Arkiv för september 2012

Måndagsmorgon

Så underbart! Måndag morgon, nåja förmiddag då… Utsövd, avslappnad och med en gryende energi som ännu inte kanaliserats.  Helt enkelt livsavgörande spännande.

Det är inte självklart. Får mig att minnas en desillusionerad sångtext om måndag morgon… och så något om att mitt huvud känns så tungt… och så det där med den grå vardagen eller som terapeuten sa i SVTs parterapi; det finns en förälskelsefas och sedan kommer vardagen. Ja, och så håller det på inte bara i det lilla, utan så övergår det i att beställa en sommarcharter så att man har något att se fram emot, och att ha hjärnkoll på pensionsfonderna så att man får några fina år efter 65. Eller ska man gå tidigare? Hur mycket förlorar man? Han fick 70% av lönen … till sist vill jag bara skrika. Jag försökte tidigt slå mig fri från denna bild av verkligheten. Ett liv som är definierat av sakerna vi gör, sakerna vi äger, sakerna som syns utanpå, vem som gör vad, vem som har hur mycket, vem som gjorde vad tillsammans med vem som är vad ihop med vilken som är så… Jag hatar det, känns förlamande, som att omärkligt dräneras på den oförstörda livsenergin… Det enkla är det svåra. Jag behöver frammana all fokus för att hitta hem igen, hitta tillbaka till ett naturligt enkelt flöde. Där saker kommer till mig då jag minst anar det och mest behöver det. Tillit. Ödmjukhet. Nyfikenhet. Värnlöshet. Sårbarhet. Nakenhet. Oförutsägbarhet. Hängivenhet. Förundran. Surrender.

Tack måndagsmorgon. Och fredagskväll, och söndags-mitt-på-dagen…

Förundrad

Avlutade ett mail igår, med reflektion kring att ha förlorat Victor. Mycket märkligt. Livet går inte vidare. Som förut. Det blir annorlunda. Men jag älskar det likafullt.

Och så idag. Det är som att medvetandet ska städas i alla hörn, belysas från all håll. En mening. Victor var min son. Och tårarna bara flödar igen. Jag vet, vi äger inte våra barn, vi har dem till låns… men i lånet ingick liksom i alla fall att om vi höll sams, skulle vi kunna fortsätta hålla någon form av kontakt… och så finns han inte… jag är säkert jättetjatig, men det är så svårt att förstå. Eller förstå, det gör jag väl. Men att ta in det? Det är så stort.

Jag hade en dröm

Intro: Vi är glada att sedan i somras ha Anne-Charlott Nirell-Janzon som butikschef i Stockholmsbutiken… privat kallas hon Lotten…

Tanketrådar ledde mig häromnatten till Lotten och Henning som satte bo i Mina drömmars stad. Dessa strävsamma kärlekspar… likt Karl-Oskar och Kristina som utvandrade till Amerika. Sätta bo, bilda familj… Längtan att skapa något eget vackert äkta tillsammans med den man älskar. För mig – och handen på hjärtat, vem går fri i vår kultur? – hade denna dröm en närmast religiös intensitet.

Jag tvekade inte inför några uppoffringar. Tillsammans med min hustru skapades hemmen allt efter att familjen växte. Drömmen var ett bränsle som aldrig tycktes sina. Dock, en dag – jag låg på knäna och la de sista plattorna utanför vårt hem i Helsingborg, som efter tre års heltidsslit var färdigrenoverat från 70cm under (!) källargolvet till taknocken – kom insikten, att nej, jag vill inte ha livet till priset av detta konstanta slit…

Drömmen levde dock kvar, bara med delvis andra förtecken, försökte få ihop dröm och verklighet. Drömmen, det fysiska liv jag levde, öppnades successivt upp för den inre verkligheten. Nu efteråt, kan jag se att det är två parallella spår – ett yttre och ett inre. Och att det är upp till oss vilket av dem vi väljer att identifiera oss med. Genom meditationspraktik kom insikten att den yttre verkligheten till sin natur är tillfällig och stadd i ständig förändring mellan det vi kallar födelse och död. Sedd i detta ljus är den inget tryggt och fast att ty sig till, utan rentav en chimär.

Jag visste länge att drömmen i denna bemärkelse inte var sann. Skilsmässan fick mig att släppa familjedrömmen (OCH jag fortsätter att känna djup kärlek till mina barns mor), men det var för svårt att släppa drömmen om föräldraskapet (OCH jag fortsätter att se mina barn som den största gåvan i mitt liv). Förlusten av Victor avslöjade livslögnen, marken drogs undan och den sanna verkligheten uppenbarade sig i all sin tydlighet. Ingenting är fel. Det är bara så som livet är. Visst kan det väcka sorg att inse, men det är egentligen inte sorgligt. Det är djupt vackert och en källa till oändlig frid. Gör jobbet nu och lev fritt.

Till toppen