Arkiv för november 2012

Renovering av duntäcken

En journalist frågade en gång vilken min älsklingsmöbel eller sak var. Jag svarade mitt duntäcke. Det hör till livets stora glädjeämnen!

Någon gång i tjugoårsåldern fick jag nog av för korta täcken (standard 150×200), hade med mina 194 cm inte längre lust att varje natt frysa om endera överkroppen eller fötterna. Jag mätte mig fram till ideala mått 180×250 cm,  väl medveten om att i fortsättningen förstås behöva specialsy påslakan. På Illums i København beställde jag täcket i finaste vita gåsdun. Snart fyrtio år har gått och fortfarande lika underbart, varje kväll. Bara ett aber, dunbolstret hade gjort sitt så skakning av täcket medförde dagligen flygande dun i sovrummet. Sorg.

 

 

En annan ände… i mars för tjugu år sedan gjorde jag tillsammans med en tapetserare, Marie Louise Johansson, en studieresa för att utforska stoppningsmaterial. Norrgavel var i startgropen och jag sökte naturliga alternativ till gängse syntetmaterial – Älma torvtextil, Hästen, Scandi Flex (träribborna till vår träsoffa), Skattkärrs tagelspinneri (det sista i Sverige som kort därpå lades ned) och den 26 mars 1993 besökte vi Sängtex i Stallarholmen som arbetade med ull, tagel och dun.

Sängtex renoverar fortfarande duntäcken –  Bingo! Nyligen fick jag tillbaka mitt täcke, känns helt som nytt efter alla dessa år. Pris kanalsytt 180×250 m bef dun blev 2 500 kr. Passade samtidigt på att uppdatera ett gammalt danskt dunbolster, helt omöjligt i format och oanvänt i fler decennier eftersom det var trasigt –  nysytt i lång standard 150×210 kostade 1 400 kr. Kanske att ett nytillverkat standardtäcke inte behöver vara dyrare, men jag bryr mig faktiskt inte. Återbruk känns rätt och det skapar arbetstillfällen utan att förstöra naturen.

Ur balans

Jag såg det inte så tidigare, hade inte koll på att jag hade ”lösningen” inom mig. När något hände mig, så hanterade jag det och gick vidare – enkel orsak -> verkan.  En fördjupad närvaro (t f a regelbunden meditation, precis som motion varje vecka eller mat varje dag) har fått mig att se även ytterst triviala företeelser som nycklar till inre frid, vilket de faktiskt kan vara. Det är i detta ljus jag delar med mig av egna små blessyrer, självklart inte för att de i sig har något som helst allmänintresse.

blommande Hibiskus på mitt arbetsrum

Det behövs inte mycket. Det ena ger det andra. En stortånagel som nästan lossnat (efter gammal klämskada) och som jag i oförstånd hjälper på traven (trodde det var som med tänder, ont då det sker, skönt efter).

Första natten blev en övning i smärthantering, spännande men tröttande. Att avleda genom att närvarande fokusera på tån var effektivt men höll mig vaken. Och jag ville sova. Att ge upp motståndet och bara låta mig sköljas med i smärtan – förnimma den, känna hur den tilltar, når sin kulmen för att sedan ebba ut innan den tar fart igen. På gränsen till för starkt, ibland bröts det av att jag spände musklerna för att momentant minska smärtan. Processen är välbekant efter flerdagars-meditationer i sittande position, periodvis smärtar hela kroppen och utmaningen kan vara att bara betrakta. Första natten förflöt. Fick tipset om typ Alvedon… lustigt, det hade inte dykt upp i mitt sinne. Alvedon var något från då barnen var små och hade nattligt ont i öronen. Natten efter, en Alvedon (trots bäst före sept 12, undvek Reliv ”Anv. före 09/2004″! :)) och jag sov som en prins. Placebo? Andra natten två…

Men tillbaka till balansen. Även om grunden är stabil, kan saker på ytan tillfälligt få en ur balans. Trött efter natten uteblir morgonmeditationen, resulterande i att verklighetsuppfattningen blir mer mental (ut ur the flow, in i tankarna) vilket i kombination med trötthet är förödande. Rastlöshet, följt av sinnliga kompensationsbehov. Insikten att ingenting av detta är ”sant” är befriande, allt är yttre tecken på en bruten balans. I can’t understand why people choose misery, som en av mina meditationslärare uttryckte det.

Vårt fritidsresande

Först en brasklapp. Avsikten med dagens reflektion är att problematisera dagens resande, inte att moralisera över det. I stora drag är vi lika goda kålsupare allihop.

