Jag gillar att inte ha för mycket saker. Så har det inte alltid varit, som tonåring och några år därpå var jag extra mycket allt – samlade på det mesta och drömde om hus på 500m2
. Så träffade jag min blivande hustru som hade växt upp med typ det jag drömde om. Hon längtade till enkelhet och eftersom jag har det i generna från min far slog det an en ton av frihet i att avstå också i mig. En sak jag dock brukar argumentera för är blomvaser. Inte så att jag är vas-obsessed, men eftersom blommor är så olika så krävs det olika vaser för att lyfta fram deras skönhet, vilket ju är själva syftet. Jag älskar att välja blommorna i butiken (får ibland frågan om jag är florist…) och gillar lika mycket att sedan hitta vas som gör att de kommer till sin rätt.
Några av mina absoluta favoriter är Ingegerd Råmans Olympia-vaser – diskreta, men med grafiskt tydlig karaktär, praktiska och funktionella. Helt underbar finish och lagom tyngd i glasmassan. Vackra såväl till smalstjälkade buketter som till lökar, kvistar och storblommor (t ex hortensia som ligger i skålen). Jag har av anledning ovan tre storlekar + den lilla sticklingskulan och jag använder dem hela tiden sedan, ja, det är väl 20 år ungefär, ibland t o m fler ihop samtidigt. Olympiavaserna är också bra för left-overs – för omplacering av de arter som överlever buketten. Då jag var yngre föredrog jag krukväxter eftersom snittblommors korta hållbarhet gjorde mig frustrerad. Idag njuter jag oerhört av just blommors korta liv – ingen tid att spilla, det gäller att glädjas här och nu!












Primitiva kulturer är ofta naturligt vackra. Jag tänker på det då jag idag ser bilder från Indien – mycket snart är allt detta borta. Nostalgi känns inte livfullt, men den del av modern kultur som förfular och förstör naturen känns fruktansvärd – värd att frukta. Jag minns alla gårdens djur; arbetshästen, korna, grisarna, hönsen… mjölkningen, liksom älgjakten, kräftfisket… tömma näten på gädda, abborre, mört… Själv lyckades jag med kusins hjälp i alla fall föra vidare upplevelsen av att hässja och bärga hö till mina barn.
Min faster odlade lin med rötning i sjön, bråkning, skäktning, häckling, spinning, vävning… jag använder fortfarande hennes handdukar efter 60år (!). Också hemvävda ullmöbeltyger finns kvar… och dubbelstickade raggsockor, de bästa jag haft! För trettio år sedan testade jag själv att väva trasmattor på en av gårdens vävstolar… med avlagda kläder i kretslopp, Fristadsbyxor gav en vacker blå färg… mattan finns kvar i mitt sommarhus. Undrar om man fortfarande såpskurar sina trasmattor i tvättrännan intill dammluckorna ovanför Vågsjön.
Filmens slipsten under sitt skärmtak gav mig en total flashback, lätt åtkomlig för att alltid hålla gårdens liar och yxor i stånd. Jag har fått min farfars verktygsskåp, som han förstås själv tillverkat på gården – han dog 1922 då min far var dryga året. På gården fanns en hel uppsättning gamla profilhyvlar för att hyvla fram vackra hörn på bruksföremål, möbler, hussnickerier – var och en märkta med gårdens bomärke. På somrarna flottades timmer, på vintrarna sköttes kolmilorna.
Minnet far iväg; jordpäron (potatis), bärbuskar, dalior och pelargoner… hålkakor, äkta getmesost och kaffe på fat. Bondens marknad är ett tecken i tiden – lätt att ironisera över, ibland gränsande till det patetiska… och ändå, det är helt underbart om vi kan hitta tillbaka till några av de kvaliteter som faktiskt gått förlorade. Vurmen för surdegsbröd och äkta heminredning står för en längtan att förstå, att vara delaktig, att skapa, att känna att det är äkta och på riktigt. Gott så! Vad gäller Norrgavel, kan vi alltså tacka min far för äktheten och enkelheten, men utan min mors borgerliga tillskott av förfining och njutning hade det nog blivit svårsmält 
