …now, kopplat till tiden – varan ges ett extra innehåll/värde genom att den är tillverkad här och nu, t ex som ett event på en utställning,  medan du är med (jag kan se en intressant koppling till medveten närvaro, mindfullness)… location, trender från matvärlden (glöm mode som trendsättare) med närproducerat och lokala produkter sprider sig till alltfler varuområden… time precious, låt saker ta tid, Starbucks (?) uppmanade sina anställda att göra kaffet långsammare – om en soffa tillverkas enbart för dig och tar 8 veckor, då känns den mycket speciell (Tack för det exemplet Stefan :))… by me, kunden nöjer sig inte längre med varumärket och designern, utan vill känna den tillverkande personen/hantverkaren bakom produkten.

Sammantaget tycker jag man kan avläsa en längtan efter en mer greppbar och vänlig värld. Den känslan får jag också då jag är ute på designskolor. Det är hoppfullt. I love it. Bara det inte manipuleras och blir en backlash i desillusion, marginellt mer sofistikerat än semesterorternas turistfällor… special price for you, special made for you…

 

Trött eller död

Efter fler 14-timmars dagar med omgörning av Lammhultsbutiken och si så där borta-sömn, var jag mer död än levande lodandes hem genom Malmö i onsdagskväll.

Efter utbrändhet för tio år sedan är jag observant på tidiga signaler och unnar mig att välja mindre pressande uppgifter dagen efter. Tidigare hade jag längtat till helgen, med meditationen har jag lärt att inte skjuta upp utan att vara i stunden. En kort efterlunch-slummer på fredagen gav underbar nytändning och ett njutbart arbetspass som avslutning på veckan. Jag hämtade Arpita och vi drog sent ut till Bjärehalvön och ett utkylt fritidshus.

Peter L tog oss på sängen lördag fm. Solen lyste, den kalla vinden ven och vi riktigt njöt av milslång promenad längs havet. Uppfriskande bad och härlig lunch med sommarens italienska minnen – salame Felino, peperoni, cipolline. Peter fångade så den sista stockrosen som slutligen hamnat i ”vas”.

 

Dagdrömmare eller näringsidkare

Nina från Lammhultsbutiken, Kristina, Nirvan. Foto Länsstyrelsen i Kronobergs län

Onsdag kväll var det Designmingel hos landshövding Kristina Alsér i Växjö. Trevligt initiativ och välkomnande avslappnad stämning. Första gången för mig. Kul att möta många. Stefan Nilsson drog snabbt igenom trenderna för dagen (mer om det vid senare tillfälle), varpå Johan Sjöberg initierade en individuell presentation av hela auditoriet (ca 100 pers?). Då turen kom till mig, sa jag som det var – kände mig förvirrad… Kommande utifrån, upplevde jag en nästan febrig frenesi med idel nya designprojekt, det ena överglänsande det andra. Och samtidigt… förverkligandet av t ex Möbelriket är imponerande.

Därpå följde workshops om att stärka designens roll i samhället. Vet inte, men jag förlorar energi… näringslivsperspektivet (det som Urban Bäckström inte vill se som ett särintresse) och input som Folk borde köpa svenska glasbruksglas… samtidigt som Thomas Carlzon VD IKEA AB var där och Stefan Nilsson gladde sig åt sina nya HM-jeans för 299kr. Är jag en verklighetsfrämmande dagdrömmare… fick nypa mig i armen, påminna mig om att Norrgavel i alla fall säljer möbler för runt 90miljoner.

Morgonen därpå fastnade teet i halsen av Christian Clausens uttalande m a a Nordeas VD-lägenhet för 25 milj. – Hade vi vetat vilka reaktioner det här skulle leda till hade vi säkert fattat ett annat beslut. Ingen gräns för opportunismen? Grogrund för”verklighetens folk”! Befriande med Anders Borg som, trots statens 13% ägande, uttryckte Är man inte nöjd med bankens agerande bör man naturligtvis byta bank. Jag greppar inte helt hans politiska agenda, men upplever att han tillfört svensk politik enkel saklig uppriktighet.

Nytt kontor i Lammhult

Idag invigde vi vårt nya kontor i Lammhult. Från två halvdana rum på bottenvåningen har vi flyttat till helt ombyggda, ljusa och luftiga lokaler en trappa upp – helt underbart, äntligen lika fint som HK i Malmö. Vi huserar i KFs gamla lokaler, en hundra (!) meter lång huskropp med mycket karaktäristiska fönster i 1920-30-talsstil. Jag lät skriva in i hyresavtalet att dessa måste vara kvar. Nu renoveras de varsamt ett efter ett.

