Arkiv för april 2012

… det viktigaste i livet…

Victors skolhäfte om Indien klass 5

Såg just en japansk film, Att rida ensam i 1000 mil,  som visade sig handla om en far som miste sin vuxne son. Enkel, långsamt odramatisk och gripande – och japansk i sina återhållna känslor. I kväll tillåter jag mig att bara sjunka in i sorgen. Tänker på då jag fick beskedet. Hur det fanns hopp. Tågolycka i Indien, massa döda… men de hade inte hittat Victor. Jag var i vacker dalgång i Italien. Ringde mina andra barn. Åkte hem till Arpitas, min italienska sambo, hus. Ovisshet. Gick till sängs. Halv fem på morgonen ringde UD – de hade hittat en död västerländsk ung man men inte identifierat honom. De var tre och en var på sjukhus. UD- kvinnan sa att det fortfarande fanns hopp. Hopp… ? Endera Victor eller hans gode vän. Efter ytterligare någon timme ringde UD igen. De hade hittat den tredje pojken död under tåget. Att vara förälder…

Hur många barn har jag nu? Någon säger du kommer alltid att ha fyra barn… Har inget förhållande till orden. Fyra känns fel. Och allt annat än fyra känns också fel. Det kan få vara så.

I ett samtal härom kvällen fick jag frågan vad detta hade gjort med mig. Jag är alltid nyfiken på de svar som kommer… Det har gett mig ökad frihet. Inte så att jag är fri från sorgen och saknaden – det kommer aldrig att ske Victor. Men att mista det jag älskade allra mest, det jag tvivelsutan kunnat offra allt för att rädda, har öppnat för det som finns bortom. Tidigare sa jag att det viktigaste i livet var just liv och död. Nu är det som att liv och död lotsar mig till det som är viktigt i livet – nämligen allt. Och absolut ingenting. Det är mycket vackert.

Allt som är, är nu… Och nu

Läser morgontidningen (vackert ord… ). Sedan vi förlorade Victor ögnar jag ibland igenom dödsannonserna (fult ord?). Saknaden väcks till liv. Tårarna bara kommer. Och igen, sorg är helt ok…

Parallellt finns den/det som betraktar han som gråter. Var finns närvaron? Att vara här och nu. Om Victor hade varit kvar i det vi kallar livet, så hade jag inte saknat honom nu – han levde alltid sitt eget liv och jag mitt. Det är TANKEN att han inte finns som smärtar. Tankar är inte fel, men de fjärmar oss från det rena varandet – de leder oss till nostalgi i förhållande till det som varit eller oro/förväntningar inför det vi tror ska komma.

Carpe diem, fånga dagen, är ett väldigt 55+ uttryck. Jag associerar det med solresor, måltider och att unna sig. Inget fel, men väldigt mycket ”att göra” trevliga saker fokus. Närvaro i en djupare mening handlar om ”att vara”. Väl att märka att vara med det som är. Som det är. Att inte välja. Det är just i detta som den makalösa friheten ligger. Att släppa hela idén med att värdera allt i ont/gott, bra/dåligt, svart/vitt… Att acceptera sakernas tillstånd och bara ta in det som är och vara med det (förväxla ej med passivitet eller uppgivenhet). När allt kommer omkring finns inget annat än här och nu – allt som är, är nu. Ett nytt nu. Och ytterligare ett… Wow :)

