Sorgearbete är ett begrepp i vår kultur. Och det förmodas ta ett år. Det finns fog för ett sådant sätt att se det. Under det första året tvingas man möta den ena situationen efter den andra som påminner om vad som varit och som för alltid är borta – sorgen och saknaden ligger helt latent. Då ett år har gått, börjar allt om igen men kanske då med försvagad amplitud. Ändå gillar jag inte begreppet. Det drar mig tillbaka till ett förhållningssätt, som jag genom meditation alltmer ifrågasatt de senaste femton åren. Det tar lätt bort energin i potentialen att växa.
Efter jul känner jag en form av försoning såväl med det som hänt som med livet som sådant. Det liv som per definition obönhörligt och utan uppehåll rör sig från det vi kallar födelse till det vi kallar död. Det är det som ÄR livet, ur ett fysiskt perspektiv. Att älska livet handlar om att ta in såväl det ena som det andra, såväl födelse som död. Utmaningen som människa är att inte ens välja det ena framför det andra.
Då jag håller föredrag försöker jag alltid skapa en samsyn med auditoriet kring vad som verkligen är viktigt i livet och då brukar jag relatera till födelse och död. Det är vackert, men det känns inte längre som att det är tillräckligt. Livet är ju fortfarande ”viktigt” trots att min älskade Victor inte längre finns i sin kropp. För att definiera det som är viktigt nu känns det helt nödvändig att gå bortom liv och död. Till det som alltid är, alltid har varit och alltid kommer att vara. Varför kalla detta sorgearbete? Potential till befrielse är bättre, som det meditationsnamn – Nirvan – jag fick för många år sedan.
Wojciech Urniaz
Sadea
Gunilla Stjernberg
Malin Hamilton