Pingstliljorna har precis slagit ut på Gustav Adolfstorg här i Malmö. Med cherry blossom – ett uttryck japanerna känner till trots sin ofta bristfälliga engelska – i bakgrunden. Näst intill smärtsamt vackert.

Mot bakgrund av kommentarer – stort tack för dem – till min förra trätext, ska jag försöka klargöra något om virke samt hur Norrgavel arbetar och varför.

Norrgavels värdegrund, där ekologi är en av tre hörnstenar, är utgångspunkten i all vår verksamhet. Vår affärsidé är att tillhandahålla möbler av hög kvalitet i naturmaterial till så rimliga priser vi kan. För att lyckas med det senare, arbetar vi så långt det är möjligt med rationell serieproduktion – dock kräver de flesta av våra möbler handpåläggning.

För att bli framgångsrika försöker vi att göra bara det vi är allra bäst på. Jag ritar alla möblerna själv och vi har ett komplett prototypsnickeri här på vårt huvudkontor i Malmö för att verkligen kunna arbeta fram varje möbel i detalj.

Produktionen sker på ett femtontal snickerier, huvudsakligen i Småland – 97 % av möblerna tillverkas i Sverige (dock ingen princip vi har, ekologiskt närproducerat kan tala för Baltikum lika väl som Norrland – barrträ har generellt bättre kvalitet i norr, lövträ i söder).

På vår fabrik i Lammhult har vi hela lagret av obehandlade möbelkomponenter. Det ger oss möjlighet att arbeta med äggoljetempera, ge er kunder en unik valmöjlighet samt behålla den slutliga kvalitetskontrollen.

Eftersom vi inte har egen produktion av möbelkomponenterna, köper vi aldrig in virke själva. Våra snickerier är väldigt olika, flertalet har inte mer än 5-10 anställda. Beroende på deras storlek och dagstillgången av olika träslag varierar deras inköpssätt – från lokala små sågverk till större svenska virkesgrossister. Inköpen är en sak, men sedan sprids virket och blandas både hos leverantörer och på snickerierna. För att minimera virkesåtgång kombineras säkert också material från olika leveranser. Norrgavel vill ha så lite varor på lager som möjligt, därför gör vi återkommande små serier med regelbundna leveranser från snickerierna.

Vi har kontinuerlig kontakt med alla våra leverantörer och har alltid efterfrågat svenskt virke i första hand, annars så närproducerat som möjligt, vilket gör att vi bl a undviker ek från Nordamerika. Svensk ek är svår att använda i möbler eftersom den är vresigare och har mycket kvist (till min besvikelse upplever många av våra kunder också kvist i    t ex bordsskivor som dålig kvalitet). Ekvirket kommer ofta från Polen eller Balkan. Björken finns ofta svensk i kortare längder, annars från Finland och Baltikum. Boken ofta svensk, men basas (böjs) i Danmark. En utmaning med odlingskoll på trä är att avverkningsplatserna hela tiden är nya, inte som ett ekologisk jordbruk som skördar samma marker fler gånger per år.

Vilda och blandade skogar är ofta vackert i landskapet (jmf skillnaden mellan äng och åker), men virke från glesa (enstaka träd) och blandade bestånd (t ex urskog) är ofta mindre lämpade för snickeriändamål eftersom träden då utvecklar grenar åt alla håll. Det ger ett vresigt, svårbearbetat material. Mindre än 10% av svenskt lövträ används till möbler. Till möbler av Norrgavels kvalitet eftersträvar man kvistfritt rakvuxet trä – det uppnås lättare om träden odlas i täta bestånd (t ex finsk björk).

Det viktigaste är kanske inte koll på var varje planka kommer ifrån (ståndort), utan att allt virke avverkas på ett hållbart sätt – vilket ju var syftet med FSC. FSC-certifieringen kopplades länge till handel med tropiska träslag som teak, mahogny med många fler – träslag som Norrgavel aldrig använt. Att Naturskyddsföreningen nu inte ens har förtroende för att svensk skogsnäring lever upp till FSC-märkningens krav är nytt för oss. Att vara trygg med ursprunget på virket är absolut ett rimligt krav. Att kontrollera själva tror jag däremot inte är rätt väg för Norrgavel (IKEA har egna jägmästare men är också fler tusen (!) gånger större än Norrgavel – IKEA har 135 000 anställda, på Norrgavel är vi inkl. alla butiker färre än femtio), men absolut att kolla med Naturskyddsföreningen och förmå Svanen att utarbeta adekvata virkeskrav. På motsvarande sätt förlitar vi oss t ex på GOTS kvalitetsmärkning av bomull så att den verkligen är ekologiskt odlad. I vissa fall är vi hänvisade till leverantörernas uttryckliga löften, t ex att sjöfågelfjädern i alla våra kuddar enbart kommer från slaktade djur.

Jag kan alltså inte lova att vi på Norrgavel har järnkoll, men jag är övertygad om att vi alltid legat i framkant vad gäller att ta konsekvenser av ett ekologiskt förhållningssätt. Kanske för att vi aldrig jobbat av nöd, utan av lust. Sedan gäller det självklart att inte slå sig till ro utan att fortsätta spänna bågen.

