Arkiv för augusti 2012

Skönheten, Per Wästberg och Norrgavel

Jag är Per Wästberg oändligt tacksam. Kanske t o m att Norrgavel inte funnits utan honom. Wästbergs tredelade romansvit Vattenslottet – Luftburen – Jordmånen blev för mig den mest underbara bekräftelse på att Skönhet var OK, att en livsväg inriktad mot att se, uppleva, fördjupa, förmedla skönhet var moraliskt försvarbar. För egen del var jag totalboostad av skönhet, men den var instängd – fick ut den portionsvis i pianospel men längtade mer, mer, mer… Hela tiden hörande min fars (välmenande) röst, typ kom tillbaka till verkligheten och gör rätt för dig. Det fortgick genom åren, jag blev arkitekt på KTH och fick fortsatt höra, att ni arkitekter kan leka så länge det finns andra som gör jobbet (han var byggnadskonstruktör).

Jag har för länge sedan förlåtit honom, eller snarare förlåtit mig själv för att jag under min uppväxt hatade honom. Vi försonades på ett mycket vackert sätt. Far blev dement med åren, glömde det vi nyss talat om, men i stunden var han mer närvarande än jag någonsin minns från min uppväxt. Ett av de sista samtalen vi hade, kom det till mig - Jo, far, vi är nog ganska lika ändå. Och från denne gamle man kom blixtsnabbt med glimten i ögat, ja, är du förvånad över det? Mer och mer gick det upp för mig att också far var en stor estet. Allt han företog sig gjordes med största närvaro utan att lämna något åt slumpen. Som villastaketet, med sitt vågformade avslut, minutiöst uträknat för att skapa vacker symmetri.

Men skönheten kan också bli ett vidrigt fängelse (Typ waldorfpedagogiken, som jag ändå gillar, som ”skyddar” barnen genom att plocka bort den svarta kritan… ) Läste just söndagsintervjun med Per Wästberg i SvD. Och har förstås följt svallvågorna efter dottern Johanna Ekströms beskrivning av uppväxten i Om man håller sig i solen, dock inte läst den än. Fadern verkar helt oförstående,  jag tycker det är kolossalt feltolkande av en dotter // att hennes mor och jag ville dölja något under en estetiskt vacker yta.

Och så följer förstås referens till Ellen Key, Min uppfattning // är densamma som Ellen Keys; detta att skönheten utvecklar en människa. Jag har behövt ljus och rymd för min mentala hälsa. Och på Karin Thunbergs fråga – Fick något vara fult, skitigt, hemma hos er? svarar han – Nej, det försökte vi förstås hålla borta. OK, men motsatsen utvecklar också en människa. Och framförallt, om något inte får finnas så har man som barn svårt att integrera de sidorna i sig själv. Följden blir en (sund) reaktion, vilket jag förväntat mig att en man som PW kunnat förstå. Ännu mer förvånad blir jag av att han inte känns vid det fula som fanns under ytan. Om otroheten, känna skuld // Inte för att det hände utan att jag alltför länge levde dubbelliv. Vi gjorde det för barnens skull men man ska inte bry sig om barn i den situationen. Hallå! Är det OK att leva dubbelliv under kortare period? Och för barnens skull… nej, nej. Gräv djupare! OCH likafullt, varmt tack igen Per Wästberg för det du skänkte mig.

Om könsstereotyper

Det kom ett mail till Norrgavel från en kund:

Hej!

Jag läste just om er nya fåtölj som vi har varit intresserade av här hemma. Jag reagerade på följande stycke i beskrivningen: ”Det manligt strikta träskalet, klätt med hästsvanstagel och fårullsfilt kontrasterar mot de kvinnligt omfamnande kuddarna i sjöfågelfjäder.”

Jag kan inte låta bli att undra vilken kundgrupp ni marknadsför er mot. Vem under femtio identifierar sig med denna beskrivning idag? Som yngre har jag ingen lust alls att sitta i en fåtölj vars design beskrivs med könsstereotyper som tillhör det förgångna. Jag är övertygad om att det går att kombinera möbler av hög kvalitet och klassisk känsla med en mer modern framtoning.

Vad är Norrgavels respons på detta?

 

 

 

 

 

 

 

Eftersom frågeställningen är spännande och fler kan ha reagerat på samma sätt, kommer mitt svar nedan.

