Arkiv för januari 2012

Jag gillar att inte ha för mycket saker. Så har det inte alltid varit, som tonåring och några år därpå var jag extra mycket allt – samlade på det mesta och drömde om hus på 500m²  . Så träffade jag min blivande hustru som hade växt upp med typ det jag drömde om. Hon längtade till enkelhet och eftersom jag har det i generna från min far slog det an en ton av frihet i att avstå också i mig. En sak jag dock brukar argumentera för är blomvaser. Inte så att jag är vas-obsessed, men eftersom blommor är så olika så krävs det olika vaser för att lyfta fram deras skönhet, vilket ju är själva syftet. Jag älskar att välja blommorna i butiken (får ibland frågan om jag är florist…) och gillar lika mycket att sedan hitta vas som gör att de kommer till sin rätt.

Några av mina absoluta favoriter är Ingegerd Råmans Olympia-vaser – diskreta, men med grafiskt tydlig karaktär, praktiska och funktionella. Helt underbar finish och lagom tyngd i glasmassan. Vackra såväl till smalstjälkade buketter som till lökar, kvistar och storblommor (t ex hortensia som ligger i skålen). Jag har av anledning ovan tre storlekar + den lilla sticklingskulan och jag använder dem hela tiden sedan, ja, det är väl 20 år ungefär, ibland t o m fler ihop samtidigt. Olympiavaserna är också bra för left-overs – för omplacering av de arter som överlever buketten. Då jag var yngre föredrog jag krukväxter eftersom snittblommors korta hållbarhet gjorde mig frustrerad. Idag njuter jag oerhört av just blommors korta liv – ingen tid att spilla, det gäller att glädjas här och nu!

Ända sedan starten har vi på Norrgavel besökt mässor för att komplettera våra möbler med lampor, mattor, glas och porslin. I början gjorde jag det själv, sedan fler år är det Inger Wibell-Kähr som bär ansvaret att plocka hem spännande nyheter. Förutom belysnings- och textilmässor, besöker hon som regel våra leverantörer på Formex höst och vår i Stockholm samt MAISON & OBJET i Paris. I år kolliderade de nästan, så hennes Stockholmsvecka avslutades med väskbyte lördag morgon på väg till Paris.

Vår policy för dessa produkter är densamma som gäller Norrgavels möbler – naturmaterial och så långt möjligt ekologiskt. Mycket var sig likt mellan mässorna, mycket obehandlade naturmaterial – trä, bambu, näver, skinn, linne, hampa, koppar, klarglas – ofta i naturens egna grå- och beigeskalor, ibland med matta ytor. Formex mer mot gammaldags lantlighet, medan Paris mer etniskt primitivt enkelt. Återbruk, resurstänkande, vintage mindre tydligt i Paris i år, medan eko genomsyrar mycket på Formex.

Sorgearbete är ett begrepp i vår kultur. Och det förmodas ta ett år. Det finns fog för ett sådant sätt att se det. Under det första året tvingas man möta den ena situationen efter den andra som påminner om vad som varit och som för alltid är borta – sorgen och saknaden ligger helt latent. Då ett år har gått, börjar allt om igen men kanske då med försvagad amplitud. Ändå gillar jag inte begreppet. Det drar mig tillbaka till ett förhållningssätt, som jag genom meditation alltmer ifrågasatt de senaste femton åren. Det tar lätt bort energin i potentialen att växa.

Efter jul känner jag en form av försoning såväl med det som hänt som med livet som sådant. Det liv som per definition obönhörligt och utan uppehåll rör sig från det vi kallar födelse till det vi kallar död. Det är det som ÄR livet, ur ett fysiskt perspektiv. Att älska livet handlar om att ta in såväl det ena som det andra, såväl födelse som död. Utmaningen som människa är att inte ens välja det ena framför det andra.

Då jag håller föredrag försöker jag alltid skapa en samsyn med auditoriet kring vad som verkligen är viktigt i livet och då brukar jag relatera till födelse och död. Det är vackert, men det känns inte längre som att det är tillräckligt. Livet är ju fortfarande ”viktigt” trots att min älskade Victor inte längre finns i sin kropp. För att definiera det som är viktigt nu känns det helt nödvändig att gå bortom liv och död. Till det som alltid är, alltid har varit och alltid kommer att vara. Varför kalla detta sorgearbete? Potential till befrielse är bättre, som det meditationsnamn – Nirvan – jag fick för många år sedan.

