Arkiv för juli 2012

De tibetanska dödsböckerna

Vargatimmen väckte mig i natt. Höll på att fastna i ”råttfasa”, ”ekonomisk oro”, ”bristande kompetens hos mig själv och andra”… ja, ni vet, det kan hålla på i det oändliga. Vissa fornumstiga människor ironiserar över värdet av meditation, men en av de mer påtagliga effekterna efter långt praktiserande är att man faktiskt börjar kunna stänga av intellektet (eng. mind)… Basta! Nu får det vara nog… tryck på AV och sov! Det funkar som regel. Så och i natt, men innan dess skänkte jag Den tibetanska dödsboken en tanke – det är ju precis det denna bok handlar om, inse att allt efter döden (liksom tankarna, och för de upplysta allt, i livet) inte är något annat än dina egna projektioner, alltså rena hallucinationer. Oavsett det är buddhistiska paradis, USA-presidenters gudauppenbarelser eller Noréns, Bergmans, Strindbergs eller Dantes Inferno. Kvar, då allt detta drama städats bort, blir alltmer tomhet. En tomhet rymmandes absolut allt.

Dramats funktion är att hålla tomheten stången. Tomheten är läskig, naken och livlös då den betraktas utifrån. Tomheten är den mest fantastiska ”plats” att vara på/i om man säger ja till den och dyker. Allt trams försvinner och man bara är. Detta ”jag” försvinner också, så befriande. Det är först då detta ”jag” försvinner (”jag” är designer…) som verklig konst kan skapas. I stunder av äkta skapande finns ingen konstnär närvarande. Saker bara händer. Det finns ingen dualitet, ingen konstnär som skapar, det finns bara skapande (att vara ett med det man gör). Och detta tillstånd som emanerar ur tomheten är det vi alla längtar till. Medvetet eller omedvetet.

Då, det vi kallar, döden närmar sig reciterade de tibetanska lamorna ur dödsboken för att guida den döende/döde. Bokens texter vill hjälpa oss att välja tomheten/vishetens ljus i mellantillstånden, Bardo, efter döden. Texterna bearbetar det undermedvetna med vetenskaplig systematik, karaktär för karaktär, känsla efter känsla, hela tiden uppmanande att välja strålglansens/det klara ljusets väg och medvetet bearbeta allt som håller oss tillbaka, det som hägrar, frestar eller skrämmer och har fått oss i jordelivet att välja det som attraherar i stället för det som intuitivt känns rätt. Det är en djupt rörande process. Och förstås, inte helt fel att tillgodogöra sig redan på denna sida döden.

Den tibetanska dödsboken, Bardo Thödol, är en tolkning/översättning med ursprung i mångtusenåriga buddhistiska handskrifter, som gjordes på 1920-talet av lama Kazi Dawa-Samdup och sammanställdes av W Y Evans-Wentz, som med ständigt förtydligande inledningstexter (185 av bokens 370 sidor) fortsatte att kontinuerligt ge ut den i nya upplagor under mer än trettio år. Speciellt spännande är C G Jung (1938), som skriver (s 44) ”Jag kan inte komma på något bättre sätt att betala min stora tacksamhetsskuld till Bardo Thödols /../ än att med hjälp av en psykologisk kommentar försöka göra den /../ mera förståelig för det västerländska intellektet.” och relaterar till ”själ”, det undermedvetna, en omvänd psykoanalys, det kollektivt omedvetna etc. Själva Bardo-texterna (ca 140s) är ett ständigt upprepande av hundratals gudomligheter och demoner vi kommer möta på vår väg, beskrivna i en symbolik som får ovanstående Strindberg m fl att framstå som tillrättalagd söndagsskola. I tillägg till boken finns också bra försök att sakligt beskriva yoga/mediation, guru (tänk personlig tränare i medvetande-frågor, min anm.) liksom en icke-dualistisk verklighet.

 

Den tibetanska livs- och dödsboken, 1992 (470s), är skriven av Sogyal Rinpoche med förord av Dalai Lama. Rinpoche sattes som sex månader gammal i kloster, där han växte upp och bildades som lama. På 1970-talet studerade han jämförande religionsvetenskap vid Cambridge och har sedan dess sett som sin livsuppgift att förmedla Buddhas läror till västerlandet, bl a genom ett nätverk – Rigpa (det tibetanska uttrycket för ”Gud”, ”Buddhanaturen” medvetandets sanna natur) – världen över. Hans bok fyller mig med djup värme – han delar enkelt och generöst med sig av egna erfarenheter i sina klarsynta försök att förklara det som inte går att förklara. Hans bok börjar ungefär där den ursprungliga boken ovan slutar, med att klargöra väsentliga begrepp (bra sakregister) som obeständigheten, medvetandets natur och meditation med en mästare. Jag var helt tagen av hans guidning i dödsprocessens olika faser och fick efter min son Victors död snabbt bläddra fram till hur vi som anhöriga kan hjälpa efter döden. Dalai Lama skriver ”Om vi vill dö väl, måste vi lära oss att leva väl” och Rinpoche understryker, i konsekvens med illusionen om liv och död, att även detta livet är ett bardo, ”Jag hoppas att boken ska visa vägen till befrielse för de levande, för de döende och för de döda”.

