Arkiv för 2013

Adjö till SJ nattåg – så idiotiskt!

Jag brukar alltid försvara SJ, har liksom ett kärleksförhållande till tåg – ett sätt att röra sig i världen med gott miljösamvete. Åren har bjudit många fina tågupplevelser – i lyxkupé med transsibiriska järnvägen över Mongoliska slätterna till Peking för mer än 30 år sedan, eller tillbaka från Vladivostok i hard class via ryska hundraåriga trästäder läppjande champagne och rysk kaviar… smalspåriga järnvägar med vagnar utan tak genom Pyreneernas bergmassiv, autozug över Alperna till Italien eller hisnande hastigheter i franska TGV och japanska Shinkansen.

SJs besked i veckan att lägga ned nattåget mellan Malmö och Stockholm känns otroligt korkat! Visst kan man, som SJ, skylla på bristande kundunderlag, men det är att göra det lite väl lätt för sig. Man kan också skylla på politikerna som bestämmer att flyget inte ska ta sitt miljöansvar. Båda sakerna är förstås en effekt av att det fortfarande är långt mellan ord och handling bland gemene man då det gäller att värna miljön. Trist. Men SJ är också ganska visionsbefriat; hur kan man tro att resenärer 2013 ska nöja sig med en standard som har 20-30 år på nacken – sedan WL5 introducerades i slutat av 80-talet (och då som ombyggda 1950-talsvagnar!) har det väl just inte hänt någonting – ljudisolering under all kritik, slamrande ytterdörrar, taskiga ventilationssystem, för korta sängar och inga praktiska lösningar för värdesaker…  listan skulle kunna göras lång. Trots det har jag oftast tagit nattåget upp, för att som regel ta strax efter 17-tåget tillbaka. Njut av detta välformulerade You Tube-inlägg om Hitler som får reda på att SJ lägger ned nattåget.

Då barnen var små tog vi direkttåget från Lund till fjällvärlden i norska Geilo. I veckan försökte jag boka tåg till Härjedalen, men gav upp till slut – tid och ekonomi fick det att framstå som ren idioti (tar buss istället, trots ogillande). Innan dess hade vi ägnat några internet-timmar åt att kolla italienska Alperna, men linjesträckning, byten, bokning och kostnadsbild gör det orimligt. Det är kul med nya linjen London-Paris, men generellt är utbyggnadstakten av Västeuropas snabbjärnvägar under all kritik. Kanske måste vi invänta kineserna för att få ett snabbspår österut. Det vi kan glädjas åt i Sverige, är väl annars mest att T-centralen/centralstationen äntligen håller på att uppdateras – ja, DET är verkligen jättekul. Det ser ut att kunna bli riktigt bra!

LinkedIn

Ibland skiter det sig :( men med tiden och lite självdistans :)

Jag är visserligen man, men nog ännu mer ”en sak i taget” än så. I onsdags eftermiddag körde det ihop sig. Ganska sällan jag försätter mig i stressaffekt, men då hände det. IT-krångel… nya mailrutiner som inte riktigt landat… ja, ni vet, antar jag… samtidigt en komplicerad tågbokning som skapade bry t o m för SJ-supporten; typ vi behöver nog lura datorn… OK… medan supporten lurade SJ-datorn, kollade jag mail… en add-förfrågan från LinkedIn… jag brukar acceptera – fast alltid med lite dåligt samvete, för trots att jag varit med sedan 2008 har jag inte tagit mig tid att lägga in en egen profil; så varje gång någon söker mig kommer de till typ en tom sida… lite taskigt. Tänkte följa samma mönster denna gång då rutan nedan dyker upp… vadå nyckelring?

bild (3)

…men varje gång jag markerade Avbryt så kom den upp igen. Startade om datorn, den försvann, men dök upp igen på samma sätt… till sist testade (hur smart var det?) jag Tillåt – tänkte det är ju bara mailprogrammet och LinkedIn och en gång, inte alltid… Lugnt. För stunden. Mycket kort stund, för sedan började terrorn; med SJ i luren som lurade sin dator började min dator löpa amok… mailboxen som jag höll på att tömma, bara fortsatte att fyllas på med enerverande pling som en djävla terror. Tillkallade en vanare LinkedInnare som upplyste mig om att jag just bjudit in hela min vänkrets… kan förstås uppfattas som ologiskt, men jag kände mig förbannad och missbrukad. I ren affekt bestämde jag mig att omedelbart gå ur LinkedIn – detta krävde mer än ett klick! Till saken hör att jag under dessa fem år aldrig nyttjat nätverket; inte av avoghet, men har helt enkelt inte upplevt något behov. Samtidigt som känslan av befrielse genast infann sig, insåg jag så det lätt brutala i att alla fått inbjudningar från ett ufo som omedelbart därefter annonserar – nu drar jag! Ber verkligen om ursäkt för det.

Som en absurd avslutning blev jag tvungen att rå-stressa hem för att hinna i tid till vår meditationskväll (vi bjuder in människor ur ett meditationsnätverk ungefär var tredje vecka). Nåja, absurt… på ett sätt, absolut… på ett annat, fantastiskt att släppa allt i stunden och bara öppna upp för ett enkelt varande där ”problemen” är historia och nutiden öppnar sig som för en nyfödd.

It came to my mind

Såg på sommarpratarnas reunion på SVT för någon dag sedan. Deras samtal kretsade mycket kring döden; bl a hur man hanterar förlusten av ett barn. Med full respekt för deltagarna, verkligen, men i mina öron blev det för mycket ord. Kanske var det ur detta som det i morse kom ytterligare ord… it came to my mind…

Hörde någon säga att jag kan vara glad att jag tror på det där med meditation… typ, eftersom det nu verkar hjälpa dig (som min mor uttryckte det)… eller, annorlunda uttryckt; inget för mig, men jag vill inte ta det ifrån honom om han nu tror det hjälper.

Ja, ja… det fina i kråksången (jag gillar det uttrycket), förutom att meditation inte har något med tro att göra,  är att det inte längre finns så mycket som någon kan ta ifrån mig. Vad skulle det vara? En effekt av mångårigt meditationsutövande, är att illusionerna upplöses en efter en; som vikten av att hävda min personlighet – t ex att framstå som intellektuell eller framgångsrik designer, att definiera mig som homo/bi/hetero – liksom fasthållandet vid ägodelar och allra svårast förstås, drömmen om den lyckliga familjen i och med skilsmässan och drömmen om föräldraskapet med förlusten av Victor. Avkodad. Deconditioned. Hoppet är också borta. Vad finns kvar? Tomhet. Vad kan någon ta ifrån mig? En tom spelplan. Mer som då vi föds. Med mitt gamla seende – skrämmande, med mitt nya – mer fri, igen!

Förväxla inte detta med brist på tacksamhet – jag är mer tacksam än någonsin förr: för värmen inomhus, mat för dagen, rena kläder, en kärleksfull sambo, att min mor fick dö i frid, fantastiska barn, dryga 20 år med Victor, ett underbart arbete, fysisk hälsa och psykisk vill jag påstå :).

Mona Sahlin (som miste en ettårig son) använde metaforen att det är som ett blåmärke man ständigt blir påmind om och aldrig blir av med… visst kan jag känna igen mig i det, men det hör till mitt gamla seende – varje gång jag tänker på Victor och det väcker sorg (vilket inte är fel, sorgen behöver luftas), så vet jag att jag inte är riktigt närvarande – här och nu – utan oftast i det förflutna. Förlusten av Victor har blivit a perfect reminder (you will never get rid of it!) of what life is – jmf Eckhart Tolle The power of Now - and what it is not.