Igår fick jag lite dåligt samvete . Vi hade affärslunch med danskt par som var vegetarianer och jag klämde en dansk flæskesteg all inclusive… som ett barndomsminne. Det var annat än då jag med min dåvarande hustru försökte förmå våra respektive familjer att testa gratinerad kålrot i stället för den traditionella julskinkan. Jag minns en påsk i slutet av 1980-talet då vi var mitt i gigantisk husrenovering – för att släppa bygget och unna oss något extra, drog vi till hälsohem utanför Ängelholm. Vi hade sett fram emot god vegetarisk mat men hamnade i militant asketisk vegankost med höjdpunkt på påskdagen då det serverades en halv kiwi i äggkoppar. Vi gick till närmaste kiosk och köpte äpple (!) och kex i smyg. Och sen åkte vi hem. Med oss tog vi dock vanan att grunda måltider med mjölksyrade grönsaker som amerikanskan Ann Wigmore (1909-94) i Levande föda. I dess nyare tappning råkost / Raw Food hettar man inte heller upp maten till mer än 42,5˚C, men fokus är starkare på färska råvaror – grönsaker, frukt, örter och nötter… bevarade antioxidanter är bra för hälsan. Själv mår jag aldrig så bra som av vällagad och varierad vegetarisk kost. Förutom att man blir lätt till sinnet (enklare att nå meditativa tillstånd), så finns det naturligtvis all anledning att välja det av ekologiska skäl (det går åt en bråkdel energi för att mätta med vegetarisk kost jämfört med kött).

I söndags gjorde jag & min sambo fin utflykt till skånsk utpost i norr. Underbart beläget invid Osbysjön ligger en ny fantastisk liten kursgård som invigdes till Sinnesfred. Adinas & Johns verksamhet bygger på lika delar Raw Food och the Work. Vi bjöds på den mest underbara eftermiddagsfika med ”tårtor” av alla de slag – utsökta smaker och en fröjd för ögat!

Och the Work… om ni inte testat det, så gör det! Byron Katies metod går ut på att fördjupa och förenkla livet genom att våga se vad som döljer sig bakom alla våra förutfattade meningar, omdömen, idéer och känslotillstånd. Hennes frågor: Är det sant? Kan du verkligen veta att det är sant? Hur reagerar du när du tror på tanken? Vem skulle du vara utan tanken? fungerar lika bra i familjegräl, som i konflikter på arbetet eller med dig själv.

svt.se Landet som inte längre är

Peter Gerdehags nästan smärtsamt vackra SVT-dokumentär – Landet som inte längre är – om hur livet för några kvarvarande småländska småjordbrukare gestaltar sig, har just tonat bort. Kvar dröjer sig ett stilla vemod av en svunnen tid, en tid som ligger märkligt nära bakåt i tiden. Min dalmas till far växte upp i undersköna Enviken intill ett stilla vattendrag som breder ut sig mellan de blå bergen och med åkrar, ängar och skog in på knuten. Han lämnade fädernegården för moderniteten i Stockholm, men tog varje helg år efter år med familjen tillbaka. Jag inser med full kraft vilken rikedom jag därmed fick inblick i som barn.

Primitiva kulturer är ofta naturligt vackra. Jag tänker på det då jag idag ser bilder från Indien – mycket snart är allt detta borta. Nostalgi känns inte livfullt, men den del av modern kultur som förfular och förstör naturen känns fruktansvärd – värd att frukta. Jag minns alla gårdens djur; arbetshästen, korna, grisarna, hönsen… mjölkningen, liksom älgjakten, kräftfisket… tömma näten på gädda, abborre, mört… Själv lyckades jag med kusins hjälp i alla fall föra vidare upplevelsen av att hässja och bärga hö till mina barn.

Min faster odlade lin med rötning i sjön, bråkning, skäktning, häckling, spinning, vävning… jag använder fortfarande hennes handdukar efter 60år (!). Också hemvävda ullmöbeltyger finns kvar… och dubbelstickade raggsockor, de bästa jag haft! För trettio år sedan testade jag själv att väva trasmattor på en av gårdens vävstolar… med avlagda kläder i kretslopp, Fristadsbyxor gav en vacker blå färg… mattan finns kvar i mitt sommarhus. Undrar om man fortfarande såpskurar sina trasmattor i tvättrännan intill dammluckorna ovanför Vågsjön.