 

Till varmt minne av Lars-Göran Jonsson

För ett år sedan, på Trebbias paradisiska flodstrand, fick jag budet om olyckan som ledde till att jag miste min son Victor. Den dagen hade jag studerat Den tibetanska livs- och dödsboken (1992, 2007). För några dagar sedan låg jag på samma strand och fördjupade mig i Den tibetanska dödsboken (1927, 1974) och fick då dödsbudet om Lars-Göran. Utan Lars-Göran hade inte Norrgavel varit det det är idag – varmt TACK Lars-Göran! Hör du det?!

Floden Trebbia för några dagar sedan

Norrgavels möbler visades första gången på bomässan Bo93 i Karlskrona, i Kjell Forsheds makalöst vackra trerumslägenhet med vattnet glittrande utanför. Maria Månsson, ännu produktionsansvarig på Norrgavel, och jag turades under hela utställningstiden om att några dagar i stöten finnas på plats. Vid en av dessa avlösningar (efter att i sedvanlig ordning ha plockat fång av dikeskantsblommor längs vägen från Lund), precis innan Maria skulle ge sig av, berättade hon – jo, förresten, igår var det en man här som stannade och pratade länge. Han verkade vara väl insatt i möbelbranschen och kom med massa nyttiga tips. Men rätt var det var, var han som försvunnen… hans fru kallade och jag missade att ens få hans namn.

Detta var 1993, många av Norrgavels klassiker hade sett dagens ljus som prototyper, men endast Påshyllan och Kapphyllan hade producerats i blygsamt antal (visade året innan i Örebro). Idén var fortfarande att sälja på postorder från Lund för att undvika fördyrande detaljistled. Jag handmålade kapphyllor i källaren på Lilla Södergatan och Maria transporterade dem i min Citroen till postkontoret på Mårtensgatan. Tanken var att etablera en produktionsanläggning i närheten. Jag älskade verkligen Lund, men möbelproduktion i en univeritetsidyll, hur smart var det? :)

Hösten efter fick vi på olika vägar tips om att konsultera en man vid högskolan i Växjö. En mörk höstkväll anlände jag och Maria till en ödslig högskola. Längst bort i en tom mörk korridor lyste det från en öppen dörr. Vi närmade oss flitens ljus, knackade och stegade in… nä-men, Maria utropade, DET ÄR JU HAN! Livets vägar… man får det man behöver. Lars-Göran lyssnade på sitt inkännande sätt, ställde frågor, analyserade, kom med försiktiga propåer… det där med Lund kanske inte är så klokt… Därefter guidade han oss till sina vänner in i mörkaste Småland, där man i generationer ägnat sig åt just möbelproduktion.

Försiktig som jag var vid den tiden, vågade jag inte stanna i Lammhult, utan fortsatte vidare till Vrigstad, där vi under några korta vintermånader försökte lägga ut ytbehandlingen på underleverantör… vilket slutade i förskräckelse med att alla möbler brann upp i februari 1994 (man får också det man behöver lära sig något av). Först därefter vågade jag följa min längtan om egen produktionsanläggning för att kunna garantera kvaliteten. Den vackra byggnaden, i brytning mellan klassicism och funkis, i Lammhult ägdes lyckligtvis av en annan av Lars-Görans vänner.

Lars-Göran var på dagen tio år äldre än jag. Jag upplevde honom som en extremt varm och välmenande människa. Också levnadsglad och jovialisk – jag har varit berusad två gånger i mitt liv (vilket man kan ha åsikter om), en av dem var då Lars-Göran skulle bredda min bildning vad gällde klassiska svenska nubbar – han hade ett batteri av små smakflaskor. Tillsammans med Milis Ivarsson, modern till Norrgavels äggoljetempera, hade vi en oförglömlig kväll.

Då jag nu håller på att avsluta läsningen av tibetanernas djupa insikter i tillstånden kring och nära efter döden, så har jag Lars-Göran med mig. Dödsboken är tänkt att reciteras för den döde. Rätt eller fel, upplevde jag Lars-Göran som något osalig, han hade säkert sina egna vägar, men vi möttes så vitt jag kunde känna inte i meditation. Tibetanerna beskriver att vårt medvetande i tillståndet efter döden är mycket mer mottagligt för det vi känner som vår egen sanning. Dödsbokens texter avses hjälpa medvetandet/det vi i väst benämner ”själen” att komma hem… dess funktion är…

”som flyttandet av en stor träbjälke (eller stock) som hundra män inte kan bära, men som om den flyter på vattnet kan bogseras vart man än önskar på ett ögonblick.” (textens nästsista sida)

Så, alla ni som gillar Norrgavel, skänk Lars-Göran och hans familj många goda tankar. Nina som driver Lammhultsbutiken är gift med Lars-Görans son Fredrik – tillsammans var det de som med enkelt personbilssläp levererade de allra första Norrgavelmöblerna 1993. Som om inte det vore nog, är Lars-Görans andre son Jonas sedan länge en av våra duktigaste säljare (i Lammhultsbutiken).