4 sept 2000

4 sept 2000

”I” don’t go anywhere

För en vecka sedan satt jag på tåget till Stockholm; hade blivit bjuden på Eckhart Tolles föredrag i kongresshallen på Folkets hus. Så kan det uttryckas… storytelling; så uttrycker vi oss så länge vi identifierar oss själva med den fysiska världen. På motsvarande sätt kan vi beskriva Eckhart Tolle som en man, född i Tyskland 1948, bosatt i Canada, som i trettioårsåldern nådde ett andligt uppvaknande, en inre förvandling, vilket han tjugo år senare beskriver i boken The Power of Now (sorgligt översatt till Lev livet fullt ut) som år 2000 nådde The New York Times Best Seller list.

Under kvällens tre första minuter var det foto

Under kvällens tre första minuter var det foto

I boken beskriver han sitt gamla liv med depressionen som ständig följeslagare, och hur han till sist i desperation drevs mot att ta sitt liv, han gav upp totalt och i det han uttryckte - Jag står inte ut med mig själv - skedde en medvetandeförändring; vem är denna ”Jag” som inte står ut med ”mig”… två olika identiteter vi alla, mestadels ovetande, går omkring med.

Tillbaka till inledningen. ”Jag” är ett medvetandetillstånd som är fullkomligt oberoende av tid och rum, liksom av identifiering med en fysisk kropp. ”Jag” reser ingenstans, ”Jag” är inte Eckhart Tolle; kroppen Eckhart Tolle är en fysisk form som ”Jag” kan verka genom – som en konsekvens inledde han kvällen, inför de dryga två tusen åhörarna, med ”not knowing what to say”, personen ET (jmf utomjordingen E.T :) som blev strandsatt på jorden) är bara en kanal för det som flödar av sig själv från ”Jag”. OBS! detta är inget märkligt. This is how life is. Som ”Jag” ritar möbler, ”Jag” är ingen – elever på designskolorna tror att de ska bli ”designers”… det är ingenting man blir, det bästa vore om de inte blev någonting; inget mer än medvetna om who they really are… typ ”Jag”. Opersonligt, fritt från ego. Naturligt, okonstlat och enkelt.

ET är underbart enkel. Inget om indiska gurus, han nämner nästan inte ordet meditation. Men självfallet är det samma sak han talar om. Vi ”moderna människor” har blivit imponerande mästare på det yttre fysiska livet. Så länge det fungerar finns en tendens att inte vilja vända blicken inåt. Därför beskriver ET lidandet som en viktig inkörsport. Men det finns också andra… skönheten kan vara en sådan, naturupplevelser, solnedgång, fysiska utmaningar som bergsbestigning… det är inte skönheten i sig, faran i klättringen etc. som är grejen, utan att dessa situationer får oss att vara fullkomligt närvarande, att släppa alla tankar… så enkelt är det, då öppnar sig paradiset på vid gavel… frid kan råda innan medvetandet fylls av nya tankar.

Nyfödda barn är ett annat paradis-knep – blicka in i barnets ögon och du ser dig själv. Det är i ordets rätta bemärkelse gudomligt. Jag blev morfar för en dryg vecka sedan. Ja, ”Jag” blev ingenting, men världen gjorde ”mig” till morfar… det var så otroligt påtagligt, vem jag än mötte, så Hur känns det att ha blivit morfar? Vadå morfar? ”Jag” har inte blivit morfar… men det är gudomligt att skåda in dessa ögons djup. Det är det som kallas prägling, vi är så snabba att sätta etiketter (typ morfar) på allt… och ganska omedvetna om att det är precis detta som skapar vårt lidande. Hur smärtsamt har det inte varit att släppa konceptet ”pappa till fyra barn” och fortsätta leva i djup tacksamhet över det liv vi benådats med.

Minnet av Victor väcks till liv av detta nya människoliv. En akvarell om Indien han målade i skolan.

Minnet av Victor väcks till liv av detta nya människoliv. En akvarell om Indien han målade i skolan. 

 

… årets jul, våren 2014, hösten 2014…

2013-10-31 14.07.08Det är kul. Livet, arbetslivet… ingen av mina dagar är den andra lik; igår slukades förmiddagen av möte med banken – sådär kul :) – efter lunch presentation med arkitektkontor av inredningsuppdrag med Norrgavelmöbler i fantastiska lundensiska studenthus, följt av sortimentsgenomgång med VD-Christer av hela vårt utbud av förvaringsmöbler. Idag snurrar hela året på vårt huvudkontor i Malmö… på fikabordet damp julfoldern från tryckeriet ner och i ateljén har Inger och Rebecka dukat upp för julfotografering, foto-Markus kom just innanför dörren – handmålade dukar, nya linnevävar och doft av saffran.

2013-10-31 14.04.33

Parallellt håller Inger och jag på med butikernas vårskyltningar, så mitt arbetsrum är belamrat med träprover, textil och färger, nyheter bland kuddar, belysning och beslag – Gunilla Axén har specialdesignat textil som vi sätter på vår 20-års jubilerande träsoffa. Tomas och jag fattar sista besluten om vårens nya möbelbeslag (som vi såg på Inter Zum-mässan i maj) samtidigt som möbelnyheter till hösten 2014 börjar ta form nere i prototypverkstaden – om gudarna är med oss får vi kanske se en ny träfåtölj! Arbetsveckorna är verkligen intensiva, så när helgen kommer är det skönt att bara titta ut över havet.

2013-10-31 14.18.40

Lugnet efter stormen

Ett speciellt dygn. Framåt eftermiddagen igår tömdes Malmös arbetsplatser; alla tåg slutade gå vid tretiden och har fortfarande inte kommit igång. Så Norrgavel är en ganska tom plats idag också.

Då jag lämnade kontoret vid fyratiden igår närmade sig blåsten sin kulmen, enstaka bilar och hemvändande. Själv blåste jag nästan omkull och sekunden efter kom två kvadratmeters korrugerat plåttak blåsande över ett femvåningshus rakt ned på Bergsgatan; hade tillräcklig sinnesnärvaro för att plocka bort den från körbanan och in bakom cykelställ.

2013-10-28 16.35.01

Efter hundra meter blockerades cykelvägen av nedfallen hundraårig kastanj och väl hemma hade det blåst ned tunga tegeltakpannor framför Norrgavels butik (bor mittemot) – något som föranledde notis i Sydsvenskan.

Mitt sommarhus, trettio meter från havet och halvannan mil från Hallands Väderö med stormbyar på 42 sekundmeter, hade klarat sig med blott nedblåst TV-antenn och kringblåsta soptunnor och trädgårdsmöbler, trots att de stått under tak.

Redan efter ett par timmar bedarrade stormen och Gustav Adolfs torg, Malmös vardagsrum, som jag har utsikt över var lika tyst och spöklikt öde som under julaftons Kalle Anka.

Och i morse, ordningen återställd... på marken.

Och i morse, ordningen återställd… på marken.