Uppdrag granskning uppmärksammade i veckan att virke till IKEAs möbler kom från urskogar i Karelen. Bra att situationen uppmärksammas så att medvetenheten höjs. Därmed inte sagt att det finns enkla svar. Svaret på  rubrikens fråga, är att inte heller vi riktigt vet. Då jag la grunden till Norrgavel för drygt 20 år sedan, var en dröm att kunna förmedla varifrån virket till varje möbel kom. Det var inte bara en ekologisk tydlighet utan även en ”poetisk” gest – för mig gav det t ex ett tydligt mervärde att furun i min farfars snickarskåp kom från skog intill gården. Men det var då. Även om jag hatar att förståsigpåare alltför lätt avfärdar genuin längtan som bristande realism gäller det att vara observant på drömmar som skenar iväg mot det romantiska.

Norrgavel är ett värdestyrt företag (se vår Värdegrund) och det är längtan efter bruksföremål i samklang med naturen som är drivkraften. Men ingen kan sitta på höga hästar och slå sig för bröstet. Frågeställningar är komplexa och en strikt fundamentalistisk hållning riskerar att inte leda någon vart. Jag insåg väldigt snabbt att för att kunna förverkliga min vision gällde det att inte gapa efter FÖR mycket. Jag gav upp att frakta möblerna med tåg. Jag acceperade ibland en låg inblandning av syntet för att naturtextilen skulle klara högre slitage. Jag sa ja till viss dagssländedesign i butikerna om den vid destruktion kan ingå i kretsloppen etc. Men även om jag tvingades inse att dagens logistik inom virkeshantering inte är förenlig med längtan efter känd ståndort, så är kravet på hållbar avverkning högst relevant.

Norrgavel är inte IKEA. Utifrån våra resurser har vi valt att dra nytta av kompetensen inom t ex Svanen miljömärkning. Att Naturskyddsföreningen inte längre har förtroende för FSC-märkning ens i Sverige kom som en nyhet också för oss. I dagsläget finns vad jag vet inget alternativ.

Frågan om avverkning av urskog har många dimensioner:

Kretslopp

Rätt eller fel, men fokus nr 1 för Ng är att alla våra material ska kunna bli till jord igen. En nedgrävd Länstol återgår till naturen och blir till nya träd etc. Därför säger vi så långt möjligt nej till syntetiska material som bygger på irreversibla kemiska reaktioner.

Skogslungor

Utan masskövling av Amazonas regnskogar hade Norrgavel paradoxalt nog inte funnits. Den väckte min instinkt att göra något. Skogen tar upp CO2 och vatten och avger syre som människan behöver. Norrgavel använder bara nordeuropeiska träslag. Vad jag förstår är återplanteringen av svensk skog mycket större än avverkningen.

Gamla träd

Generellt är det inte fel att avverka gamla träd, men det är fruktansvärt att tätvuxet gammalt virke används till pappersmassa – eller för den sakens skull IKEA-möbler. Det är som att göra köttfärs av finaste filén. Detta virke ska användas där annat ej fungerar – till musikinstrument och annat hantverkssnickeri. På 1980-talet gick jag utbildning på rikssågverksskolan i Skoghall. Jag minns en skogsägare som verkligen sörjde att modern skogsnäring inte klarar att lotsa uråldriga träd till speciella slutanvändare.

Ekologisk mångfald

Monokulturer är på sikt livsfarligt, ett hot mot allt liv. Problemet uppmärksammas ibland först då det redan är för sent. Ur denna aspekt är det oerhört viktigt att värna om urskogar.

För mig känns det bra att dessa frågor äntligen engagerar fler än en handfull fältbiologer och miljöaktivister. Konsumenttrycket är överlägset för att förändring ska komma till stånd – se klorblekningen av papper som exempel. Jag säger äntligen! Och samtidigt, att indignerat kritisera IKEA är att göra det lite lätt för sig. Gemene man har vant sig vid en prisnivå som är sjukt billig och helt oförenlig med långsiktig hållbarhet. Alla vet att det redan idag skulle krävas fyra planeter för att klara vår livsstil på ett hållbart sätt. Konsumera mindre, mycket mindre och bättre, mycket bättre. Och ifrågasätt livsstilar som bygger på vikten av att vara ”uppdaterad” samt det rimliga i att årligen ta flyget till Thailand.

Victors skolhäfte om Indien klass 5

Såg just en japansk film, Att rida ensam i 1000 mil,  som visade sig handla om en far som miste sin vuxne son. Enkel, långsamt odramatisk och gripande – och japansk i sina återhållna känslor. I kväll tillåter jag mig att bara sjunka in i sorgen. Tänker på då jag fick beskedet. Hur det fanns hopp. Tågolycka i Indien, massa döda… men de hade inte hittat Victor. Jag var i vacker dalgång i Italien. Ringde mina andra barn. Åkte hem till Arpitas, min italienska sambo, hus. Ovisshet. Gick till sängs. Halv fem på morgonen ringde UD – de hade hittat en död västerländsk ung man men inte identifierat honom. De var tre och en var på sjukhus. UD- kvinnan sa att det fortfarande fanns hopp. Hopp… ? Endera Victor eller hans gode vän. Efter ytterligare någon timme ringde UD igen. De hade hittat den tredje pojken död under tåget. Att vara förälder…

Hur många barn har jag nu? Någon säger du kommer alltid att ha fyra barn… Har inget förhållande till orden. Fyra känns fel. Och allt annat än fyra känns också fel. Det kan få vara så.