1994 hade jag fler gånger passerat huset och slagits av dess skönhet. Vi hyrde in oss i sunkiga lokaler i Vrigstad till en morgon i februari 1995, då allt stod i lågor och alla våra möbler brann upp. I sökandet efter nya lokaler, hamnade vi i Lammhult – kollade en gigantisk hallbyggnad i plåt som i det läget inte kändes rätt. Fastighetsägaren guidade oss via mörka kulvertar till en annan ledig lokal. Väl framme möttes vi av det mest underbara ljus – vita väggar, ljusgrå golv och fönster, fönster, fönster… som av en skänk från ovan, insåg jag plötsligt att vi bakvägen hade nått det fantastiska KF-huset! Därefter har vi i takt med vårt växande annekterat del efter del. Med kontoret (och butiken, som ursprungligen också låg på BV) en trappa upp kan vi nu äntligen få bättre produktions- och utlastningsflöden.

Ett personligt hem

Vad är ett personligt hem? I inredningspressen ser man ofta epitetet på överbelamrade scenografiska samlarhem. I unga år hade jag sådana tendenser, fan tro´t  :-). För mig, snarare personligt förfall. Heminredning kan lätt utvecklas till en sublimering av något djupare, man förväxlar materiella begär och existentiella behov. Ett tecken brukar vara att man längtar efter förändring så snart ett projekt är avslutat.

I mitt pojkrum ordnade jag djungel med tropiska växter, soft belysning och ljuv musik och hade vision om en konstgjord björkallé (!) i hallen utanför, vilken lyckligtvis aldrig förverkligades. Däremot en futuristisk era med låga stålrörsmöbler (osittbara) och dito Aniarabelysning (som inte gav ljus). Jag samlade på olika ölburkar vilka jag lyckligtvis sålde för en slant då de passerat 500. Och frimärken: såväl ärvda som ständigt nyförvärvade, decenniers förstadagsbrev, utländska klubbar – med tiden imponerande. Tusental i timmar och än mer i kronor. Till sist vågade jag känna att det faktiskt begränsade mitt liv, absurt och asocialt. En sen kväll – basta! – lastade allt i bilen och körde iväg till frälsningsarmén, utanför vars dörr det fick stå tills personalen kom dagen därpå. Eller om någon annan hann före. Brydde mig inte, kände bara våg av frihet!

Vardagsrum / människokropp

Ingen skulle väl ändå säga att ett perfekt vardagsrum, ett stylat bad eller den rätta soffan är meningen med livet. Även om många utåt sett lever som om det vore det. Men är det inte lite annorlunda med kroppen, sex och utseende? En kompis deklarerade frankt i tonåren att han skulle ta livet av sig om hans kuk (se text nedan) skulle mista sin funktion. Mångas fasa är att förlora synen… bara man får vara frisk… Och ung då… Jag minns en meditationslärare som liknade kroppen vid vår boning, vårt tempel här på jorden. Inte mer, inte mindre. Ungefär som vardagsrummet. Det är klart man ska vårda det och ha det fint, men mer än så är det inte.

Sorg, saknad, tomhet…nej

Nej, det är något annat… jag hade förväntat mig att livet skulle bestå, efter en händelse som att förlora ett barn, men att det skulle innehålla mycket sorg och saknad, kanske mista sin mening. Det märkliga är att det känns som att livet inte längre består överhuvudtaget. Att det är något fundamentalt som saknas för att jag ska kunna identifiera det som ”livet”. Jag håller inte på med självömkan, men jag är grymt nyfiken på vad det djupast innebär att vara människa.

De senaste femton åren har jag burit en fråga med mig – who am I? Denna/detta ”I”. Jag har varit på veckolånga tysta retreater då vi enbart mediterat över denna fråga. Det handlar förstås inte om att leka med vem man vill vara, utan om att komma bortanför själva identifieringen av sig själv som en fysisk kropp. Det är ingen intellektuell eller filosofisk övning, utan en process att försätta sig i ett högre tillstånd där allt är odelat, där tomhet råder fast allting finns. Man kan få glimtar av tillståndet – Satori – och människor som nått upplysning har det permanent. En upplyst man jag mediterat mycket med, beskrev Satori som en bil som går upp på två hjul, och sedan ramlar tillbaka ned på fyra. Det som händer vid en ”sudden enlightenment” (som för Buddha under sitt bodhiträd) är att bilen går upp på två hjul och tippar över, kommer aldrig tillbaka. Man ser inte längre en värld av separation utan upplever en enhet utan gränser. Utan dessa gränser har det vi kallar liv – död, föräldrar – barn inte längre samma impact. Nirvana är inget buddhistiskt paradis, utan betyder rätt och slätt befrielse (från villfarelser).