Känn igen Det Klara Ljuset Lars-Göran och följ den uppåtgående stigen!

I torsdags gjorde jag 20km vandring i bergen ovanför Trebbia

Att möta döden

För ganska precis ett år sedan började jag läsa Den tibetanska dödsboken. Intet ont anande. Jag hade länge haft den på min önskelista och hade avsatt sommaren i Italien till att i lugn och ro fördjupa mig. Det missförstås lätt. Det handlar inte om att lägga pannan i djupa veck och hålla tillbaka livet. Tvärtom. Mitt syfte var, precis som i meditation, att ta in döden, möta den och därigenom i en bemärkelse lägga den bakom mig – genom att möta det ultimata finns det inte längre något att vara rädd för. Att släppa rädslan är det djupaste och mest effektiva sättet att öppna upp för livet, eller som Gerald Jampolsky uttrycker det i sin bok från 1983 Kärlek är att släppa rädslan. Jag blev tagen av tibetanernas bok, minns t ex en kväll första veckan då jag återgav mina nya insikter om dödens olika faser för min sambo Arpita.

Söndagen som följde, den 10 juli 2011, låg jag och läste boken under en parasoll på flodbädden i ett naturistiskt paradis, en dalgång väster om Piacenza med meanderslingrande glasklart vatten – så nära Adam (& Eva) man kan komma; värmen, doft av örtkryddor, sikadornas ljud och foreller som gled längs benen i det svalkande vattnet. På väg hem, vadandes genom vattnet kom samtalet från Sverige – en hemsk tågolycka med åttio döda i Indien och min son Victor och hans båda vänner var med på tåget. En av vännerna hade räddats efter att ha suttit fastklämd i sex timmar, Victor och hans andra vän saknades fortfarande. Jag ringde mina tre andra barn. Och så följde ett halvt dygn av ovisshet.

Allt kommer tillbaka nu. Ett år har gått. Tillbaka i Italien, första natten i sängen som jag vaknade och mottog det oåterkalleliga beskedet från UD – vi beklagar… Att möta döden blev inte en option den sommaren, utan ett faktum.

Det finns olika sätt att bearbeta sorgen. Till min ofantliga lättnad, var jag bekväm med sorgen i sig. Femton år tidigare hade jag börjat i terapi för att bli av med den, vilket förstås inte var rätt lösning. Då jag hade öppnat upp för att vara med den i stället för att göra motstånd mot den, var den inte längre något problem. Den är en av livets kvaliteter, precis som glädjen och i sig alldeles oberoende av de yttre händelser vi har en tendens att koppla den till.

Detta sagt, har jag ändå inte upphört att förvånas över hur omvälvande året har varit. Det är inte det vi i dagligt tal beskriver som Det värsta som kan hända… utan mer subtilt, det som jag fortsatt har svårt att ta in, är att ”Livet” liksom inte vill bli som förut. Man kan välja att förneka. Man kan välja att resignera. Man kan också välja att acceptera, ja, rentav bejaka i visshet om att även här döljs en potential att expandera medvetandet.

Om inte förr, så efter att jag för många år sedan började fokusera på meditation, har jag levt med frågan Vem är jag, djupast sett, vad är detta ”jag”? Inte ur ett filosofiskt tanke-perspektiv, utan konkret upplevelsemässigt då egot stillnar (som effekt av meditation). Sedan barnsben präglas vi att identifiera detta ”jag” med kroppen och fysiska företeelser som kön, yrke, utseende, ägodelar, religiös tillhörighet eller sexuell läggning. Varför är ära, karriär och rikedom så viktigt? Var är ”jag” i allt detta? Allt detta är inte mer än romantiska drömmar! Jag visste det innan. Jag erfor det i samband med skillsmässan från mina barns mor; att drömmen om det perfekta livet var det som var svårast att släppa (inte skillsmässan i sig). Ändå förmådde jag inte släppa den dröm som jag älskade allra mest, den som pappa till fyra underbara barn… Så hjälpte mig Livet och jag svarar i stunder av o-vis-het med att inte förstå.

 

 

I meditation känner jag friheten bortom. Att allt är som det är och att ingenting är fel eller borde vara på något annat sätt. Mitt vardagsliv genomsyras till stor del av detta medvetande. Då och då plurrar jag rejält i sorgen, men den biter sig sällan fast och det börjar infinna sig stunder där jag kan förnimma Victor i all hans strålglans utan att känna sorg och saknad, bara ett gudomligt lugn.

 

Till toppen