Bli det du är

Gryning (kökets kroklist med linneförkläden)

Gryning (kökets kroklist med linneförkläden)

Händerna rör sig över min kropp. Långa lugna mjuka och varma drag. Emellanåt, unnar jag mig massage; som den finaste gåva att ge mig själv… oftast då utsidan i vardagen är på väg att tränga bort insidan. Jag är närvarande i varje beröring och en dryg timme passerar snabbt. Precis som arbetsdagen. Vart tog den vägen? Och året… just tillbaka efter semestern… så är det höst, igen… med kylan, mörkret… så julen, januarisnön, vårsolen, spurten inför semestern. Och Livet… var tog ”livet” vägen? På stan, ser jag unga (!) män på trettio-fyrtio – de utstrålar att de tror på de romantiska* drömmarna som ryms i det vi kallar ”livet”… denna serie av events; dagis, skola, yrkesliv och karriär, fredagsmys, föräldrar som dör, triathlon, barnbarn, demens och egen död. Ett radband som bockas av. På utsidan. Medan insidan kanske förblir dold. I värsta fall, menar jag verkligen, tills vi ligger för döden – om inte förr så infinner sig frågan då, var detta allt, hade det funnits ett annat sätt att förhålla sig… typ från denna utsiktspunkt, om jag insett det jag först nu inser… vad hade jag då gjort för val? Förlängningen av denna romantiska* ”livsdröm” är sorglig. Varför fastna i den? Då jag betraktar fyrtioåringarna kastas jag runt i tiden; fattar inte att ”jag” (i betydelsen min kropp) inte är där, känner ingen skillnad på dem och mig… kommer, idiotiskt, på mig själv med förundran att ”jag” faktiskt nu är tjugo år äldre. Så besinnar jag mig, stoppar tanken, tar av de romantiska* brillorna och återvänder inåt, bortom… och är då det jag alltid varit och alltid kommer att förbli… ”jag” är solen som värmer, vinden som fläktar, löven som prasslar… energi i ständig förvandling… och evig tomhet. Som rymmer allt.

Skymning (Skäderviken förra helgen)

Skymning (Skäderviken förra helgen)

*) Jag använder ordet romantisk i betydelsen att vi lever livet utifrån idéer/förväntningar om hur det borde vara, men blundar för hur det verkligen är. Genom att först medvetandegöra och därefter släppa dessa idéer, kan vi öppna upp för ett mer autentiskt liv med närvaro i varje stund.

Min favorit

2013-05-28 08.33.36

Ibland får jag frågan, vilken av Norrgavels möbler jag själv gillar bäst. Just nu förvånar jag mig själv; fick hem en Pall att lägga kläderna på. Inte så märkvärdigt trodde jag… men den har snabbt blivit en favorit.  Diskret elegant; ek som i golvet, skinn som är brunt liksom den stoppade sänggaveln – känns värdigt att lägga kläderna på; lite som ett altare :). Skämt åsido, att lyfta upp vardagens bruksföremål till det vackraste som finns är faktiskt det som alltid varit min ledstjärna, det jag alltid önskat med Norrgavels möbler. En annan grej som slog mig var att det blev fritt och luftigt (hade stol där tidigare). Väggen bakom är tom – vacker brukskonst minskar liksom behovet av annan ”konst”. För övrigt är väggen i sig konst – innan vi flyttade in rev vi det gamla köket/jungfrukammaren och diverse prång och ersatte det med sovrum/duschrum samt litet klädvårdsrum; byggarna förutsatte stålregelväggar med gips… men jag ville verkligen gärna ha en tung ”riktig” vägg (speciellt i förhållande till huset som är från 1930-talet) och här kommer konsten; vi rensade allt rivet tegel och lät mura upp de nya väggarna – det känns äkta och helt underbart nu med stenväggar, snyggt kalkputslager och yta av äggoljetempera. Konst!

En ny dag. Trots allt.

2013-09-28 07.53.56

Gryningsljusets färgsceneri är overkligt… vackert. Överjordiskt, NEJ, just jordiskt vackert – så vackert, så värdefullt, så överväldigande är det. Livet på jorden. Solen… stiger från öster; som den ska. Parallellt med IPCCs ruggigt illa varslande klimatrapport igår. Klar luft och morgonkyla. Svanarna glider stillsamt förbi. Havet kav lugnt och det är tyst, totalt. Min skugga är trettio meter, så tjugu, tio – och en ny dag är här. Gud ske lov, må vi idiotiskt handlande människor besinna oss innan för mycket har blivit oåterkalleligt. En intensiv arbetsvecka är till ända och veckoändan befriande tom. Liksom almanackan för nästa vecka; helt djävla tom! – hur ofta har det hänt? Och helt oavsiktligt. Bara tacka och ta emot. Arbetsuppgifter saknas i alla fall inte; vi är inne i en grymt dynamisk period med tusen blommande blommor. Och även om en helt planeringstom vecka förvånade mig då jag tacksamt konstaterade det efter avslutat arbete på kontoret halvåtta igår kväll, så försöker jag att aldrig fullteckna mig – jag älskar mitt arbete men strävar efter att inte boka in min tid mer än högst nödvändigt. Att kunna möta dagen som den kommer, som om den varade i det oändliga… utan tider att passa, utan egna eller andras förväntningar men med ett öppet och klarvaket sinne i fokuserad närvaro. En sådan lyx!

2013-09-28 12.50.51

Frid… vad är det?

Jag använder ofta ordet frid i mina inlägg. Tänk om vi har olika bild av vad det innebär? Det har vi med största sannolikhet… det är inget för mig, kanske någon säger… ja, då menar vi olika saker. Den frid jag talar om är inget som någon skulle tacka nej till. Dessutom skulle jag säga, vilket man inte behöver köpa, är frid en ganska bra benämning på who we really are; under alla idéer om personlighet och identitet.

Från Malmös fantastiska graffiti-vägg. Här Fabio da Rocha Passos Pinheiro alias Limpo

Från Malmös fantastiska graffiti-vägg 25 juni 2013. Här Fabio da Rocha Passos Pinheiro alias Limpo

Ordet frid kan låta lätt religiöst. Inget fel, men själv gör jag inte den kopplingen. Jag kopplar frid till den djupaste njutningen, den totala närvaron, där allt upplevs i harmoni. OCH, väl att märka, inkluderande allt – vackra blommor likväl som ondska, vitt såväl som svart, inlevelse och utlevelse, offer och förövare, sex och bön… ett tillstånd bortom rätt och fel. Om man bara kopplar frid till den ”vackra” delen blir det kvalmigt instängt, salvelsefullt. Frid är i en bemärkelse stillsam, den pockar inte på någon som helst förändring, men ur en annan synvinkel ytterst alert och vaken, annars försvinner den och förvandlas till dagdrömmeri och lättja.

3 juni 2013

3 juni 2013… alla bildet är dryga två meter höga!

Man kan temporärt uppnå frid genom olika slag av berusning. Jag föreställer mig att det är längtan till frid, att komma hem i sig själv, som gör oss beroende av droger. Eller av sex… det orgastiska tillståndet, eller snarare det som infinner sig precis efter; för övrigt det som inte minst yngre män tenderar att hasta förbi, utan att kanske ens ta notis om… inte då för att det skulle vara oattraktivt, utan för att förmågan till att stanna i närvaro inte är intränad, eller bättre uttryckt – den är glömd.

6 maj 2013

6 maj 2013

Jag kanske har berättat det förut, att jag ibland besvarar frågan varför jag mediterar, med en motfråga – Gillar du orgasm? Jag syftar inte på, för mannen, utlösningen som tvärtemot är snabbt övergående, utan den utdragna orgasmen som man kan simma in i och låta sig uppfyllas av. En annan motfråga skulle kunna vara  Gillar du att dö? men den brukar man säga att man inte ska skämta om. Orgasmen brukar väl kallas den lilla döden, liksom meditation  kan uttryckas som konsten att dö. I ytterst konstruktiv bemärkelse, typ först genom att ta in döden i ditt liv, kan du bli verkligt levande.