I ett samtal härom kvällen fick jag frågan vad detta hade gjort med mig. Jag är alltid nyfiken på de svar som kommer… Det har gett mig ökad frihet. Inte så att jag är fri från sorgen och saknaden – det kommer aldrig att ske Victor. Men att mista det jag älskade allra mest, det jag tvivelsutan kunnat offra allt för att rädda, har öppnat för det som finns bortom. Tidigare sa jag att det viktigaste i livet var just liv och död. Nu är det som att liv och död lotsar mig till det som är viktigt i livet – nämligen allt. Och absolut ingenting. Det är mycket vackert.

Läser morgontidningen (vackert ord… ). Sedan vi förlorade Victor ögnar jag ibland igenom dödsannonserna (fult ord?). Saknaden väcks till liv. Tårarna bara kommer. Och igen, sorg är helt ok…

Parallellt finns den/det som betraktar han som gråter. Var finns närvaron? Att vara här och nu. Om Victor hade varit kvar i det vi kallar livet, så hade jag inte saknat honom nu – han levde alltid sitt eget liv och jag mitt. Det är TANKEN att han inte finns som smärtar. Tankar är inte fel, men de fjärmar oss från det rena varandet – de leder oss till nostalgi i förhållande till det som varit eller oro/förväntningar inför det vi tror ska komma.

Carpe diem, fånga dagen, är ett väldigt 55+ uttryck. Jag associerar det med solresor, måltider och att unna sig. Inget fel, men väldigt mycket ”att göra” trevliga saker fokus. Närvaro i en djupare mening handlar om ”att vara”. Väl att märka att vara med det som är. Som det är. Att inte välja. Det är just i detta som den makalösa friheten ligger. Att släppa hela idén med att värdera allt i ont/gott, bra/dåligt, svart/vitt… Att acceptera sakernas tillstånd och bara ta in det som är och vara med det (förväxla ej med passivitet eller uppgivenhet). När allt kommer omkring finns inget annat än här och nu – allt som är, är nu. Ett nytt nu. Och ytterligare ett… Wow

Halvligger i sängen och lördagsläser SvD. På dubbla uppslag beskriver tidningens Elise Karlsson under rubriken Hjälp, hur hon under en vecka testar att leva som fem självhjälpsböcker lär – nota bene samma vecka som hon läser dem! Hur dumt får det bli? Hon konstaterar att hon förmodligen inte mår tillräckligt dåligt för att kunna ta dem till sig. Kan så vara, inte för inte heter Bengt Sterns epokgörande bok Att må dåligt är en bra början. För flertalet av oss räcker det med några dagar i total tystnad utan yttre stimulans för att hamna i (sund) obalans med vardagens komfortzon. Ofta används termen självhjälpslitteratur nedlåtande. Ibland finns det förstås fog för det, men ett budskap kan också initialt behöva presenteras på ett förenklat övertydligt sätt för att överhuvudtaget nå fram för att sedan vändas på, ifrågasättas och fördjupas. Mer skrämmande än detta ofta ganska harmlösa, är den förnumstighet som genomsyrar delar av svenskt kulturklimat och som artikeln är ett exempel på. Kommer att tänka på SvDs Idag-sida och Marianne Fredriksson, som i sann pionjäranda år efter år grävde fram guldkornen inom den s k alternativrörelsen. Och jag minns hur samma tidning på ett fullkomligt oförståeligt sätt dissade t ex hennes romansvit om Eva, Kain och Norea. Samma förnumstighet. Idag spyr den i sin ignorence t o m galla över fenomen som mindfulness/medveten närvaro, som det är min fulla övertygelse att vår konsumistiska kultur så oerhört väl behöver.

Att ge sig i kast med transformation som ett quick fix är oavsett val av litteratur dömt att misslyckas. Utmanande existentiell litteratur kräver tid. För mig var Robert M Pirsigs ganska lättillgängliga Zen och konsten att sköta en motorcykel (1974) fullkomligt omvälvande. Jag avnjöt den i små intensiva portioner för att verkligen kunna smälta den. Kort därpå gick jag lös på Roshi Philip Kapleaus Zens tre pelare (1965) – den tog mig sjutton (!!) år att komma igenom. Initialt förstod jag ingenting, lade den ifrån mig, kom tillbaka… successivt kunde jag se hur boken på det mest underbara sätt, gav mig en bekräftelse på att det jag upplevde i långvarigt tålamodskrävande meditationsövningar ägde sin relevans – någon hade upplevt det tidigare och hade t o m satt  ord på det. Och för säkerhets skull, nej, jag är inte buddhist

Att följa sin inre vägvisare, sin intuition, sitt hjärta är inte alltid lustfullt utan innebär till och från att utsätta sig för risker. Den bästa vägvisare jag någonsin har fått, var också den enklaste (förstås) – Det är bara två saker man behöver fokusera på för att få ett gott liv, nämligen att meditera och att vara villig att ta risker. Jag ska utveckla det en annan gång och idag återknyta till hur man kan hantera konsekvenser av risktagande.

