Arkiv för december 2011

Ett barn var fött på denna dag, eller…

 

ur Victors skolhäfte klass 5

 

Vad jag minns står det på den indiske gurun Oshos grav Never born never died, only visited this planet och så två datum. Det kanske är så. Att det vi upplever som liv och död är en illusion. Om inte förr, så försöker jag sedan i somras verkligen öppna upp för det förhållningssättet vad gäller Victor. Och mig själv, förstås. Victor ”besökte” oss i drygt 21 år. Idag skulle han fyllt 22 och familjen och hans vänner möts för en stund tillsammans.

Det var magiskt då han kom. Tre av våra fyra barn är födda hemma, alla med hjälp av underbar barnmorska – jordmor, på danska är mycket vackrare – Gunvor. David kom i Stockholm, där hon bor, och ändå hann hon nästan inte fram. Efter förlossningen i sovrummet tog hela den nya familjen ett bad i skenet från tända värmeljus. Ett heligt lugn fanns kvar i hemmet flera veckor. Då det var dags för Victor hade vi flyttat till Helsingborg och ett gigantiskt ombyggnadsprojekt i form av jugendvilla från 1906. Sovrummet hade precis blivit klart. Som av en händelse hade Gunvor vägarna till Skåne, men annonserade att vi fick välja lasarettet om barnet kom på utsatt dag strax före jul. Hon kunde först på juldagen, och så blev det, i goda vänners sällskap. Ja, älskade Victor, visst har vi sjungit… Ett barn är fött på denna dag, så var Guds välbehag. Ett par år senare var det så dags för Helene. Vi hade flyttat till Lund och ytterligare en gång råkade det sammanfalla med en Skåneresa för Gunvor. Helene kom på morgonkvisten en dag i maj. Norrgavels Maria Månsson fanns på plats och de tre syskonen fick hälsa på sin lillasyster innan de försvann till dagis och skola.

 

Victors skolhäfte klass 5

 

Sannolikheten att Victor och hans vänner skulle vara med på olyckståget i Indien den 10 juli måste anses minimal. Över 15 miljoner människor åker tåg varje dag i Indien. Med på olyckståget fanns 1 500 personer, varav mer än 1 400 klarade sig. Victor och hans vänner var de enda tre västerlänningarna och bara en av dem klarade sig. Det är så det är. Och kanske, så det från början var meningen att vara, bara att vi inte insåg det… kom då inte och säg att det inte förändrar något, ty det kanske är skillnaden mellan att fastna i sorg och bitterhet i stället för att fortsätta sitt liv i lycksalighet.

Det behövs så lite – God Jul

Är det jag som förändras eller tiden? Eller båda? Inför julen blir allt övertydligt. Hur kan allt bara fortsätta som om inget hade hänt? Jag tänker på att planeten är utsatt för extrem stress med överkonsumtion och miljöförstörelse av alla de slag. Så länge livsstilen fanns i rika västvärlden var situationen hanterbar, men idag hakar de stora befolkningarna i Kina, Indien och snart Afrika på i skrämmande takt. Fullt förståeligt. Domedag? Ja, eller en spännande tid som mycket snart måste föda radikalt nya lösningar. Politisk handfallenhet är mycket mer skrämmande än framtidsscenario med livsstil i harmoni med planeten.

Och så Norrgavel då… behöver världen verkligen ytterligare en stol… självklart kan man svara nej och samtidigt, kanske är det förmätet av mig, men jag känner att världen behöver enkla bra bruksföremål som håller i livstider och som inte gör så mycket väsen av sig. Jag saknade dem i min uppväxt, jag fann dem i Japan och i Shakerrörelsen och jag längtade efter att tillhandahålla dem som ett alternativ till det marknaden erbjöd. Med en värdig bas i hemmet – jag använder ordet värdig för en andlig dignitet – av bra material, gedigna golv, rejäla väggar, vackra ljusöppningar, sofistikerat enkla möbler, så behövs det inte så mycket mer. Jag satte julen hemma på en halvtimme för en dryg hundralapp – blommor, frukt, stearinljus…

Själva julen i år är bara som ett förlängt veckoslut, 72 timmar – tänk på det! I betydelsen att inte förstöra den med verklighetsfrämmande förväntningar. Passa på att praktisera medveten närvaro i varje stund och glöm inte vikten av att acceptera sakernas tillstånd hur de än visar sig. Då räcker även 72 timmar. Med hela mitt hjärta, önskar jag er alla en fridfull jul

Självbespeglande

I lördags var det dags igen. Jag var på heldagsmeditation med en dansk upplyst mästare, Nukunu, som jag genom åren suttit hundratals timmar i meditation med. Metoden denna dag var Self Inquiry som jag tidigare beskrivit (111104 resp 111129). Förutom Who am I? gällde frågan Since there is no dual-ship, how does it feel to be lived? Syftet med den andra frågan är att släppa idén att ”du” gör saker och istället öppna upp för ett tillstånd där du är ett med det du gör. Det är inte något man kan tänka ut, men i avslappnad tillit kan man ramla in i tillståndet – jmf uttrycket att förlora sig själv i det man gör. Det är underbart. Och allt blir enkelt. Om du tycker det låter flummigt, kan du ju bara skänka årets nobelpris i fysik en tanke – vi lever i ett universum utan slut och som därtill expanderar! Beskrivningen påminner om tillståndet av djup meditation – den ultimata tomheten utan början och utan slut men som innehåller allt.

