Arkiv för oktober 2012

Bara naken

 

Jag gillar att vara naken – i synnerhet då det är riktigt varmt – har väl ingen skam i kroppen, inte så mycket i alla fall. Som barn var det ingen som hade synpunkter på nakenhet, det spelar säkert in. Ibland antyds kopplingen till exhibitionism, men jag njuter även ensam, inte minst för att ingen då behöver bry sig. Att ha kläder på sig då man badar är för övrigt ett märkligt påfund. Under antiken gymnastiserade (gymnos betyder väl naken) man utan kläder; liksom jag utför min morgonyoga.

Hur viktigt kan det egentligen vara? Vi föds nakna och ju äldre vi blir desto mer får vi släppa på eventuell diskretion – i korta gästspel inom vården, har jag själv skött intim hygien på såväl kvinnor som män, inget märkligt, en handling av djup respekt och närhet. På badinrättningar är vi könsvis nakna. Jag minns hur ovant det var i början på vissa meditationscenter, att män och kvinnor duschade gemensamt, men efter kort kändes det helt odramatiskt och befriande enkelt. Inom meditationsvärlden är naturlig nakenhet en effekt av att inte tillmäta vår fysiska aspekt så dominerande betydelse eftersom verklig frihet först öppnar sig då vi identifierar oss med det som finns bortom. Bortom vårat ”jag”.

I den kultur vi skapat, läggs grymt mycket tid och livsenergi på att frisera bilden av oss själva – kropps- och utseendefixering, modehysteri och rollspel utifrån grupptillhörighet, klass och yrkesposition. Min längtan efter nakenhet har också att göra med frihet från, eller i alla fall distans till, allt detta. Som att skala en lök, lager efter lager – nationalism, lokalpatriotism, rätt bostad, rätt möbler, rätt kläder, kroppsutsmyckning… in till den bara huden. Ibland kan det vara befriande att därtill tysta sinnena. Naken i tystnaden. Och det är vackert att mötas i nakenhet.

För massa år sedan tillbringade jag någon vecka med familjen på Europas största naturistområde utanför Agde vid Frankrikes Medelhavskust. Ett helt naket samhälle för 9000 (!) människor, underbara sandstränder, alla typer av boende, fler köpcentra, restauranger… Att röra sig i lägenheten och ut på terrassen, gå till stranden, bada, äta, göra sina inköp, var för mig rena paradiset. Som att kroppen fick vara naturen. I de civiliserade delarna var det valfritt, med eller utan kläder. Jag glömmer aldrig en episod på banken – bankpersonalen bar kläder, själv var jag helt naken (förstås), skulle ta ut pengar… så hände det sig vid just det tillfället att alla andra kunder i lokalen också valt att ha kläder på sig. Under bråkdelen av en sekund… HJÄLP, som i en mardröm… har jag missförstått allt? Jag fann mig förstås snabbt och kunde andas ut, återgå till frihetskänslan… och till det praktiska, inga fickor – var lägger man pengarna?

 

Fantastiska dagar

Vadå Phuket, Hurghada, Miami? Jag var på Bjäre, fredag + helg. Makalöst. Anlände torsdag kväll i beckmörker, högt vattenstånd och full storm; soptunnornas lock stod och fladdrade, så jag vände dem, men inom loppet av få sekunder hade de stora behållarna vält och låg utslagna på marken. Tio grader inomhus och vi kände tacksamhet för värmemadrassen som inköptes i julihettans Italien. Fredag fortsatt blåsigt och höstmörkt. Framåt natten då vi krupit till sängs, chockades vi av smattrande regn direkt mot sovrummets innertak… hade blåsten tagit yttertaket? Kollade ut och såg marken täckt av centimeterstort hagel. Märkligt & mäktigt!

Lördagsmorgon i låg intensiv vintersol som gjorde långa, långa skuggor. Kavlugnt. Inte en minsta krusning på vattnet och hägern på sin sten. Solglasögon, vandrarkängor och tre underbara kilometer längs havet – klart kallt ljus med ett kritvitt marktäcke – för att köpa dagsnyheterna.