Hjälp, så ytligt och dumt

Halvligger i sängen och lördagsläser SvD. På dubbla uppslag beskriver tidningens Elise Karlsson under rubriken Hjälp, hur hon under en vecka testar att leva som fem självhjälpsböcker lär – nota bene samma vecka som hon läser dem! Hur dumt får det bli? Hon konstaterar att hon förmodligen inte mår tillräckligt dåligt för att kunna ta dem till sig. Kan så vara, inte för inte heter Bengt Sterns epokgörande bok Att må dåligt är en bra början. För flertalet av oss räcker det med några dagar i total tystnad utan yttre stimulans för att hamna i (sund) obalans med vardagens komfortzon. Ofta används termen självhjälpslitteratur nedlåtande. Ibland finns det förstås fog för det, men ett budskap kan också initialt behöva presenteras på ett förenklat övertydligt sätt för att överhuvudtaget nå fram för att sedan vändas på, ifrågasättas och fördjupas. Mer skrämmande än detta ofta ganska harmlösa, är den förnumstighet som genomsyrar delar av svenskt kulturklimat och som artikeln är ett exempel på. Kommer att tänka på SvDs Idag-sida och Marianne Fredriksson, som i sann pionjäranda år efter år grävde fram guldkornen inom den s k alternativrörelsen. Och jag minns hur samma tidning på ett fullkomligt oförståeligt sätt dissade t ex hennes romansvit om Eva, Kain och Norea. Samma förnumstighet. Idag spyr den i sin ignorence t o m galla över fenomen som mindfulness/medveten närvaro, som det är min fulla övertygelse att vår konsumistiska kultur så oerhört väl behöver.

Att ge sig i kast med transformation som ett quick fix är oavsett val av litteratur dömt att misslyckas. Utmanande existentiell litteratur kräver tid. För mig var Robert M Pirsigs ganska lättillgängliga Zen och konsten att sköta en motorcykel (1974) fullkomligt omvälvande. Jag avnjöt den i små intensiva portioner för att verkligen kunna smälta den. Kort därpå gick jag lös på Roshi Philip Kapleaus Zens tre pelare (1965) – den tog mig sjutton (!!) år att komma igenom. Initialt förstod jag ingenting, lade den ifrån mig, kom tillbaka… successivt kunde jag se hur boken på det mest underbara sätt, gav mig en bekräftelse på att det jag upplevde i långvarigt tålamodskrävande meditationsövningar ägde sin relevans – någon hade upplevt det tidigare och hade t o m satt  ord på det. Och för säkerhets skull, nej, jag är inte buddhist :)

AA mm

Att följa sin inre vägvisare, sin intuition, sitt hjärta är inte alltid lustfyllt utan innebär till och från att utsätta sig för risker. Den bästa vägvisare jag någonsin har fått, var också den enklaste (förstås) – Det är bara två saker man behöver fokusera på för att få ett gott liv, nämligen att meditera och att vara villig att ta risker. Jag ska utveckla det en annan gång och idag återknyta till hur man kan hantera konsekvenser av risktagande.

S0m konsekvens av en risk jag medvetet utsatte mig för, har detta 2012, så långt varit en ständig utmaning för mig att hantera osäkerhet och kaos utan att fastna i frustration och stress. Det som inte dödar, härdar… brukar man säga, men det är inte härdad jag strävar efter att bli utan vis – jag vill bara komma till djupare insikt i vad livet innerst inne kan innebära. Jag försöker att möta det som är, som det är, utan att försköna, döma eller förtränga. Anonyma Alkoholisters sinnesrobön är en god hjälp på vägen:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

En av de upplysta meditationslärare som korsat min väg, Rahasya Fritjof Kraft, har dragit det ett väsentligt steg längre:

Om du är i en situation som du inte står ut med, och du kan ändra på den, så gör det.
Om du inte kan ändra den, acceptera den och välkomna den.
Det finns alltid dessa två möjligheter.
Och det utelämnar den tredje möjligheten, vilket är att klaga.

Smaka på den, välkomna den! Inte för att bli härdad utan för att i stunden bli varse möjligheten att identifiera dig med det som finns bortom. Med ett vaket sinne, erbjuder existensen hela tiden det man i stunden behöver. Häromdagen fick jag ett nyhetsbrev från Turiya, en av de meditationslärare som varit allra viktigast i min egen inre resa, vars ord får avsluta denna lilla betraktelse.

I know that I can only transform this world if I am willing to look inside and take full responsibility for how my life unfolds right now.  And of course, to do that is not easy. One argument with my partner and immediately I’m projecting it all out onto her and find myself saying, well, it must be her fault. It’s so easy to put it out on the other and it takes real awareness, courage and willingness to be 100% responsible for how I create my world. Not just 50/50, that doesn’t work, it’s full responsibility.

Till toppen