20 maj 2013 blev det visst för mycket (för Malmö stad?) - målades över med svart färg

20 maj 2013 blev det visst för mycket (för Malmö stad?) – målades över med svart färg

Själv blev jag fullkomligt förbluffad då den infann sig. Jag ville bara ha mer och mer, vilket förstås stoppade hela processen… i fler år. Tills jag slappnade av, släppte begäret, fokuserade på villighet att öppna upp, ta emot och avvakta tills den dök upp igen. Med, i mitt fall, enträget meditationsutövande var det liksom som att den lurade sig in i mitt vara igen… little by little… tills jag faktiskt kunde börja, om inte styra, så i alla fall försätta mig i ett så avslappat tillstånd, att den som regel infinner sig. Och liksom successivt impregnerar större och större del av ”mitt” liv.

16 maj 2013

16 maj 2013

Detta handlar inte om tro (i religiös bemärkelse), utan om different states of being, olika medvetande- eller existenstillstånd. Har det med Norrgavel att göra? Ja, i allra högsta grad – dels därför att det per definition har med allt att göra, dels mer konkret för att jag drivs av övertygelsen att vår överlevnad på denna planet faktiskt är direkt kopplad till mänsklighetens förmåga att uppnå inre frid utan att mata sig med ständigt ökad yttre konsumtion. I stället för att blanda in religion, då det lätt blir så intellektuellt med olika meningar som motsäger varandra, känner jag att två andra ord är väldigt användbara: approach/förhållningssätt, alltså hur vi väljer att närma oss olika företeelser… och inte som vi mer är uppfostrade, företeelserna i sig (blinda för att vi bara ser dem genom våra egna ögon) och det andra, enligt ovan, medvetandetillstånd – ungefär som jag beskrivit tidigare, att klargöra, är jag just nu i Mindet, är jag Mindet, eller är jag i no Mind. Synonymt i frid.

Det är så stort

Om jag inte stålsätter mig, så öppnas dammluckorna. Låter dem öppnas, ser ingen anledning att ha någon åsikt om det. Det bara strömmar tårar; det är inget drama, men livet känns så stort och i de stunderna förstår jag inget. Jag gråter av ofattbar tacksamhet som blandar sig med djupaste sorg – jag fattar inte. Samtidig vördnad för livet och ofattbar sorg; min saknade son, livsdrömmarna. Snytpappren vill inte förslå… det känns som att tömmas, dräneras på ovidkommande trivialiteter. Befriande. Storlslaget. Enkelt… som att virvla in i en annan rymd. Mycket större än ”jag”… ”jag” är som ett fjun i vinden – har inte minsta chans… befriande. Och skrämmande. Det finns ingenting.
Och samtidigt, vilket är viktigt för att inte space out, jordningen – insikten att valet finns hela tiden, mellan att ”nyktra till” eller att fortsätta tömma känslosinnet eller att passera igenom och simma in i ren frid. Förunderligt. Är det människans spektrum? Och varför just i kväll? För att jag är med mig själv. Och för att jag släppte in tenoren Jonas Kaufmann; jag vet inte vad det är, men hans röst borrar sig rakt in i mitt känslovara, som att öppna en kran… Hans röst och sceniska vara är ren Gud.
Den nakna sorgen ger livet en underbar botten, som glädjen kan bubbla upp ur. Så finns där hela spannet. Jag skrev igår om att urskilja Mindet från no Mind, på svenska kanske intellektet/tankeverksamheten från friden bortom. Men det finns något emellan.
  1. To be in the Mind kan behövas i många vardagliga situationer, men på ett existentiellt plan leder det ingen vart.
  2. To be the Mind har en annan kvalitet; att vara total i det man gör, att förlora sig (tanken på ett jag), att leva nuet… t ex i sitt yrkesutövande, konstnärskap, i sitt vetenskapliga sökande, i sin dans, sång… glädje, ilska, tacksamhet, sorg… en portal in i
  3. no Mind.
I yngre år blandade jag ihop begreppen; eller mer rätt, jag hade inte mött detta synsätt. Jag önskade att komma åt den ultimata skönheten = lyckan, genom Norrgavel och sprida den. Men jag når liksom aldrig ända fram. Jonas Kaufmann uttryckte det vackert, att på scenen går han in totalt i en roll (to be the Mind), men efter föreställningen blir han ”normal” (tillbaka in the Mind) och längtar som familjefar hem till familjen. Att ha ett yrke där framgång bygger på att you are the Mind är en ynnest. Helt fantastiskt. Kaufmann uttryckte det rentav som en drog. Ja, det är klart, visst… och som alla droger är det en utmaning att njuta av den utan att förväxla den med livet i sig självt – drogen kan hjälpa dig att komma i kontakt med Livet, men den ÄR inte livet. Själv tycker jag droger är en snikväg. Målet för mig är att lära mig Leva utan att behöva ta till droger. Innan dess, är det futilt att snacka frihet.

Everything is utterly meaningless

Och nej. Jag tror inte jag är deprimerad. Bara tillräckligt öppen att konstatera sakernas tillstånd. Varken bra eller dåligt – it simply is as it is, as it will always be. Som det alltid har varit. Saker kommer, saker går… tidevarv kommer, tidevarv försvinna… små liv kommer till världen, andra lämnar. Hela tiden. Också medan detta skrivs.
Hur navigerar man då i denna ovedersägliga sanning? Jobbar häcken av sig (för att slippa reflektera), lever i romantiska drömmar om familjebildning, karriär, kanske rentav inredning… För egen del… 1. Jag urskiljer Mind från no Mind. 2. Reflektioner ovan hör till Mind. 3. Det är ok, men det finns inga ”lösningar” att finna där. Bara låta sig kastas loss i vågorna eller snurra runt hysteriskt längst ut i karusellen. 4. Hela tiden med insikten att i en punkt rör sig vågen varken upp eller ned – den är stilla – liksom i karusellens centrum, i cyklonens öga råder det ständig frid. 5. That is who you really are. 6. Och under tiden träffar solens gryningsstrålar köksbordet, en nära väns far ligger för döden. Och jag går snart till jobbet. 7. Ha en bra dag.bild-3

Cigaretten efteråt av Horace Engdahl

Det kändes gott att läsa Cigaretten efteråt av Horace Engdahl. Mitt intresse väcktes av recensionen och en intervju i SvD, se mina tankar 1 november 2011. Även om jag sett fram emot hur man passerar tabun på ett ”stilfullt” sätt, så gav boken (förstås) inte så mycket i den riktningen (kuk s 53, knulla runt s 119 ☺), men jag kom att verkligen gilla honom som människa. Man bländas av att han är så beläst och kunnig, man gläds av hans intellektuella briljans och man njuter av hans välformulering, men det är hans djupt mänskliga tilltal, inte sällan självutlämnande, som verkligen berör. Hustrun tycker boken är melankolisk, själv tycker han pessimistisk stämmer bättre; Men jag har nog blivit pessimist på ett strikt personligt plan, om mig själv, mina möjligheter att åstadkomma det jag drömde om (SvD). Det jag läser in, är en människa som faktiskt har förverkligat mycket av sina drömmar och som modigt och generöst delar med sig av de insikter detta lett till; bl a den desillusion som kanske var mindre väntad. I sitt reflekterande balanserar boken mellan ärligt sökande och, som han själv uttrycker det, reaktionära betraktelser. Klokskapen blir ibland tröttande… när jag försökte briljera med ett skarpsinne jag inte hade. //. Inför läsarna måste man hålla på sin bristfällighet. De förstår och förlåter det man inte kan förlåta sig själv. Det är en av de viktigaste poängerna med att skriva (s 45). Horace Engdahl föreslår oss i ett kapitel (s 64) att göra upp en lista på tänkande personer som vi högaktar (för att utröna om deras storhet var ett resultat av ensamhet eller social samvaro) och avslöjar i sin egen lista att medeltidens eremiter nog inte tillhör hans auktoriteter. Jag vet inte vilka eremiter han åsyftar, men det slog mig,  typ… så synd – här döljer sig fröet till att omvandla såväl melankoli, pessimsim som eventuell bitterhet till förlösande frihet. Kunskap och visdom är olika saker – Vishet är inte att veta sanningen om livet – den kan man läsa sig till – utan att tillämpa den på sig själv (s 107). Gladast blir jag av ett citat han valt och själv gläds åt (s 109); Franny hos Salinger (utanför min bildning), en talangfull skådespelerska som slutat att stå på scenen och i stället ägnar sig åt meditation genom enträgen bön, besvarar frågan om hon blivit rädd för att tävla… ”Förstår du inte att jag är rädd för att jag ska tävla – det är det som skrämmer mig. //. Jag skäms för det. Jag är less på det. Jag är less på att sakna modet att vara ingen alls.”