 

Tillbaka lunch, inget jättemärkvärdigt men anmärkningsvärt att vi kan sitta och äta rökt lax (otillgängligt exklusivt då jag var barn), inlagda sillar, fin potatis, gräslök från trädgården och en lille Aalborg. Säsongens sista blommor, alltid lika förvånande, fick ihop ett drygt tiotal olika arter. Middagslur. Och solnedgång så att man gråter. Innan söndagens återfärd från vildmarken, hinner jag med en jogging längs strandängarna utåt havet. Stannar till på returen och tar ett dopp; lufttorkar i den tvågradiga brisen och njuter solens intensiva sista halvtimmesstrålar. Då jag precis ska lämna stranden, hör jag ett svagt ljud och över sanddynerna som från ingenstans kommer att gäng vita hästar galopperande på rad. Tillbaka i puls kilometern hem, varm dusch och i det tidigt lägrande mörkret tillbaka till stan.

 

Varför naken?

Under hösten har jag lånat min nakna kropp till Norrgavels varumärkesannonsering. Vi talar inte sexualiserad nakenhet eller pornografi, nej bara avsaknad av textila skal. Vi har fått olika reaktioner, mest positiva. Men också reaktioner som förvånat – norska Svanen meddelade t ex att man tyvärr inte kunde införa annonsen eftersom deras tidning också vänder sig till barnfamiljer… om det ändå varit en Norgehistoria! Annat var det på sin tid i Danmark – H C Andersen lät just ett barn odramatiskt konstatera det som alla vägrade tillstå i den förljugna vuxenvärlden, att kejsaren faktiskt var naken.

Vad har då nakenhet med Norrgavels möbler att göra? Vi försökte ringa in det i annonstexten: skala av allt oväsentligt (det som kvarstår är nakenhet) så att vi kan möta världen utifrån vår djupaste sanning (då inte menad i absoluta termer), möbler som i sin nakenhet (utan stora åthävor) är en bakgrund till livet (typ det som verkligen betyder något).

Men kopplingen mellan Norrgavels möbler och den nakna människan är djupare än så. Som det framgår av vår värdegrund, det är inte primärt möbler vi säljer, utan ett förhållningssätt till inredning, egentligen till livet i stort. Jag relaterar inte till mig själv som varken designer eller möbelförsäljare, utan till det som förenar oss alla – att vara människa under en kort tidsrymd på denna planet.

I begynnelsen levde Adam och Eva nakna i paradiset. Nakenhet används ofta som en metafor för sanningen – den nakna sanningen – att inte ha någonting att dölja. I Norrgavel som företag strävar vi på alla plan mot transparents och ärlighet.  Jag önskar att Norrgavels varumärke skall förknippas med modet att leva livet värnlöst utlämnad i sin nakenhet. Ty om man vill komma åt Livet, duger det inte att ha sin fokus på det greppbara – på föremål och aktiviteter, inte ens på relationer.

Livet finns i det vi tenderar att betrakta som mellanrummen. Allt är förgängligt. Fysiskt sett, närmar vi oss döden redan efter första andetaget. I vissa fall avslutas det i förtid (som vi ser det). Att förlora ett barn är något av det värsta som kan hända en förälder. Gränslös sorg och saknad. Men kontakt med döden ger också livet ett ofantligt värde – ett trauma kan vändas i sin motsats och bli en gåva, att gjuta mod att se allt i sin nakenhet. Få har uttryckt det så vackert som Steve Jobs i sitt tal till eleverna vid Stanford 2005:

Remembering that I’ll be dead soon is the most important tool I’ve ever encountered to help me make the big choices in life. Because almost everything — all external expectations, all pride, all fear of embarrassment or failure – these things just fall away in the face of death, leaving only what is truly important. Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose. You are already naked. There is no reason not to follow your heart.

kyrkodisco & svartkrog

TV4 Studio Efter tio med Malou fram till nu på fredag

Hösthelgerna i tystnaden och mörkret ute på Bjärehalvön är magiska och något jag ytterst ogärna avstår ifrån. Men förra helgen hände det, stannade i Stockholm. Och njöt.