S0m konsekvens av en risk jag medvetet utsatte mig för, har detta 2012, så långt varit en ständig utmaning för mig att hantera osäkerhet och kaos utan att fastna i frustration och stress. Det som inte dödar, härdar… brukar man säga, men det är inte härdad jag strävar efter att bli utan vis – jag vill bara komma till djupare insikt i vad livet innerst inne kan innebära. Jag försöker att möta det som är, som det är, utan att försköna, döma eller förtränga. Anonyma Alkoholisters sinnesrobön är en god hjälp på vägen:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

En av de upplysta meditationslärare som korsat min väg, Rahasya Fritjof Kraft, har dragit det ett väsentligt steg längre:

Om du är i en situation som du inte står ut med, och du kan ändra på den, så gör det.
Om du inte kan ändra den, acceptera den och välkomna den.
Det finns alltid dessa två möjligheter.
Och det utelämnar den tredje möjligheten, vilket är att klaga.

Smaka på den, välkomna den! Inte för att bli härdad utan för att i stunden bli varse möjligheten att identifiera dig med det som finns bortom. Med ett vaket sinne, erbjuder existensen hela tiden det man i stunden behöver. Häromdagen fick jag ett nyhetsbrev från Turiya, en av de meditationslärare som varit allra viktigast i min egen inre resa, vars ord får avsluta denna lilla betraktelse.

I know that I can only transform this world if I am willing to look inside and take full responsibility for how my life unfolds right now.  And of course, to do that is not easy. One argument with my partner and immediately I’m projecting it all out onto her and find myself saying, well, it must be her fault. It’s so easy to put it out on the other and it takes real awareness, courage and willingness to be 100% responsible for how I create my world. Not just 50/50, that doesn’t work, it’s full responsibility.

Tänk, det är redan tre år sedan vi lanserade våra nya stoppade soffor 85 respektive 100. Tillverkaren i Småland var helt förundrad över så snabbt och kraftfullt försäljningen kom igång – det var nog en efterlängtad möbel i Norrgavels sortiment! Då, för tre år sedan, fotade vi en massa varianter för att visa olika möjligheter. Men sedan dess har tyger utgått och kommit till, så vi längtar efter att kunna visa nya utföranden med den textil som finns i butikerna nu. Igår var mitt skrivbord belamrat med tygprover, träslag och temperakulörer och Inger Wibell och jag var rätt möra framåt kvällen av alla möjligheter till vackra soffor, förstås även vår klassiska träsoffa. Nu ska sofforna tillverkas och sedan hamnar de ute i butikerna efter att de fotograferats för t ex hemsidan.

Träsoffan är tveklöst den möbel som betytt mest i förverkligandet av visionen om Norrgavel. Drömmen om en opretentiös, Carl Larssonskt avslappnad och därtill riktigt skön soffa bar jag inom mig i tio år.

Så börjar ”Tanken bakom”-texten som jag skrev till Träsoffan igår - efter 20 år då! Dagbädden på mina rithurtsar var en stark inspirationskälla. Skissen ovan är från vår dåvarande lägenhet i Röda Bergen (Sthlm nov. 1984) och fotot bredvid tog jag nyss på mitt kontor här i Malmö. Nedan skisser i urval från processen som 1993 ledde till Norrgavels träsoffa, premiärvisad på bomässan Bo93 i Karlskrona.

.. har guld i mund. En härlig morgonyoga / meditation. Naken på lager av ullplädar. Långsamma rörelser för att komma hem. Stillhet, inre ro. Och allt det yttre kaoset får vara som det är. I stormens allra centralaste punkt råder fullständigt lugn. Jag kände inte till det förrän i fyrtioårsåldern. What a gift!
Tillbaka till sovrummet som doftar mandel av fantastiska tulpaner – har stått en hel vecka – och badar i strålande östersol. Frukost på sängen… ja, varje morgon sedan tolv, tretton år. Träbrickor från Norrgavel, vitt porslin från Gustavsberg, linneservett och handdrejade tekoppar i mjukt lergods. Gränslös vardagslyx som inte ens kostar CO2.

Det är lustigt, men ofta är det då det känns som allra mörkast som något öppnas upp som gör det möjligt för ljuset att åter sippra in. Stagnelius avslutar sin dikt Vän, i förödelsens stund med Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud. Visst är det så… genom mod att möta mörkret, ja, rentav döden, öppnas vägen till ljuset och potentialen till fördjupad upplevelse av livet. Nyckeln är att våga släppa det gamla innan man har lösningen på det nya.

Influensamånaden februari förbyts i vårkänslornas mars. Spring i benen och spritt i kroppen, hormonerna bubblar med sportbilar i burnout och älskande par som sollapande turturduvor. Naturen får fnatt när vårsolen tittar fram. Trots att kylan fortfarande är nyckfull, har vårknopparna exploderat i Malmö. Morgonens joggingrunda gick genom ett hav av gula vintergäck ned till det riktiga havet i dovt gråblått. Parkerna och närheten till havet gör verkligen Malmö speciellt.