Text av Jeppe Hein

Text av Jeppe Hein

Italien visavi Sverige

Jag är uppvuxen med kulturskillnader – mellan Sverige och Danmark, mellan land och stad – och har fortsatt att söka mig till dem; barnens mor är halvt fransyska, sambo italienska. Nu är jag tillbaka efter en månad i sambolandet.

Olikheter är spännande. Och utmanande, ibland förstår jag ingenting. Som första gången vi skulle övernatta hos svärmor – båda dryga fyrtio med typ tjugo års äktenskap bakom oss, var och en… nej, ni ska inte dela rum… OK, så spännande att man kan se det så… min sambo tog det förvånansvärt lugnt, tyckte jag, men så snart mörkret lagt sig flyttade hon till min del av huset… och tillbaka igen på morgonen. Frid och fröjd – alla nöjda, inga frågor… svärmor brydde sig inte alls; det viktiga var inte vad som skedde, utan vad som sades. Moster fick aldrig vetskap om vårt förhållande, det skulle bara ha gjort henne så orolig… och min antydan till moikanfrisyr för något år sedan skulle godkännas per foto innan jag var välkommen till byn… Att diska och styrka mina skjortor vägrades jag länge… och varför skulle jag tala om för bilfirman att jag åsamkat en repa om de inte genast upptäckte det själva?

2013-08-21 11.36.57I sin recension (SvD 121215) av Göran Häggs Ett alldeles särskilt land – 150 år i Italien (Norstedts 2012, 450s), skriver Annina Rabe ”svensken är ett slags inverterad italienare: om man förvandlar en svensk till sin raka motsats skulle man få en italienare” och att just detta skapar en italiensk längtan i många av oss.

Jag förstår lite bättre nu ☺, efter att just ha avslutat boken. Med smittande berättarglädje ger Göran Hägg en historisk bakgrund till dagens skeenden – speciellt politiskt och juridiskt – med pedagogiska jämförelser till vårt eget land; Italiens enande ligger bara 150 år bakåt i tiden, det italienska språket har bara använts i någon generation, analfabetismen fanns länge kvar och rösträtten kom sent. Otydliga politiska grupperingar, katolska kyrkans roll och ett föråldrat juridiskt system bidrar till ett kaotiskt och ofta brutalt rävspel med en historia långt före Berlusconi (som GH påtalar, trots allt, faktiskt är bländande intelligent med högsta betyg från juridikexamen). Göran Häggs guidning inger förtroende, men känns väl kategorisk t ex vid bedömning av olika ledare. Utvikningar inom musik, konst och arkitektur lättar upp, men är kopplingen mellan italiensk modernism och svensk funktionalism verkligen så relevant? Och varför denna avoghet mot Gio Ponti, som beskrivs som brutal och för mänskliga behov 

Gio Ponti Superleggera, 1957

Gio Ponti Superleggera, 1957

mindre känslig modernist… Sina idéer kunde han // fullfölja i kolossalformat i den enorma, brutalt utformade skyskrapan // för gummikoncernen Pirelli, uppförd nära centralstationen i Milano 1956-60, avskydd av allmänheten och hyllad av experter. Jag har alltid tyckt Pirelliskrapan är otroligt vacker i sin smäckerhet, precis som Pontis stol Superleggera och hans italienska kulturinstitut på Djurgården i Stockholm. Centralstationen i Milano känns i sin fascism dock lätt ångestframkallande.

Norrgavel 20 år

Norrgavel 1993 - Träsoffa, soffbord och Länstol som prototyp.

Norrgavel 1993 – Träsoffa, soffbord och Länstol som prototyp – i lägenhet ritad av Kjell Forshed

I dagarna är det 20 år sedan portarna slogs upp till bomässan Bo93 i Karlskrona där Norrgavels möbler visades för första gången; tre augustiveckor och visionens elddop – skulle min Längtan ge respons? Kvällen innan satt jag i visningslägenheten, ”mitt” hem, och blev varse att jag egentligen inte ville släppa in någon. Inte så smart om man önskar nå ut med sina drömmar och samtidigt fullt förståeligt; att blotta sig innebär alltid en risk att bli avvisad, vilket är ett underliggande livstrauma för många av oss.

Ett av sovrummen 1993

Ett av sovrummen 1993

Samma (!) möbler 20 år senare i Stockholmsbutikens lilla jubileumsutställning

Samma (!) möbler 20 år senare i Stockholmsbutikens lilla jubileumsutställning

Lyckligtvis blev mottagandet inte bara gott, utan överväldigande, vilket ledde till ett risktagande som jag dittills undvikit; min största personliga vinst av Norrgavel är just effekten av att lämna trygghetszonen och börja leva i ovisshet och successivt inte bara hantera den, utan bejaka den som en naturlig del av ett autentiskt liv. Utan ångesten som var kopplad till alla utmaningar, inte minst ekonomiska, hade jag kanske aldrig hittat friheten bortom… det var också först genom ynnesten att få se visionen förverkligad, som jag insåg att det faktiskt inte förändrar livet – en gåva av frihet som är obetalbar; utsidan är inte oviktig, men frid & frihet nås på insidan.

 

"från gröna idéer till färdiga möbler" gäller än idag

”från gröna idéer till färdiga möbler” gäller än idag. Modeller skala1:7,5 (foto 1993)

Skåp 167 blev en symbol för Norrgavel, ingår idag i Höga skåp-modulerna (foto 2013)

Skåp 167 blev en symbol för Norrgavel. Idag byggs det ihop av moduler av Höga skåp (foto Sthlm 2013)

Köket 1993

Köket 1993

Ur ett yrkesperspektiv är jag mest tacksam över att vi lyckats med det som alla sa var orealistiskt – visionen om enkla, vackra möbler av naturmaterial och mycket hög kvalitet för hemmabruk. Företagsmässigt har Norrgavel genomgått olika stadier, från postorder till egna butiker, från riskkapital till familjeföretag med franchisesamarbeten. Idag har Norrgavel 6 butiker och säljer för runt 100 miljoner. Med bibehållen värdegrund. Hade du förväntat det? frågar man ibland… och, ja, faktiskt, även om jag som tidsoptimist trodde att allt skulle gå snabbare. Detta trots alla trogna och ovärderliga medarbetare genom åren.