 

Hej XX,

tack för att du ger oss respons. Först, kul att du gillar fåtöljen :-)

Ord är svårt. Vi lägger olika betydelse i dem, delvis som du skriver beroende av ålder, men kanske ännu mer för att vi är olika som människor. Norrgavel begränsar sig inte till någon speciell åldersgrupp, men självklart vill vi kommunicera på ett sätt där vi undviker missförstånd.

I min formgivning strävar jag efter det tidlösa snarare än en ”modern framtoning”, samma sak bör då gälla marknadsföringen. Jag leker ofta med motsatspar/polariteter för att få fram en form – tyngd/lätthet, bärande/buret, rakt/runt etc. Liksom manligt/kvinnligt.

För mig känns det adekvat att tala om manliga resp. kvinnliga former/egenskaper, vilket på intet sätt är synonymt med män och kvinnor. Jag menar inte att kvinnor ska vara på ett visst sätt och män på ett annat. Jag menar att varje människa, oavsett kön, har kvinnliga och manliga sidor som man kan välja att bejaka i olika grad. Och jag bejakar såväl i mig själv som i kulturen spänningen i att vi har allt i oss i olika proportioner, att var och en får vara som hen är. Vem behöver bry sig?

Jag minns en mansgrupp jag deltog i för massa år sedan där vi till vår stora förvåning (och fleras högljudda motstånd :-) ombads att leva vår inre kvinna. Under ett par dygn! För mig var det revolutionerande, något av det roligaste jag upplevt, upptäckte sidor i mig själv som jag varit fullkomligt omedveten om (vilket till del nog kan kopplas till könsstereotyper). Samtidigt som denna dimension är kul att experimentera med, gör jag inte längre någon större dramatik av den.

Som ett led i Norrgavels marknadsföring, för jag löpande ett resonemang (i Nirvans tankar på hemsidan) kring vad vi väljer att identifiera oss med, där jag återkommer till friheten i att nå bortom könstillhörighet och sexuell läggning, liksom ålder/personlighet/yrke/status etc.

Hoppas jag lyckades klargöra något och att du kan njuta av fåtöljen utan associationer till reaktionära könsstereotyper.

Med varma hälsningar Nirvan (i en 57-årig mans kropp)

Inget fel

Samma träd i oka ljus

Att ett barn dör är sorgligt. Saknaden är svår att hantera. Men det är inte fel. Det är en del av livet och en risk som varje förälder tar. Det som ÄR fel – och det är faktiskt värt att ifrågasätta – är i så fall att vi tillsammans har skapat en verklighetsbild där det upplevs som något som inte ska hända.

Det för tanken till min far. Min farfar Johan August Andersson gifte sig 1905 med Anna Matilda Sjögren. 1906 föddes Signe, hon dog 1909 i lungsot. 1908 föddes Anna som blev vuxen. 1910 föddes Märta som dog i hjärnfeber året därpå. 1912 föddes Einar som dog två år gammal i bröstsjukdom. 1915 föddes Hans som blev vuxen. 1917 föddes en ny Signe som dog efter tre år 1921. Då hade precis min far Karl (Johans son) fötts 1920. Far var halvannat år då farfar dog i tarmblödning, endast 46 år gammal. Sin mor fick han ha kvar ytterligare sju år, hon dog 50 år gammal 1929. Då tog storasyster samt mostrarna över.

Det är bara en generation tillbaka. Kanske att föräldrarna inte hade ork att leva vidare? De gick i kyrkan, fick kanske tröst i tron, vad vet jag… men jag har svårt att tänka mig att de såg bortom.

För mig handlar det inte om tröst, snarare om försoning och t o m uppvaknande. Jag är inte förvånad över sorgen, inte över saknaden, men över att jag varit så identifierad med den fysiska sidan av livet (kroppen, föräldrarskapet etc), att känslan av att ”livet” förändrats hänger kvar. Att ifrågasätta denna kulturbetingade identifiering och öppna upp för det som kan uppenbara sig i dess ställe om man verkligen släpper den, känns smärtsamt men livsbefrämjande. Inte lätt alltså. Verkligen inte kallt o kärlekslöst. Men läskigt spännande. Som att leva utan hängslen och livremmar. De gör ändå ingen nytta om man verkligen är avklädd. Helt naken. Helt!

 

It’s not about that!

Passerade just kanalen på väg till jobbet – jag går över torg, passerar Malmös finaste planteringar, går över vattnet, in i lång allé… dryga halvannan km och korsar bara biltrafik ett par gånger, vilken lyx!