Inne får ullen ge plats för linet. Jag älskar livets små markörer – inte minst för att de finns där även i stunder då jag riskerar att förlora ”allt”. Vårlökar, tulpaner och blommande kvistar. Små förskjutningar i säng- och bordslinne. Textil är tacksamt, med god kvalitet kan ett par linnekuddar göra underverk. Nu är tid att njuta, våren passerar snabbt för att övergå i skön lugnare mognad.

Som respons på att förlora ett barn säger vi ofta att ”det är det värsta som kan hända”. Det är inte svårt att hålla med. På ett plan känns det som att ”livet” förlorar sin mening.

Men väldigt snabbt spirade också tacksamhet ur insikten att det lätt kunde ha varit ännu värre. Ingen ondska var inblandad. Ingen gjorde något fel, i alla fall inte avsiktligt. Och inte minst, vi anhöriga visades oändligt mycket stöd och kärlek.

Annat var det i Roman Polanskis Pianisten som vi valde som fredagsfilm. Titeln kändes rogivande… om jag hade vetat vad den handlade om hade jag, trött efter arbetsveckan, valt något annat. Och likväl en fantastisk film. En judisk pianist som mirakulöst genomlever hela andra världskriget mitt i Warszawa.

Hemska krigskildringar har vi sett, bestialiskt, grymt, primitivt, till slut bara rå djurisk överlevnad. Men det är ändå ”krig”. Vi har också sett vad terrorister, idioter och psykopater kan åstadkomma. Men det som hände i vår egen föräldrageneration, på vår egen kontinent, mer eller mindre inför öppen ridå och metodiskt år efter år… Polanskis vardagssociala skildring av pogromen är närmast outhärdlig att ta in -  übervidrigt tydlig i sin lugnt monstruösa beskrivning av utstuderat förödmjukande mänsklig grymhet.

De människoöden pianisten (med verklighetsbakgrund) tvingades möta under dessa helvetesår får allt annat, inkluderat att förlora en älskad son i tragisk olycka, att blekna. I ett annat ljus finns det förstås ingen större mening med att jämföra.

Vävstol i Klässbols monter

Förlåt, förlåt… nu var det verkligen länge sedan jag hörde ifrån mig. Resor, mycket att göra och så har liksom inte energin infunnit sig… det är ju inget kul att pressa fram saker. Förra veckan var jag en sväng till Stockolm och besökte bl a möbelmässan och show-rooms på stan. Jag måste erkänna att jag sällan känner det där suget, men väl där brukar det alltid vara kul, speciellt att träffa gamla arkitektkompisar, formgivare och pressmänniskor. Normalt är jag väldigt systematisk och betar av hallarna metodiskt. I år släppte jag kontrollen och gled mest runt med Inger Wibell-Kähr som hade inbokade möten med fler av Norrgavels leverantörer av mattor, lampor, textil mm. Bilden ovan med linnevävstolen är från Lena Bergströms vackra monter för Klässbols linneväveri.

Vi tittade också på de mest osannolika mattor. Från mitt barndomshem minns jag en specialgjord trasmatta i hallen. Dubbelbindningstekniken med asymmetriska färgfält i nyanser av turkos och julgransgrön gjorde mattan vändbar. Jag älskar enkla trasmattor, men detta var något helt annat – en sofistikerad enkelhet som lyfter tekniken till att passa även på parkettgolv i ”fina” stadslägenheter. Med Inger besökte jag företaget som sedan 2005 övertagit produktionen av dessa extremt tätvävda och hållfasta trasmattor med linnevarp.

Ute på mässan besökte vi vår leverantör av Kelimer mm. Tonvis med mattor av alla de slag. Som en yrkesfärdighet har jag med åren lärt mig att snabbt skanna av utställningar, presentationer etc och här sögs min uppmärksamhet till en indisk Damaskmatta. Jag köpte en själv för något år sedan och bara njuter – det är en tätt handknuten ”äkta” matta, men den är modernt plain.  Lystern och färgskiftningarna i dessa ullmattor är makalösa och de upplevs helt olika beroende av från viket håll man ser dem. Inget är bestämt, men jag ska göra vad jag kan för att vi ska kunna tillhandhålla dessa underverk i Norrgavels butiker.

Årets mässa genomsyrades av naturträ och grå pasteller ofta i enkla pinn-möbler. Sympatiskt, dock långt ifrån alltid med erforderlig snickerikänsla. Lars Bessfelt som i snart tjugo år servat Norrgavel med helt unika Zlamp-lampor visade nya uppdaterade golv- och bordslampor i denna färgskala, som jag hoppas att vi får se ute i butikerna så småningom. Och så mötte jag Milis Ivarsson efter massa år Det var Milis som gjorde hela recepturen till alla Ovolins temperakulörer – den kvinnan ÄR färg i hela sitt väsen.

Från linnevävstolar tillbaka till Malmö. Igår hämtade Tomas Fröding hem en svarv till vårt prototypsnickeri i undervåningen på huvudkontoret. Redan efter morgonfikat var den installerad och Tomas hade i ett huj gjort vacker vägghållare för alla svarvstålen. Efter alla dessa år, kan vi så äntligen själva svarva fram profiler, så akta er nu… i fortsättningen kanske det bara blir runda ben och svarvade lampfötter!