Formmässigt har strävan varit tidlöshet – bruksföremål som står sig. Fortfarande formger jag möblerna själv och kan konstatera att det, mot alla odds, har fungerat; av de 18 möbelprototyper vi visade på Bo93, sattes 14 i produktion och 11 (eller nästan 80%) är still going efter 20 år (Då KF introducerade sina basmöbler på 1970-talet för att bryta alla snabba trender, hade man som ambition att modellerna skulle vara kvar i sortimentet minst 5 år)! Det innebär inte att saker stått still; småjusteringar sker fortlöpande och många fler möbler har förstås kommit till – sortimentet har idag en ansenlig bredd. Tidsandan kräver också utveckling av visionen. Jag höll länge modernismen stången; i en längtan efter möbler som inte tar över utan håller sig i bakgrunden, i naturens dova färgskala och med ytornas imperfection – som i det japanska Wabi-Sabi. Men i längden begränsar exkluderandet och det känns mer utmanande att öppna upp för motsatser – strävan efter enkel tidlöshet har visat sig väl förenlig med behovet att uppdatera.

Det skulle ta 16 år innan Länstolen fick tillbaka sin löst stoppade sits, här med 10-gruppens Strösseltyg (1978) av Ingela Håkansson.

Efter 16 år fick Länstolen tillbaka löst stoppade sits, här 10-gruppens Strösseltyg (Ingela Håkansson 1978). Foto 1993, men uppsydd igen till utställningen i Sthlm

Ursprunglig prototyp av Länstolen, liksom av Bord halvcirkel; skivan har slagit sig då bordet stått utomhus (foto 2013)

Ursprungliga prototyper av Länstolen, liksom av Bord halvcirkel; skivan har slagit sig då bordet stått utomhus (foto Sthlm 2013)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till sist stort tack till alla er som stött oss genom åren – varm välkomna till sommarens utställning i Stockholmsbutiken med uppbyggda rum från Bo93 samt fler prototyper i original; där berättar vi mer om hur allt gick till. Under hösten fortsätter vi att fira jubileet på andra sätt. Samt blicka framåt med fler möbler som vi också hoppas ska bli klassiker.

V1/Visby i Almedalsveckan

Venedig och Verona hade jag besökt i andra sammanhang, men aldrig Gotland. Det är ganska märkligt, trots att det alltid hägrat: jag har ju tidigare avslöjat att jag som regel inte längtar efter något, Gotland får väl då utgöra aningens undantag denna vår.

Som av en händelse hamnade vi mitt i den lätt hysteriska Almedalsveckan; kanske synd för upplevelsen av Visby men desto bättre att resten av ön föreföll turistbefriad. Vi hade t ex en sen eftermiddag på Fårö nästan för oss själva… om epitetet magiskt ska användas om en plats… äkta, ett naturens kloster… dov färgskala i alla nyanser, stenmurar, dito hus, smygande vegetation… en tomhet jag kopplar till Zen (mer än till Bergman som jag ofta finner intellektualiserande).

Langhammars raukar

Langhammars raukar

I Almedalen hamnade vi hos stadsministern; hans tal var retoriskt medvetet, men… Intressantare var Gotlandsperspektivet hos Föreningen Svensk Form; bl a Vamlingbolagets Kristina Torsson och Kristian Eriksson från GAD – överskuggat av bakgårdens sommarkyla trots fårskinn på träbänkarna; sällan varit med om liknande.

2013-07-02 13.56.272013-07-02 14.49.042013-07-02 14.02.58Estetiskt tog, föga förvånande, Gunilla Axéns paradis med gårdsbutik i Norrlanda priset – fin butik, prunkande trädgård och fantastiskt hem i Gotlandsgård, vi blev inbjudna till; skickligt om- och tillbyggd av min gamle lärare från A på teknis, som lämnade oss alla alltför tidigt kort efter färdigställandet.

2013-06-29 14.43.102013-06-29 15.08.33


Vi skannade ön från öst till väst och norr till söder. I Ljugarn slogs jag av öns avslappnade dresskod, helt olik Bjäre där jag normalt huserar; har sällan sett så många ”omoderna” herrshorts :-), något som jag också älskade med Lund. Och Sudret… ljuset, himlen, Hoburgen… oaser som Körsbärsgården och Vamlingbo prästgård. Gotland efterlämnade precis som jag inte förmått undgå att förvänta, en skön känsla som av något otvunget, vackert och väldigt bekant – jag är så glad och tacksam att jag fick uppleva det.

V2/Verdi i Verona

I år är det 200 år sedan Verdi föddes. I Roncole, nära Busseto, 10 mil söder om Milano. Vi passerar hans lilla födelsehus till och från eftersom min sambo har sina rötter här; hon kan berätta hur mormor såg Aida med levande elefanter på torget och med självaste Toscanini som dirigent, liksom att farfar sände häst och vagn då Verdi skulle hämtas vid tåget. Hans vackra villa i Sant’Agata ser vi nästan från köksfönstret. Bygden vet förstås att fortsatt slå mynt av sin son. Till lördagens pizza inne i Busseto, hade vi som ljudfond i den trettiogradiga sommarnatten Verdis sällan spelade opera Luisa Miller (dock i Malmö i höstas), live borta från torget. Det ät lite speciellt att denna lilla by med några tusen invånare hamnat på världskartan – hajade till då det skyltades med Busseto hos resebyrå i Malmö härförleden.

2013-07-21 21.10.17

Ja, själv lockade jag barnen med respektive till Italien med en helkväll (kl. 21 – 01!) på den snart tvåtusenåriga romerska arenan i Verona och Verdis Aida. Storslaget och svårslaget. Arenan med plats för 20 000 personer, med en akustik, som tillåter en operaröst att nå ut t o m i pianissimo (studerades t ex inför utformandet av Globen i Stockholm)! För att inte tala om forten med alla 400-500 i orkester och på scen. Liknande operaupplevelser får man nog leta efter, i vart fall för otränade besökare, dit man kunde räkna flertalet i vår lilla grupp. Arkitektur, underbar sång och en scenografi som rentav stod för det allra största intrycket; möjligheterna är ju extra ordinära med en scenbredd på 50 m och ett lutande plan med 25 m höjd och den svarta natthimlen över, toppad av fullmåne. Omedvetet hade vi lyckligtvis valt en uppsättning av ”modern” art – den var fullkomligt enastående med bra ljussättning och befriande tydliga (långt avstånd till scenen) och ofta överraskande och överväldigande visuella effekter som utan att ta över, förstärkte sången och förtydligade librettot; levande eldar och brinnande hieroglyfer, ljusklot i hundratal, hela scenen under lugnt vatten, underfundiga djurgestalter – elefanter, kameler, krokodiler – med rörelsesätt som gjorde dem totalverkliga trots fullt synliga t ex typ träskelett, och förstås siden och sammet en masse, men här i kombination med oljefat, byggställning och dansande gaffeltruckar. Tacka gudarna att vi slapp den förutsägbara dekoren som låg magasinerad på torgytorna runt arenan för uppsättningarna à la classique.

V3/Biennalen i Venedig

AES+F Allegoria Sacra

AES+F Allegoria Sacra

Venedigbiennalen, vartannat år, är imponerande – första gången för mig, men den 55:e i ordningen med start 1895, i år med 88 deltagande nationer. Clemens Poellinger som varit med förut beskriver i sina recensioner, SvD 130603 resp. 130609, utställningen som mer subjektivt introspektiv än vanligt, inkluderande såväl många amatörer som redan avlidna konstnärer. Årets unge kurator, italienaren Massimiliano Gioni född 1973, har valt The encyclopedic palace som tema – efter det imponerande babelska torn man möts av i den gigantiska f d varvsbyggnaden Arsenale; tillverkat på 1950-talet av den amerikanske pensionerade bilmekanikern Marino Auriti. Visionen om en 100-våningsbyggnad samlande all världslig kunskap för tanken till Mitterrands pompösa nationalbibliotek i Paris, där med ”uppslagna böcker” i hörnen, här med kupoler kantade av tankeväckande sentenser (detaljbild i mitt förra inlägg).