Fåtöljen – en uppdatering

Den första stoppade fåtöljprototypen anlände för tio dagar sedan. Jag är alltid förväntansfull som ett barn på julafton, men också orolig… Tilliten har växt med åren, men oron att inte få till det, finns kvar tills vi nått dit. Så ska det nog vara!

Ha, ha! Man sitter redan jätteskönt i fåtöljen. Trots att den är så nätt. Utan att avslöja för mycket, blev jag jätteglad över ny lösning med DUX-spiralerna – I love it! Sömnaden börjar rätta till sig, men t ex sidans horisontella markering var inte meningen. Bort med den! (jmf bild och skiss).

Prototypsnickar-Tomas reste med vår soffleverantör på en snabbis till Enkev i Holland , kanske den enda kvarvarande som enbart tillverkar naturliga stoppningsmaterial för industriellt bruk, mest små komponenter som t ex filter och förpackningar. De berättade att det bara är Norrgavel och det kända italienska möbelföretaget Poltrona Frau som konsekvent arbetar med naturmaterial i stoppmöbler. Tomas kan varenda vrå i våra möbler och kollar hela tiden om det finns smartare  sätt att lösa det vi är ute efter.

Till helgen kom så nästa prototyp. Tapetseraren hade slitit med sidans sömnad och att få tyget avtagbart.  Det är nästintill omöjligt att kombinera ett strikt uttryck med naturliga textilier som krymper vid tvätt, töjer sig vid bruk etc. Över helgen släppte jag allt, men Tomas funderade vidare på infästningen av benen. Fler nya ben är på ingång - de kan bli bättre, vet inte riktigt hur bara…

På fikapauserna har det varit ett ständigt provsittande… Jag är lång, Maria har korta överarmar, Tomas ben glider på golvet, Inger behöver en sidokudde, Sofie, Helene, Rebecka, Christer, Albert… alla sitter olika, och ur det försöker vi få fram ett slags gyllene medelväg – så bra som möjligt för så många som möjligt. Ungefär som Per Albins folkhem.

Idag kom nytt stoppningsmaterial från Holland, ytterligare en prototyp denna vecka. Och nästa vecka får vi besök av fjäderleverantör för att testa fram sitt-, rygg- och nackkudde.

Ibland är det svårare

Vaknade precis ur dröm. Skulle midsommarprata i Skånes lokalradio. Någon hade anmält mig utan mitt samtycke. Jag var två timmar sen till direktsändning och hade inte förberett mig… kändes ändå som det skulle ordna sig.  Ibland är det svårare. Mycket svårare. Som igår, då jag åkte till Lund efter jobbet för att gå igenom Victors kontor. Varje nytt avslut är som att öppna dammluckorna. Tömde hans lådor, snabbkollade ekonomin och passerade hans lägenhet, nu snart tömd, tog med mig alla hans waldorfmålningar och fantastiska skolhäften. Plockade cykeln mitt i mörkret som en tjuv. Och vände sakta tillbaka till Malmö. Hopplöst gråtande hela vägen, som i ett töcken, en värld jag inte längre hör till. Känslorna nästan däckar mig rent fysiskt. Yr, borta. Fast ändå finns en del som står vid sidan och håller i handen, låter känslorna få sitt – det står i min makt att hålla känslorna i schack. But why should I? Let go… i drömmen, dök ett vadderat vitt hörn upp (vi håller på med stoppningen i Norrgavels nya fåtölj!), kröp in, njöt av komforten och somnade om.

Kuk

Det kan man ju tycka är att gå för långt. T o m iPhonens stavningskontroll ville göra det till Kul. Vilket den ju också är. Läste precis Fabian Kastners recension av Horace Engdahls bok Cigaretten efteråt där rätten till bruk av dessa ord diskuterades i termer av tonårsuppror. Då jag efter fyllda fyrtio började gå i terapi med allt det ledde till, kontrade min mor med just ”försenad adolescens” :-). Never to late (jo, förresten det kan det ju lätt bli). Kuk har jag fortfarande svårt för. Som ord att ta i min mun då. Kanske skulle läsa hans bok. Intervjun med honom förra veckan väckte mitt intresse.

Horace Engdahl /-/ säger att han ibland nästan skäms, att formen är för enkel.

Men uttrycken ser han som en ingivelse, formuleringen använder honom som redskap, och när den har lyckats behöver den inte honom längre.

/-/ Formuleringar kommer ofta oombedda, man måste skriva direkt. Det speciella med formen är att den är ögonblicklig och genast färdig. Det går inte att förbättra ett fragment, försöker du så förstör du det.

Det gillar jag!

Till toppen