Filmens slipsten under sitt skärmtak gav mig en total flashback, lätt åtkomlig för att alltid hålla gårdens liar och yxor i stånd. Jag har fått min farfars verktygsskåp, som han förstås själv tillverkat på gården – han dog 1922 då min far var dryga året. På gården fanns en hel uppsättning gamla profilhyvlar för att hyvla fram vackra hörn på bruksföremål, möbler, hussnickerier – var och en märkta med gårdens bomärke. På somrarna flottades timmer, på vintrarna sköttes kolmilorna.

Minnet far iväg; jordpäron (potatis), bärbuskar, dalior och pelargoner… hålkakor, äkta getmesost och kaffe på fat. Bondens marknad är ett tecken i tiden – lätt att ironisera över, ibland gränsande till det patetiska… och ändå, det är helt underbart om vi kan hitta tillbaka till några av de kvaliteter som faktiskt gått förlorade. Vurmen för surdegsbröd och äkta heminredning står för en längtan att förstå, att vara delaktig, att skapa, att känna att det är äkta och på riktigt. Gott så! Vad gäller Norrgavel, kan vi alltså tacka min far för äktheten och enkelheten, men utan min mors borgerliga tillskott av förfining och njutning hade det nog blivit svårsmält .

Att hålla tidplaner är svårt med vissa saker. Arbetet före jul med fåtöljen var som ett gatlopp, kändes som en rysare med risk att haverera. Endera släpper man – ”tillräckligt bra” – eller så envisas man tills det verkligen sitter, vilket är en utmaning då man redan passerat deadline. Jag har tappat räkningen på alla prototyper, den senaste skulle ”sitta”, men armstödet blev inte som jag förväntat. Utan varsel hittade Tomas en kvinna i Malmö som gjorde del-prototyp av enbart fåtöljsidan. Det blev mycket bättre och jag tackade mig själv för modet att inte ge upp.

Benen ska inte sticka ut då man ser fåtöljen, samtidigt bör de ha något speciellt om man verkligen tittar på dem. De sista bitarna var textil, val av sömnad och sömmar… justeringar in i det sista. Sent igår kväll kom Tomas hem från mörkaste Småland med provexemplar som ska fotas i miljö på måndag. Äntligen kan vi andas ut lite! Justa material, tight i mått med riktigt skön komfort. Klassisk form men ändå ny – strikt manlig utsida, kvinnligt omslutande insida. Nu är det sista handen inför butiksexemplaren i februari som gäller. Och så förstås, mest spännande av allt, vad du ska tycka.

Skyltfönstret i Malmös finaste blombutik - Blomsterpigan

Hur önskar du att det nya året ska bli? Inför årsskiftet är det lätt gjort att ramla in i gamla mönster och förväntningar. Innan jag hann fånga frågan – Vadå önskar? – kom reflexmässigt, ja bättre än 2011 i alla fall. Vadå bättre? Hur otacksam får man vara egentligen? Det är inte speciellt smart att både klaga på livet och att låta bli att reflektera över det. Med att reflektera menar jag inte att lägga pannan i djupa veck, utan att alltid ifrågasätta sitt förhållningssätt och att ständigt vara öppen för nya infallsvinklar. Inte för att något per definition är rätt eller fel, utan för att det i varje situation finns en potential att bli visare.

2011 miste jag min älskade Victor endast 21 år gammal, jag var indragen i en fruktlös rättsprocess (som dessbättre utföll helt till min och Norrgavels fördel) och en segsliten uppgörelse med en affärspartner. Jag tänker som tidigare, ja, det var så det var, eller i vart fall, så som jag valde att se det… men kanske t o m så det var lyckosammast att vara. En sak har jag fler gånger fått erfara – jag vet inte alltid mitt eget bästa. Då situationer åter hamnar i balans, är jag ofta tacksam även för utmaningar som känts fullkomligt hopplösa i stunden.

Min, liksom kanske alla andras, uppgift på jorden är bara att vara en enkel människa, att agera så ärligt, uppriktigt och kärleksfullt jag förmår i varje situation och möta livet som det är. Det är inte lättare sagt än gjort, livet är enkelt, det är vårt eget medvetande som komplicerar det. Strikta etik- och moraluppfattningar blir lätt krampaktigt livlösa. Om det däremot emanerar som ett överflöd ur din egen inre källa, så kommer det att kännas enkelt, avslappnat och livfullt. Uppgiften i ett djupare perspektiv blir då att finna källan. Ett sätt är att dagligen avsätta tid för meditation, mindfulness eller vad man nu väljer att kalla det. Låt ”dig själv” hända! Låt livet hända! Låt 2012 hända!