The encyclopedic palace

The encyclopedic palace

Inverterad pyramid av fyra uppslagna böcker (Brasilien)

Inverterad pyramid av fyra uppslagna böcker (Brasilien)

 

 

 

 

 

 

 

 

Mångfalden är nästintill bedövande, kanske speciellt för en förstagångsbesökare (möbelmässor skannar jag snabbt av för att hitta russinen) – de 160 konstnärerna, var och en som regel med många verk, efterlämnar en härligt genuin känsla som av det självupplevda; vansinnigt imponerande och värd all respekt. Samtidigt är det lite som jag känner mig verkligt berörd av. Ur den mättnad som lätt infinner sig efter femtio tusen kvadratmeter och tryckande 39° i skuggan, återkommer frågan; allt detta enorma arbete, till vad nytta… samtidigt som planeten är överexploaterad och Venedig sjunker. Kan ju låta förnumstigt, men frågan måste ju ställas – for what? Och finns det andra sätt? Vilket det naturligtvis gör.

Det som mötte oss först var Spanien -paviljongen fylld av högar av tegel, sand, glas... vackert (spec på bild), ja... och...

Det som mötte oss först var Spanien -paviljongen fylld av högar av tegel, sand, glas… vackert (spec på bild), ja… och…

Stå i kö för att två o två gå på denna stubb... och... (Italien)

Stå i kö för att två och två gå på denna stubb… (Italien)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Många verk berörde kroppsuppfattning och identitet, ofta med datorns hjälp, kroppar i upplösning, utsuddade gränser mellan varande och icke-varande, liv och död, förgänglighet.

 

Pawel Althamer, Venetians, 2013

Pawel Althamer, Venetians, 2013

(Kina)

(Kina)

(Kina)

(Kina)

Ellen Altfest, 2011

Ellen Altfest, 2011

2013-07-23 12.25.44

 

Jakub Julian Ziólkowski, 1980, Polen

J J Ziólkowski, 1980, Polen (detalj)

Wang Qingsong (Kina)

Wang Qingsong, 2011, Kina

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Till bäste konstnär korades koreografen Tino Sehgal, 37, för en performance med två människor; den ena i meditativa rörelser till den andres ljudande. Rofyllt vackert. Ja, men varför konsumera detta visuellt då man med inga medel alls kan uppleva det i sin egen kropp; man blir hög av det (moment i många meditationstekniker), kanske rentav kan verka läkande (Feldenkrais). Varför inte interaktion?

Performance ljudande/rörelser. I bakgrund anteckningar Rudolf Steiner

Performance ljudande/rörelser. I bakgrund anteckningar Rudolf Steiner

Lägg handen på människan du vill veta mer om (Vatikanen)

Lägg handen på människan du vill veta mer om (Vatikanen)


Biennalens andra del är knuten till enskilda nationer. Stort intryck på mina barn gjorde själva arkitekturen i Giardinis 28 individuellt utformade permanenta paviljonger. I den tyska spelades Ravel eftersom Frankrike intagit den som en vän-gest av 50 års samarbete; ett rum i totalt mörker med simultana filmer visande pianistens händer – föga originellt men storartat (Anri Sale, 2013; ha överseende om jag missade poäng, men jag njöt). Men allra mest berörd blev jag av Vatikanen, deltagande för första gången; stora bildskärmar med människor i naturlig storlek som rör sig; som besökare kan man gå fram och lägga handen på någons kropp, varpå denna stannar upp och hen uttrycker typ this is who I am – märkligt intimt, att osedd bli insläppt hos en helt främmande… tänk om det funkade i tunnelbanan!

2013-07-23 10.44.01

3xV

Venedig. Verona. Visby. I omvänd ordning, är det sommarens upplevelser. Jag tror det var Dalai Lama som ur sin visdom rådde oss att åtminstone öppna upp för en helt ny upplevelse eller ny plats varje år. Min kvot är med andra ord fylld för ett tag – för er som så önskar, berättar jag mer om det i inläggen som kommer.

Att typ tvinga sig till nya upplevelser, kan måhända verka märkligt i en värld där allt gått till överdrift åt andra hållet. I en värld, där ett gott liv har blivit synonymt med ett radband som inte har med kontemplation att göra, utan med en upplevelseström; virtuella eller IRL (in real life) – ju unikare, ju frekventare dess bättre; såväl materiellt (kläder, prylar, egendomar… ) som icke materiellt (kunskap, resor, mat, spel, nöjen… ).

Visst ja, det är så här det kändes! konstaterade jag (De där blixtinsikterna är spännande; ur ingenting kommer ett statement, som försvinner lika snabbt, om man inte fångar det) efter att mest ha varit i det yttre flowet den senaste tiden. Och njutit av det. I stunden. Men också medveten om ”ytan” och att det inte längre känns som det viktigaste sättet att fylla livskvoten. Utifrån eller inifrån – det är (kanske) frågan; inspiration (andas in) eller entusiasm (fylld av Gud)…

Modell "The encyclopedic palace" som it-am bilmekanikern Marino Auriti skapade som pensionär, 1955

Modell ”The encyclopedic palace” som it-am bilmekanikern Marino Auriti skapade som pensionär, 1955

Jag är säker på att många av er förstår vad jag menar. Men kanske (?) att ännu fler faktiskt inte gör det… själv hade jag inte förstått innan begrepp som meditation/djup närvaro rent praktiskt integrerades i mitt liv; kvaliteten i det rena varandet, att BARA VARA. Alldeles oavsett med vad. Utan att välja t ex glädje framför sorg, skönhet framför fulhet, umgänge framför ensamhet… ja till sist närvaro framför brist på den samma. Katalysatorn – det som är helt nödvändigt för processen, men som inte själv deltar – är insikten om vad närvaro är. Och vad det inte är. Att i sig själv känna kvalitetsskillnaden på närvaro och frånvaro, att simultant t o m vara medveten om graden av närvaro i varje handling.

Det som emanerar ur ett sådant förhållningssätt är frid (liksom också det kreativa flödet). Man kan inte kommendera fram frid utan den kommer som en konsekvens; av att tysta mindet/intellektet. Om längtan är detta, kan (men behöver inte) t o m celibat innebära en befrielse. Liksom just att dra sig undan världen likt Buddha eller den tibetanske munken. Förra veckan bjöd också på italiensk ensamhet i flera dagar; i samklang med cikadorna såväl i gassande sol som i svarta natten. La famiglia (min älskades), som bor i en annan del av huset, förstår sig inte på ”spöket”, men verkar respekt- och kärleksfullt ha resignerat efter dryga tiotalet somrar. Själv njuter jag ofantligt… det känns som den finaste, mest värdefulla gåva man kan ge sig själv – kravlöst varande. Att platsen ligger nära Assisi där Fransiscus valde en grotta som sin hemvist må höra till ”mindet” men inte desto mindre…

Omskakande saknad

utsikt från mitt skrivbord

utsikt från mitt skrivbord

Har precis avslutat Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Om saknad. Och om hur vi människor hanterar den. Om tillkortakommanden mellan människor, mellan föräldrar och barn, från barnet som mister sina föräldrar. Jag låter det som händer hända… som från en inre källåder fortsätter tårarna att välla ut och väter snabbt hela ansiktet. Från detta perspektiv är livet märkligt svårt; längtan och välvilja till trots känns det som att så mycket blir ogjort, osagt. Ofullkomligt. Från detta perspektiv kämpar jag hela tiden med att förstå; hur kunde livet bli på detta vis? Sorgen har inget slut. Men varför skulle den ha det? Ingen tror väl på motsvarande sätt att glädjen skulle ha det! Sorgen finns. Och aktiveras då och då. Det är vackert.

