Som respons på att förlora ett barn säger vi ofta att ”det är det värsta som kan hända”. Det är inte svårt att hålla med. På ett plan känns det som att ”livet” förlorar sin mening.

Men väldigt snabbt spirade också tacksamhet ur insikten att det lätt kunde ha varit ännu värre. Ingen ondska var inblandad. Ingen gjorde något fel, i alla fall inte avsiktligt. Och inte minst, vi anhöriga visades oändligt mycket stöd och kärlek.

Annat var det i Roman Polanskis Pianisten som vi valde som fredagsfilm. Titeln kändes rogivande… om jag hade vetat vad den handlade om hade jag, trött efter arbetsveckan, valt något annat. Och likväl en fantastisk film. En judisk pianist som mirakulöst genomlever hela andra världskriget mitt i Warszawa.

Hemska krigskildringar har vi sett, bestialiskt, grymt, primitivt, till slut bara rå djurisk överlevnad. Men det är ändå ”krig”. Vi har också sett vad terrorister, idioter och psykopater kan åstadkomma. Men det som hände i vår egen föräldrageneration, på vår egen kontinent, mer eller mindre inför öppen ridå och metodiskt år efter år… Polanskis vardagssociala skildring av pogromen är närmast outhärdlig att ta in -  übervidrigt tydlig i sin lugnt monstruösa beskrivning av utstuderat förödmjukande mänsklig grymhet.

De människoöden pianisten (med verklighetsbakgrund) tvingades möta under dessa helvetesår får allt annat, inkluderat att förlora en älskad son i tragisk olycka, att blekna. I ett annat ljus finns det förstås ingen större mening med att jämföra.

Vävstol i Klässbols monter

Förlåt, förlåt… nu var det verkligen länge sedan jag hörde ifrån mig. Resor, mycket att göra och så har liksom inte energin infunnit sig… det är ju inget kul att pressa fram saker. Förra veckan var jag en sväng till Stockolm och besökte bl a möbelmässan och show-rooms på stan. Jag måste erkänna att jag sällan känner det där suget, men väl där brukar det alltid vara kul, speciellt att träffa gamla arkitektkompisar, formgivare och pressmänniskor. Normalt är jag väldigt systematisk och betar av hallarna metodiskt. I år släppte jag kontrollen och gled mest runt med Inger Wibell-Kähr som hade inbokade möten med fler av Norrgavels leverantörer av mattor, lampor, textil mm. Bilden ovan med linnevävstolen är från Lena Bergströms vackra monter för Klässbols linneväveri.

Vi tittade också på de mest osannolika mattor. Från mitt barndomshem minns jag en specialgjord trasmatta i hallen. Dubbelbindningstekniken med asymmetriska färgfält i nyanser av turkos och julgransgrön gjorde mattan vändbar. Jag älskar enkla trasmattor, men detta var något helt annat – en sofistikerad enkelhet som lyfter tekniken till att passa även på parkettgolv i ”fina” stadslägenheter. Med Inger besökte jag företaget som sedan 2005 övertagit produktionen av dessa extremt tätvävda och hållfasta trasmattor med linnevarp.

Ute på mässan besökte vi vår leverantör av Kelimer mm. Tonvis med mattor av alla de slag. Som en yrkesfärdighet har jag med åren lärt mig att snabbt skanna av utställningar, presentationer etc och här sögs min uppmärksamhet till en indisk Damaskmatta. Jag köpte en själv för något år sedan och bara njuter – det är en tätt handknuten ”äkta” matta, men den är modernt plain.  Lystern och färgskiftningarna i dessa ullmattor är makalösa och de upplevs helt olika beroende av från viket håll man ser dem. Inget är bestämt, men jag ska göra vad jag kan för att vi ska kunna tillhandhålla dessa underverk i Norrgavels butiker.

Årets mässa genomsyrades av naturträ och grå pasteller ofta i enkla pinn-möbler. Sympatiskt, dock långt ifrån alltid med erforderlig snickerikänsla. Lars Bessfelt som i snart tjugo år servat Norrgavel med helt unika Zlamp-lampor visade nya uppdaterade golv- och bordslampor i denna färgskala, som jag hoppas att vi får se ute i butikerna så småningom. Och så mötte jag Milis Ivarsson efter massa år Det var Milis som gjorde hela recepturen till alla Ovolins temperakulörer – den kvinnan ÄR färg i hela sitt väsen.

Från linnevävstolar tillbaka till Malmö. Igår hämtade Tomas Fröding hem en svarv till vårt prototypsnickeri i undervåningen på huvudkontoret. Redan efter morgonfikat var den installerad och Tomas hade i ett huj gjort vacker vägghållare för alla svarvstålen. Efter alla dessa år, kan vi så äntligen själva svarva fram profiler, så akta er nu… i fortsättningen kanske det bara blir runda ben och svarvade lampfötter!

Att leva sorgearbetet som om det handlade om saknaden efter en nära kär är att begränsa sig. Det handlar om mycket mer. Det handlar om att på djupet ta in realiteten om jordelivets förgänglighet. Impermanence. Allt i den fysiska världen föds och dör oupphörligen och det vi betraktar som reellt och permanent, det vi kan ta på och det vi håller fast i för att vi tror det ger oss trygghet, är egentligen bara en illusion. Norrgavels soffa var nyss växande tallar, simmande sjöfåglar och bräkande får. Om hundra år är den måhända jord. Och det tål att upprepas att kroppens celler hela tiden byts ut och den kropp vi hade för sju år sedan nu är helt utbytt, så om jag är kroppen, så skulle jag vara en annan efter sju år… och motsvarande om jag är kroppen, är jag då bara 80% om jag skulle amputerat en arm… nej, vi är inte kroppen.

De människor som har gett inspiration till våra världsreligioner har alla förstått vem de verkligen är. Allt är ett. Insikt om detta tillstånd av varande kallas ibland Upplysning. Buddha nådde upplysning efter åratal av meditation. Men begreppet ”att nå upplysning” är egentligen missvisande. De som har insikt säger samstämmigt att vi alla redan är upplysta. Problemet är att vi inte inser det. Uppgiften är därför inte att söka detta tillstånd, utan att likt en lök, skala av lager efter lager av uppfattningar som hindrar oss från insikten att vi redan är det. Inte minst då livet bjuder på trauman som t ex att förlora en nära anhörig, bjuds vi in till att skala löken. Att släppa den romantiska drömmen om sig själv som far till fyra barn är smärtsamt. Och befriande. Och ja, jag älskar dem lika mycket oavsett. Det som krävs för att komma tillbaka till vår ursprungliga upplysta natur är en Längtan dit, men framförallt villighet. I olika religioner uttrycks det som att ge sig hän, lägga sig i Guds händer, följa en guru… det kan underlätta, men ytterst handlar det helt enkelt om hjälp att våga släppa kontrollen.