Jag minns inga årtal från min barndom. Mer än typ två – 1964 och 1968 – somrarna då vi i familjens nya Opel Caravan drog runt i norra Europa. Förutom årliga ferier i Danmark var detta hela utlandskvoten. Under gymnasietiden tillkom sportlovsresor med kompisarna till Alperna och ett flitigt interrailande kors och tvärs i Europa. Före familjebildandet gjorde jag en fantastisk bildningsresa – Sovjet, Mongoliet, Kina, Hong Kong, Japan och tillbaka till Helsinki – med transsibiriska ToR. Jag timade resan från Japan till Sovjet för att komma med båten som gick två gånger per år och hade i min energirigiditet räknat ut att en flygresa till Medelhavet motsvarade ett års bostadsuppvärmning av 16 kvm i vårt klimat. Tåg förbrukar en bråkdel. Som vuxen har jag vid två tillfällen haft ynnesten att besöka Indien för fördjupad insikt i meditation. Det är i grova drag, mitt travel footprint so far.

Nåja… rigid eller ej, idag har det gått fullständig inflation i resandet. I alla fall sett mot bakgrund av att vi fortfarande saknar ett miljöhållbart sätt att resa. Ovan beskrivna footprint är mycket större än generationen innan, men sett i relation till dagens… uppemot 400 000 svenskar flyger varje år till Thailand, numer t o m för en vecka. Höstlov, jullov, sportlov, påsklov, sommarlov, unna-sig-weekends… Förutom att det inte är rimligt, är det märkligt. Vad är det i vårt nutidsvarande som gör att vi måste bort för att koppla av? Och varför problematiseras inte detta? Har vi blivit totalt oförmögna att finna harmoni här och nu?

Själv har jag sett som en utmaning att inte följa minsta motståndets lag, utan att successivt öka motståndet genom att ständigt återkomma till frågan Är det något som hindrar dig från att känna total tillfredsställelse i detta nu? Först dyker oväsentliga bortförklaringar upp… då frågar jag en gång till Är det verkligen sant att något hindrar etc. Syftet är inte självförnekelse eller späkelse utan ultimat frihet och inre frid. För hur fri är man egentligen om man måste bort för att komma hem?

 

 

 

De dödas helg

Lördag kväll var jag en snabbis till mörkaste Småland – m a a en ambitiös fyra dagars kulturfestival anordnad av Susanne Rydén, sopransångerskan. Ett sextiotal åhörare hade sökt sig till Norrgavels butik i Lammhult för att höra Johan Rabaeus läsa Strindberg och samtala med mig om, ja ungefär, varför man läser skönlitteratur och poesi. Jag berättade om tankarna bakom Norrgavel, Johan framförde Strindberg med genial inlevelse och vi fick ett härligt vitalt samtal om livets essens, mänskliga (läs Strindbergs) tillkortakommanden och konsekvenser av döden.

Tillbaka i Malmö slappnade jag av framför Så mycket bättre och berördes djupt av Magnus Ugglas tolkning av Olle Ljungströms Jag och min far – Där borta vid pilen har jag lagt min far, en anonym urna är allt som finns kvar… jag saknar // den som lade grunden för att jag finns till, som präglat min uppväxt, som gjort att min son är detsamma som jag… Jag saknade modet till att säga adjö, trodde nog aldrig att du kunde dö… Cirkeln ska slutas, det har jag kvar, vi ska enas jorden, jag och min far. Alla grät. För Magnus Uggla delade av sig själv, så självutlämnande, så innerligt, så ofantligt vackert.

Heliga stunder i TV-mediet känns inte legio, men det inträffade även tidigare i veckan. Onsdagskvällens Annas Eviga (17:00 in i programmet) i SvT, där Anna Lindman Barsk bjuder in tre gäster för ett samtal om en evig fråga, handlade om döden. Musikern Kristian Gidlund, endast 29 år gammal och döende i obotlig magcancer, berättade om sina återkommande drömmar kring det som sker efter döden; I första stadiet kommer jag // röra mig genom rymden, genom galaxer och stjärnsystem // i känslan av ett varmt bad och en orgasm och jag kommer att få alla svaren på alla frågor som jag sökt i hela mitt liv… Det var inte orden, det var inte vad han berättade, utan det var hans totala närvaro, innerliga uppriktighet och helt nakna sårbarhet som öppnade himlen. Också för en f d ärkebiskop som KG Hammar.

Det svåra engelska ordet vulnerability associera jag med intensiva år vid 90-talets mitt som jag ägnade åt personlig utveckling. Denna dödens helg har präglats av det samma, en allestädes närvaro av en djupt saknad son.

Till toppen