Spegeln i min hall återspeglar ljuset från motstående vita vägg. Den vägghängda byrån är inmålad i väggfärgen (som i sin tur tonar ned hallens dörrar i mahogny). Skivan likson spegelramen är i ek liksom lägenhetens golv.

Jag noterade att toaletterna på yogacentret där vi var, saknade speglar. Det var naturligtvis ingen tillfällighet. Jag använde själv det knepet i mitt hem för många år sedan. Det var ett stadium då jag hade svårt att vända blicken inåt och då jag förlorade mig själv i min egen spegelbild. Har ni förresten sett, mestadels, unga människor som kastar en blick i varje skyltfönster de passerar för att rätta till frisyr, makeup och utseende…

I inredningssammanhang kan speglar dock göra underverk. Jag använder dem ofta för att sprida dagsljus, skapa rymd samt se runt hörn. Och förstås för att förstora effekten, ett stearinljus blir fler, en liten blombukett fördubblas. Och det mest underbara, även om rummets gestaltning kan förtydligas av en spegel, så öppnar den också rummet mot det ogreppbara, det spännande oväntade – inte med tillägg av någon lustig gadget, nej bara genom att se saker och ting från ett annat håll!

 

Divertissemang å sånt

 

Stod och strök veckans linneskjortor och hörde TVn med Nobelfesten från rummet intill. Känns egentligen riktigt knäppt att vi sitter och glor på när andra äter, trots Magdalena Ribbings förklaring att så alltid skett – folket beskådar de stora elefanterna. OK Ludvig XIVs levée hade kanske varit något :-).

Själv var jag på en disputation med efterföljande middag på kvällen för några veckor sedan, för övrigt i Gustav III s spektakulära kuliss Koppartälten. Inget är på riktigt. Inte umgänget heller. Allt följer en på förhand bestämd ordning. Trots att jag hade en riktigt fin kväll, känner jag mig alltid lite obekväm i situationer där konvenansen är viktigare än närvarons innehåll. Jag har dubbelheten med mig från barnsben – min far med sin bondebakgrund var enkelheten själv, medan min borgerliga mormor kunde dissa en person som höll bridgekorten på ett ”märkligt” sätt.

Nobelfesten känns genuint upplyftande med sin festivitas, som årets kurbitsblommor och den fantastiska böljande baldakinen över honnörsbordet, samt utsökta förplägnad, i år uppfriskande modern av fenomenala Malin Söderström. Nya möten mellan människor känns livsinjicerande samtidigt blir det lätt påfrestande om allt är reglerat och påtvingat positivt. Det som verkligen berör kommer ur den spontana närvaron i nuet. Skönt med Tomas Tranströmer som bara sitter där. Inför mitt bröllop brusade min svärfar upp eftersom vi ville bjuda min faster och annan god vän, båda märkta av sina hjärnblödningar – ja, vi kan ju ha festen i aphuset på Skansen… nej, han är ingen elak människa, men så fel kan det bli när utsidan och förväntningar tar för stor plats.

Och så Ribbing då, armbågarna försiktigt på bordet har blivit ok (min mor lärde oss att det var ok mot bordskanten, men bara upp till armbågsknölen) och om samtalsämnena tryter med bordsgrannen efter två timmar, så kan ni alltid prata om skolväsendet… hallå! Men undvik absolut politik och religion. Det som är viktigt i livet.

Snacka om närvaro…

Som att rensa hårddisken…

Victor var något år gammal och låg och sov i bilen, måste därför lämna rutorna öppna, men det gick ju inte, fick ta med honom till jobbet. Victor återkommer i drömmar på natten. Det är som att minnet ska rensas. I natt igen. Hela familjen åkte skidor. Jag var på hotellet med Victor för han sov middag. Så lugn. Han tog sin tid. Två, tre år gammal. Så kom vi ut. Vi var på gigantisk höjdplatå med milsvid utsikt i alla riktningar. Det hade redan blivit sent på dagen, men backarna var belysta denna kväll. Victor var nu fem sex år och helt förundrad. Jag manade till försiktighet med isiga glaciärer, dolda stup… Barnens mor drog iväg, äldste sonen David hängde på, medan storasyster inväntade lillasyster i lugnare tempo bakom oss. Själv anpassade jag takten efter Victor – plötsligt fick det lilla livet blodad tand, insåg att han också kunde, det bara hände, han drog på och jag med honom.

Då händer det märkliga – är det minnets sätt att rensa? – tanken slår mig mitt i backen, men Han finns ju, vem är det då jag förlorat? Jag räknar, två pojkar ser jag ju, två flickor är bakom oss… det blir fyra barn… var det fem barn jag hade? Kollar på Victor igen, hans energi (jag identifierar Victor så starkt med den utstrålning han hade) är ju kvar, räknar igen, åker precis parallellt med Victor. Så plötsligt upphör allt och real life är där igen. Det var en dröm och ja, Victor är borta.

Till toppen