Att leva sorgearbetet som om det handlade om saknaden efter en nära kär är att begränsa sig. Det handlar om mycket mer. Det handlar om att på djupet ta in realiteten om jordelivets förgänglighet. Impermanence. Allt i den fysiska världen föds och dör oupphörligen och det vi betraktar som reellt och permanent, det vi kan ta på och det vi håller fast i för att vi tror det ger oss trygghet, är egentligen bara en illusion. Norrgavels soffa var nyss växande tallar, simmande sjöfåglar och bräkande får. Om hundra år är den måhända jord. Och det tål att upprepas att kroppens celler hela tiden byts ut och den kropp vi hade för sju år sedan nu är helt utbytt, så om jag är kroppen, så skulle jag vara en annan efter sju år… och motsvarande om jag är kroppen, är jag då bara 80% om jag skulle amputerat en arm… nej, vi är inte kroppen.

De människor som har gett inspiration till våra världsreligioner har alla förstått vem de verkligen är. Allt är ett. Insikt om detta tillstånd av varande kallas ibland Upplysning. Buddha nådde upplysning efter åratal av meditation. Men begreppet ”att nå upplysning” är egentligen missvisande. De som har insikt säger samstämmigt att vi alla redan är upplysta. Problemet är att vi inte inser det. Uppgiften är därför inte att söka detta tillstånd, utan att likt en lök, skala av lager efter lager av uppfattningar som hindrar oss från insikten att vi redan är det. Inte minst då livet bjuder på trauman som t ex att förlora en nära anhörig, bjuds vi in till att skala löken. Att släppa den romantiska drömmen om sig själv som far till fyra barn är smärtsamt. Och befriande. Och ja, jag älskar dem lika mycket oavsett. Det som krävs för att komma tillbaka till vår ursprungliga upplysta natur är en Längtan dit, men framförallt villighet. I olika religioner uttrycks det som att ge sig hän, lägga sig i Guds händer, följa en guru… det kan underlätta, men ytterst handlar det helt enkelt om hjälp att våga släppa kontrollen.

Jag gillar att inte ha för mycket saker. Så har det inte alltid varit, som tonåring och några år därpå var jag extra mycket allt – samlade på det mesta och drömde om hus på 500m²  . Så träffade jag min blivande hustru som hade växt upp med typ det jag drömde om. Hon längtade till enkelhet och eftersom jag har det i generna från min far slog det an en ton av frihet i att avstå också i mig. En sak jag dock brukar argumentera för är blomvaser. Inte så att jag är vas-obsessed, men eftersom blommor är så olika så krävs det olika vaser för att lyfta fram deras skönhet, vilket ju är själva syftet. Jag älskar att välja blommorna i butiken (får ibland frågan om jag är florist…) och gillar lika mycket att sedan hitta vas som gör att de kommer till sin rätt.

Några av mina absoluta favoriter är Ingegerd Råmans Olympia-vaser – diskreta, men med grafiskt tydlig karaktär, praktiska och funktionella. Helt underbar finish och lagom tyngd i glasmassan. Vackra såväl till smalstjälkade buketter som till lökar, kvistar och storblommor (t ex hortensia som ligger i skålen). Jag har av anledning ovan tre storlekar + den lilla sticklingskulan och jag använder dem hela tiden sedan, ja, det är väl 20 år ungefär, ibland t o m fler ihop samtidigt. Olympiavaserna är också bra för left-overs – för omplacering av de arter som överlever buketten. Då jag var yngre föredrog jag krukväxter eftersom snittblommors korta hållbarhet gjorde mig frustrerad. Idag njuter jag oerhört av just blommors korta liv – ingen tid att spilla, det gäller att glädjas här och nu!

Ända sedan starten har vi på Norrgavel besökt mässor för att komplettera våra möbler med lampor, mattor, glas och porslin. I början gjorde jag det själv, sedan fler år är det Inger Wibell-Kähr som bär ansvaret att plocka hem spännande nyheter. Förutom belysnings- och textilmässor, besöker hon som regel våra leverantörer på Formex höst och vår i Stockholm samt MAISON & OBJET i Paris. I år kolliderade de nästan, så hennes Stockholmsvecka avslutades med väskbyte lördag morgon på väg till Paris.

Vår policy för dessa produkter är densamma som gäller Norrgavels möbler – naturmaterial och så långt möjligt ekologiskt. Mycket var sig likt mellan mässorna, mycket obehandlade naturmaterial – trä, bambu, näver, skinn, linne, hampa, koppar, klarglas – ofta i naturens egna grå- och beigeskalor, ibland med matta ytor. Formex mer mot gammaldags lantlighet, medan Paris mer etniskt primitivt enkelt. Återbruk, resurstänkande, vintage mindre tydligt i Paris i år, medan eko genomsyrar mycket på Formex.