På bron mötte jag kvinna med tre barn. Två söner. Familjelycka. Så ramlar den över mig igen, sorgen, saknaden. Men egentligen… It’s not about that! Be alert! Catch it! Det går på bråkdelen av en sekund… Nirvan, du har ett val. Endera väljer du att vara i det förflutna (som förvisso rymde vacker familjelycka) eller så väljer du att stanna i nuet. Och än mer. Nirvan, använd saknaden efter Victor till att bli ännu mer närvarande – gå rakt in! Ta det som en påminnelse – med lite övning, kan vi i varje stund välja att identifiera oss

  • med vårt fysiska vara / vår separerade kropp / vår person
    ELLER
  • med helheten / tomheten / integrerade med alltet.

En brasklapp, dock. Förväxla inte denna valmöjlighet med att förtränga sorgen. Man måste möta sorgen till 100% för att valet ovan ska leda till fördjupad frid.

Che caldo! / Hu så kallt!

Läste sorglig notis om spädbarn som dött av temperaturväxlingen mellan Sverige, luftkonditionerad bil och hettan i Kroatien. Bebiskroppen klarade inte det. Så kanske det tar på kroppen också för oss vuxna? Själv har jag haft svårt att acklimatisera mig efter semestern.

Dygnsrytmen i Italien går ut på att hantera värmen. Det är så varmt / Che caldo (uttalas kalldo och betyder varmt!), fyra veckor har vi haft mellan 27-30° inomhus. På morgonen öppnar vi alla fönster och fönsterluckor, släpper in den relativa svalkan, men redan före nio gäller det att täppa till för att stänga värmen ute – allt blir mörkt! De första åren gjorde det mig knäpp. Nu har jag anpassat mig, tänt ljus inne eller skugga utomhus är det som gäller. Och så vid nio på kvällen då det snabbt börjar mörkna, öppna allt igen men utan att tända ljuset som drar in alla moskitos. Nattsömnen bäst utan vare sig täcke, lakan eller tråd på kroppen.

Och så tillbaka i Sverige – igår morse la jag tillbaka chinos som kändes för tunna trots att jag ratat dem hela månaden i Italien, där de kändes orimligt vintriga. Malmöborna har klätt sig till höst – långbyxor, tröjor och jackor – igår såg jag man klädd i tjock ullpolo och jacka! Så skönt att sommaren är tillbaka idag!

Norrgavel i Italien

Det är fjorton år sedan. I Sverige hade vi haft en sällsynt regnig sommar. Jag längtade efter sol så jag drog till Italien, hade bara passerat massa år tidigare och ville äntligen uppleva Toscana. Måste erkänna att jag var lätt chockad då jag började orientera mig ut från stationen i Verona – kändes som i Japan på 80-talet… nästan ingen talade engelska… efter kort fortsatte jag söderut och minns hur jag i buss närmade mig Florens. Solen stod lågt och hela staden låg som i en gryta och skimrade i guld av ockrakulörer och tegeltak i terra… och marken rämnade, rörde mig uppe i Brunelleschis enorma katedralskupol… ett verk tillkommet ur ren besatthet för snart 600 år sedan! För att landa och hitta hem sökte jag mig till Miasto, ett meditationscenter söder om Siena, där jag fick bo och delta i morgon- och kvällsmeditationerna. Hyrde en bil och börja leva Toscana.

Möbler från huset, kompletterade med konsolhylla m bärlist, tidningsrullbord, korthållare, spegel 90 samt litet bord m låda. Mellangrå tempera i kulör som fönstren. Och så kuddar, matta och en Olympia-vas.

Livets vägar är förunderliga. Samma morgon jag anlänt, hade en kvinna jag haft kort kärleksrelation med lämnat… så nära att mötas igen och ändå inte… Min vana trogen, tog jag egen session hos meditationslärare. På skämt tipsade han om vacker italienska som just  haft en kort ej helt lyckad relation med en svensk man, typ aldrig mer… jag å min sida basunerade ut att det enda jag vet om mitt liv, är att jag inte vill gå in i en ny långvarig relation… på den vägen är det alltså. Arpita lämnade hem och karriär efter 22 år i Milano och flyttade till Sverige. Hennes fasta punkt i Italien är sedan dess familjens gamla lantegendom. Därav tillbringar jag sommaren i Italien, ofta med barnen, på övervåningen i ett fantastiskt hus från 1700-talet och eftersom jag inte skiljer så noga på arbete och fritid har jag tacksamt tagit emot ett rum där jag kan husera frittt med t ex Norrgavel.

 

 

 

 

 

Till toppen