Efter en intensiv fredag med färdigställande av TV4s Efter tio-studio hastade jag iväg till Kungsholms kyrka och en fantastisk kväll med Moving Prayer – 5 rhythms dancing & soulsinging, under ledning av Jonas Klingberg och Susanne Häll. Efter byte till löst sittande kläder, var vi ett knappt hundratal i alla åldrar som mestadels barfota kastade oss in i dansens befrielse. Det gigantiska kyrkorummet fylldes av maxad discovolym och alla gav sig hän i total utlevelse, en dans- och rörelsemeditation genom faser av mjukhet, tydlighet, intensitet, lätthet och stillhet. Härligt att man kan använda kyrkorum även till detta. Och inte blev det sämre av himmelens förgyllda takkronor och att det kalla stengolvet var täckt av en fyrtio kvadratmeter stor Märta Måås-matta. Mer av det, så känns det än bättre att betala kyrkoskatt.

Lördagskvällen var också magisk. Jag var med vänner på en svartkrog, Sveriges enda lagliga dessutom – Almåsa gård i Haninge. Svarta natten långt från stan, in the middle of nowhere. Under välkomstchampagnen med ett fyrtiotal gäster – i rum med fyra stora Norrgavel-bord :) – instruerades vi inför kvällens utmaning, varpå vår synskadade ciceron ledde oss rakt in i det totala mörkret, till en stolsrygg i ett becksvart rum. Utan något som helst ledljus, förväntades vi inta en tre rätters kulinarisk måltid. Panik hade ju varit ett alternativ, men personalen bjöd generöst på sin livslånga erfarenhet – stoppa ned ett finger i glaset så du vet då det fylls, känn efter så att du har knivens egg nedåt, för successivt maten inåt mitten av tallriken etc. Vi hörde rummet, kände oss fram till besticken och maten samt luktade och smakade för att lista ut vad vi åt. Det tog tid, ibland frustrerande men också befriande rofyllt – typ, bara att gilla läget, ge upp…

Let Life happen

Jag får ofta frågan varifrån inspirationen till mina möbler kommer. Japan och Shaker brukar vara ett svar – två kulturer med starka band mellan design och livets existentiella frågor.

Samtidigt hör det till det förgångna. Tänk Livet som ETT andetag. Och att varje andetag kan delas in i fyra faser – tomrummet före, själva inandningen, stillheten på kulmen och till sist utandningen. Om tomrummet före är i livmodern, så hör inspirationsfasen i livet till inandningen (förstås), från första andetaget, genom alla skolningsåren till förverkligandet i arbetslivet. Så följer livets kulmen då erfarenheten gör allt så mycket enklare. Och till sist, handlar det om att våga utandningen, då inspiration kan förbytas i entusiasm (fylld av Gud, tror jag det betyder), att helt enkelt hitta vägar till förhöjd livskänsla och utifrån detta nya varseblivande låta Livet självt styra.

Inspirationsteckning Shakerbyrå ur min skissbok 20 jan 1985

Som ung var jag besatt av Shaker. Instuckna i mina Shakerböcker finns tidningsklipp från 1969 (Form: Shaker – de utvalda hantverkarna), 1974 (Form: Shakers – förverkligad utopi) med utställningen på Nationalmuseum: Shakers – liv och produktion i ett religiöst samhälle…

I mitten av 1980-talet, som en skänk från ovan – jag var fullkomligt förbluffad – kom så en dag ett brev från museichefen för Shaker Village i Canterbury, den sista platsen med då ännu levande shakermedlemmar (eftersom de levde i celibat och inte längre fick adoptera barn, så dog sekten ut). Hans namn var Richard Kathmann och han skrev till mig i egenskap av Servas-medlem. Servas är en fantastisk uppfinning – en organisation bildad efter andra världskriget baserad på förståelse, tolerans och världsfred. Man upplåter sitt hem till främlingar och kan själv bo i privata hem utomlands. Så gav existensen mig gåvan att under fler dagar få insupa av hans digra kunskaper.

Detta är trettio år sedan. Richard bad om tips i Stockholm och jag kontaktade dåvarande chefen för Skansen, Eva Nordenson, som jag mött vid några tillfällen. Till min förvåning var Richard tydlig med att inte forcera fram ett möte, utan bara om det verkligen passade. Från mitt dåvarande Ikarosperspektiv – typ, hade jag bestämt mig för något, så såg jag till att det blev så… – var detta förhållningssätt helt nytt och oprövat. Långt senare ägnade jag ett helt år av mental träning åt att skilja på att forcera och att fokusera. Sedan många år finns det nu som en naturlig del i mitt blodomlopp… bara om det passar, om det är rätt så blir det så, annars är det också bra som det är… let go of control, let Life happen!

Till toppen