Sorgearbete är ett begrepp i vår kultur. Och det förmodas ta ett år. Det finns fog för ett sådant sätt att se det. Under det första året tvingas man möta den ena situationen efter den andra som påminner om vad som varit och som för alltid är borta – sorgen och saknaden ligger helt latent. Då ett år har gått, börjar allt om igen men kanske då med försvagad amplitud. Ändå gillar jag inte begreppet. Det drar mig tillbaka till ett förhållningssätt, som jag genom meditation alltmer ifrågasatt de senaste femton åren. Det tar lätt bort energin i potentialen att växa.

Efter jul känner jag en form av försoning såväl med det som hänt som med livet som sådant. Det liv som per definition obönhörligt och utan uppehåll rör sig från det vi kallar födelse till det vi kallar död. Det är det som ÄR livet, ur ett fysiskt perspektiv. Att älska livet handlar om att ta in såväl det ena som det andra, såväl födelse som död. Utmaningen som människa är att inte ens välja det ena framför det andra.

Då jag håller föredrag försöker jag alltid skapa en samsyn med auditoriet kring vad som verkligen är viktigt i livet och då brukar jag relatera till födelse och död. Det är vackert, men det känns inte längre som att det är tillräckligt. Livet är ju fortfarande ”viktigt” trots att min älskade Victor inte längre finns i sin kropp. För att definiera det som är viktigt nu känns det helt nödvändig att gå bortom liv och död. Till det som alltid är, alltid har varit och alltid kommer att vara. Varför kalla detta sorgearbete? Potential till befrielse är bättre, som det meditationsnamn – Nirvan – jag fick för många år sedan.

Igår fick jag lite dåligt samvete . Vi hade affärslunch med danskt par som var vegetarianer och jag klämde en dansk flæskesteg all inclusive… som ett barndomsminne. Det var annat än då jag med min dåvarande hustru försökte förmå våra respektive familjer att testa gratinerad kålrot i stället för den traditionella julskinkan. Jag minns en påsk i slutet av 1980-talet då vi var mitt i gigantisk husrenovering – för att släppa bygget och unna oss något extra, drog vi till hälsohem utanför Ängelholm. Vi hade sett fram emot god vegetarisk mat men hamnade i militant asketisk vegankost med höjdpunkt på påskdagen då det serverades en halv kiwi i äggkoppar. Vi gick till närmaste kiosk och köpte äpple (!) och kex i smyg. Och sen åkte vi hem. Med oss tog vi dock vanan att grunda måltider med mjölksyrade grönsaker som amerikanskan Ann Wigmore (1909-94) i Levande föda. I dess nyare tappning råkost / Raw Food hettar man inte heller upp maten till mer än 42,5˚C, men fokus är starkare på färska råvaror – grönsaker, frukt, örter och nötter… bevarade antioxidanter är bra för hälsan. Själv mår jag aldrig så bra som av vällagad och varierad vegetarisk kost. Förutom att man blir lätt till sinnet (enklare att nå meditativa tillstånd), så finns det naturligtvis all anledning att välja det av ekologiska skäl (det går åt en bråkdel energi för att mätta med vegetarisk kost jämfört med kött).

I söndags gjorde jag & min sambo fin utflykt till skånsk utpost i norr. Underbart beläget invid Osbysjön ligger en ny fantastisk liten kursgård som invigdes till Sinnesfred. Adinas & Johns verksamhet bygger på lika delar Raw Food och the Work. Vi bjöds på den mest underbara eftermiddagsfika med ”tårtor” av alla de slag – utsökta smaker och en fröjd för ögat!

Och the Work… om ni inte testat det, så gör det! Byron Katies metod går ut på att fördjupa och förenkla livet genom att våga se vad som döljer sig bakom alla våra förutfattade meningar, omdömen, idéer och känslotillstånd. Hennes frågor: Är det sant? Kan du verkligen veta att det är sant? Hur reagerar du när du tror på tanken? Vem skulle du vara utan tanken? fungerar lika bra i familjegräl, som i konflikter på arbetet eller med dig själv.

svt.se Landet som inte längre är

Peter Gerdehags nästan smärtsamt vackra SVT-dokumentär – Landet som inte längre är – om hur livet för några kvarvarande småländska småjordbrukare gestaltar sig, har just tonat bort. Kvar dröjer sig ett stilla vemod av en svunnen tid, en tid som ligger märkligt nära bakåt i tiden. Min dalmas till far växte upp i undersköna Enviken intill ett stilla vattendrag som breder ut sig mellan de blå bergen och med åkrar, ängar och skog in på knuten. Han lämnade fädernegården för moderniteten i Stockholm, men tog varje helg år efter år med familjen tillbaka. Jag inser med full kraft vilken rikedom jag därmed fick inblick i som barn.

Primitiva kulturer är ofta naturligt vackra. Jag tänker på det då jag idag ser bilder från Indien – mycket snart är allt detta borta. Nostalgi känns inte livfullt, men den del av modern kultur som förfular och förstör naturen känns fruktansvärd – värd att frukta. Jag minns alla gårdens djur; arbetshästen, korna, grisarna, hönsen… mjölkningen, liksom älgjakten, kräftfisket… tömma näten på gädda, abborre, mört… Själv lyckades jag med kusins hjälp i alla fall föra vidare upplevelsen av att hässja och bärga hö till mina barn.

Min faster odlade lin med rötning i sjön, bråkning, skäktning, häckling, spinning, vävning… jag använder fortfarande hennes handdukar efter 60år (!). Också hemvävda ullmöbeltyger finns kvar… och dubbelstickade raggsockor, de bästa jag haft! För trettio år sedan testade jag själv att väva trasmattor på en av gårdens vävstolar… med avlagda kläder i kretslopp, Fristadsbyxor gav en vacker blå färg… mattan finns kvar i mitt sommarhus. Undrar om man fortfarande såpskurar sina trasmattor i tvättrännan intill dammluckorna ovanför Vågsjön.

Filmens slipsten under sitt skärmtak gav mig en total flashback, lätt åtkomlig för att alltid hålla gårdens liar och yxor i stånd. Jag har fått min farfars verktygsskåp, som han förstås själv tillverkat på gården – han dog 1922 då min far var dryga året. På gården fanns en hel uppsättning gamla profilhyvlar för att hyvla fram vackra hörn på bruksföremål, möbler, hussnickerier – var och en märkta med gårdens bomärke. På somrarna flottades timmer, på vintrarna sköttes kolmilorna.

Minnet far iväg; jordpäron (potatis), bärbuskar, dalior och pelargoner… hålkakor, äkta getmesost och kaffe på fat. Bondens marknad är ett tecken i tiden – lätt att ironisera över, ibland gränsande till det patetiska… och ändå, det är helt underbart om vi kan hitta tillbaka till några av de kvaliteter som faktiskt gått förlorade. Vurmen för surdegsbröd och äkta heminredning står för en längtan att förstå, att vara delaktig, att skapa, att känna att det är äkta och på riktigt. Gott så! Vad gäller Norrgavel, kan vi alltså tacka min far för äktheten och enkelheten, men utan min mors borgerliga tillskott av förfining och njutning hade det nog blivit svårsmält .

Att hålla tidplaner är svårt med vissa saker. Arbetet före jul med fåtöljen var som ett gatlopp, kändes som en rysare med risk att haverera. Endera släpper man – ”tillräckligt bra” – eller så envisas man tills det verkligen sitter, vilket är en utmaning då man redan passerat deadline. Jag har tappat räkningen på alla prototyper, den senaste skulle ”sitta”, men armstödet blev inte som jag förväntat. Utan varsel hittade Tomas en kvinna i Malmö som gjorde del-prototyp av enbart fåtöljsidan. Det blev mycket bättre och jag tackade mig själv för modet att inte ge upp.

Benen ska inte sticka ut då man ser fåtöljen, samtidigt bör de ha något speciellt om man verkligen tittar på dem. De sista bitarna var textil, val av sömnad och sömmar… justeringar in i det sista. Sent igår kväll kom Tomas hem från mörkaste Småland med provexemplar som ska fotas i miljö på måndag. Äntligen kan vi andas ut lite! Justa material, tight i mått med riktigt skön komfort. Klassisk form men ändå ny – strikt manlig utsida, kvinnligt omslutande insida. Nu är det sista handen inför butiksexemplaren i februari som gäller. Och så förstås, mest spännande av allt, vad du ska tycka.

Skyltfönstret i Malmös finaste blombutik - Blomsterpigan

Hur önskar du att det nya året ska bli? Inför årsskiftet är det lätt gjort att ramla in i gamla mönster och förväntningar. Innan jag hann fånga frågan – Vadå önskar? – kom reflexmässigt, ja bättre än 2011 i alla fall. Vadå bättre? Hur otacksam får man vara egentligen? Det är inte speciellt smart att både klaga på livet och att låta bli att reflektera över det. Med att reflektera menar jag inte att lägga pannan i djupa veck, utan att alltid ifrågasätta sitt förhållningssätt och att ständigt vara öppen för nya infallsvinklar. Inte för att något per definition är rätt eller fel, utan för att det i varje situation finns en potential att bli visare.

2011 miste jag min älskade Victor endast 21 år gammal, jag var indragen i en fruktlös rättsprocess (som dessbättre utföll helt till min och Norrgavels fördel) och en segsliten uppgörelse med en affärspartner. Jag tänker som tidigare, ja, det var så det var, eller i vart fall, så som jag valde att se det… men kanske t o m så det var lyckosammast att vara. En sak har jag fler gånger fått erfara – jag vet inte alltid mitt eget bästa. Då situationer åter hamnar i balans, är jag ofta tacksam även för utmaningar som känts fullkomligt hopplösa i stunden.

Min, liksom kanske alla andras, uppgift på jorden är bara att vara en enkel människa, att agera så ärligt, uppriktigt och kärleksfullt jag förmår i varje situation och möta livet som det är. Det är inte lättare sagt än gjort, livet är enkelt, det är vårt eget medvetande som komplicerar det. Strikta etik- och moraluppfattningar blir lätt krampaktigt livlösa. Om det däremot emanerar som ett överflöd ur din egen inre källa, så kommer det att kännas enkelt, avslappnat och livfullt. Uppgiften i ett djupare perspektiv blir då att finna källan. Ett sätt är att dagligen avsätta tid för meditation, mindfulness eller vad man nu väljer att kalla det. Låt ”dig själv” hända! Låt livet hända! Låt 2012 hända!