Denna tid är speciell. Under några dagar sover jag ensam i Italien; i den säng jag på samma tid för två år sedan blev hänsynsfullt uppringd av UD i Stockholm meddelande att jag mist min son i den indiska tågolyckan. Kroppen reaktiveras, känslorna tar över. Kroppen mår bra av att rensas. Det är gott. Och ja, det är mindet/intellektet som vill förstå. Lättare är det att förstå att vi mister våra föräldrar. Men döden är stor. Den gör rent hus och rensar igenom hela systemet, som en piprensare. Övergångarna kan bringa oss i sans. Tillbaka till det som vi är ämnade att vara.

Selma Lagerlöfs enkla backstugusittare gick in i en låtsasvärld för att hantera saknaden efter sin älskade dotter och blev så kejsaren som väntade på sin kejsarinnas grandiosa återkomst.

Från ett annat perspektiv; det som i österlandet beskrivs som vårt mer sanna jag, finns det förstås inget att förstå. Från detta perspektiv är inte bara det vi kallar galenskap, utan hela normaliteten i våra liv, en enda stor illusion, ja just en låtsasvärld. Vi lever våra liv som om de varade för evigt, eller tycker i alla fall att de ”borde” vara så. Så enfaldigt av oss. I den fysiska dimensionen är liv och död ständiga följeslagare. So it is. Snacka om att gilla läget – att döden är ofrånkomlig är en sak, att många värjer sig mot den likaså… men själv insåg jag sent att accepterandet av den, och integrerandet av den i dagliga livet rymmer en sådan potential till fördjupad livskänsla och inre frid.

När skönheten blir för mycket

Om skönhet finns mycket att säga. T ex att den länge var mitt livsmål… hade en idé att mitt liv skulle förändras om jag lyckades betvinga skönheten. På ett plan var det definitivt sant; skönheten ledde mig vidare, då jag vågade inse att inte ens den var svaret på det jag längtade till. Jag trodde skönheten i sig ägde någon form av överjordisk kraft. Det tror jag inte längre, men skönheten var förvisso ett slags öppning för mig, precis som poesi, musik eller botanik kan vara det för någon annan. Man kan välja att bli desillusionerad då man inser att livet inte är som man trodde, eller man kan nyfiket ställa följdfrågan; om det inte är detta, vad är det då?

På högskolan för skönhet – arkitektlinjen på KTH – mötte jag kärleken, mamman till mina fyra barn. Vårt liv kretsade mycket kring den ultimata estetiken utifrån funktion och enkelhet. T o m då vi hyrde sommarhus, möblerade vi om och totalrensade från prydnadssaker. En sommar gjorde vi Österlen och förfasade oss över oinspirerande miljöer trots husens och landskapets förutsättningar. Kanske det blev för mycket… minns då vi vid avstickare över Öresund kom till vandrarhem i Klampenborg med en entré stor som kyrksal; mitt bland alla gäster, utropar vår äldsta dotter Sofie, då kanske fem år, med en stämma som fyller rummet Tycker ni det är fult här?

 

bild-18Ett barn kan uppleva att skönheten blir för mycket. T ex om den används för att dölja något annat. Nu har jag läst Johanna Ekströms, dotter till akademiledamot Per Wästberg, bok Om man håller sig i solen, där hon skriver Vi lärde oss vad som var fult och vad som var fint och att det var viktigt att tycka samma (s 20).

Bokens första del är barndomsminnen, en i mitt tycke väl ordrik redogörelse, som bas för bokens senare analyserande återkoppling till upplevelser i nutid. Jag blev överraskad när jag i vuxen ålder stannade upp. Det första som mötte mig var känslan av det outhärdliga. // Tvånget att säga sanningen och upplevelsen att jag inte visste hur man formulerar den (s 263-4). Språket gav sig av från sanningen. Ibland med hjälp av metaforer (s 265). Vad är det jag gör när jag skriver den här boken? Gör jag likadant som pappa? // Jag tror jag kan tala mig närmare en kärna, men plötsligt talar jag mig bort från den (s 253). 

Johanna får höra ”Dina föräldrar var så stiliga // men alltid så svala. Fjära. Liksom bakom glas. Det fanns inget att tala om, allt vara bara så bra, all smärta avfärdades (s 277). Först då Johannas mammas graviditet inte längre gick att dölja, berättade Per Wästberg för sin dåvarande fru om sitt dubbla förhållande, som då varat i sex års tid. Av sin farbror får Johanna veta Du var nog ett halvår innan vi fick reda på att du fanns. Jag trodde först att P och A-L (Per Wästbergs dåvarande fru, min anm.) hade adopterat ett barn. Och Johanna fortsätter Ingenting av det han berättar har mina föräldrar någonsin sagt till mig (s 130). Fadern är helt oförstående, jag tycker det är kolossalt feltolkande av en dotter // att hennes mor och jag ville dölja något under en estetiskt vacker yta (jmf mina tankar 120828).

Jag är här och nu

I söndags, en dryg timme innan tåget tillbaka till Malmö skulle gå fick vi en inblick i den danske konstnären Jeppe Heins (född 1974) verklighet i Bonniers vackra konsthall. Utställningen om Lycka – A smile for you – är enkel och självklar, bitvis lustfyllt interaktiv och som helhet inbjudande till meditativ självreflektion.

Bonniers konsthall är utsökt ned i minsta detalj, med järnvägen alldeles intill. Dess arkitekt, Johan Celsing och jag var nära kursare på KTH.

Bonniers konsthall är utsökt ned i minsta detalj, med järnvägen alldeles intill. Dess arkitekt, Johan Celsing och jag var nära kursare på KTH.

Spegeln är ett centralt motiv // eftersom den sätter fokus på // ”här och nu”. Som besökare bjuds du in att se dig själv, den omgivande miljön och bli närvarande i stunden.

Spegeln är ett centralt motiv // eftersom den sätter fokus på // ”här och nu”. Som besökare bjuds du in att se dig själv, den omgivande miljön och bli närvarande i stunden.

 

 

Däremot gör beskrivningen av utställningen mig mållös, jag fattar iiinggen ting. I SvD – rescentionen (130502) beskriver man det som rörande och modigt att ta sig an begreppet Lycka, refererande till fenomenen Munken som sålde sin Ferrari respektive Alkemisten, som få erkänner att de har läst… I konsthallens egen skrift talar man om att den etablerade konstvärlden generellt sett anser sig vara för fin för marknaden för alternativa behandlingar med allt vad det innebär från healing till självhjälpslitteratur… Så fortsätter skribenten som om det vore förvånande; Det visar sig att människor mycket väl kan klara av ord som ärlighet och glädje och lycka, även om de i de flesta sammanhang anses lite fula. Stackars MÄNNISKOR, då, i den ”etablerade” världen. HUR har det blivit så? Jag fattar det inte. Lika lite som jag fattar att litteraturkritiken aldrig såg djupet i Marianne Fredrikssons verk, stackars kulturelit.2013-06-16 12.09.01

Den mest gripande delen av utställningen är det inre rosa rummet fyllt av tusentalet akvareller tillkomna i en terapeutisk process för konstnären att möta sin utbrändhet. Precis som i den buddistiska meditationen Who is in där man timme in och timme ut tömmer sig på tankar, målar sig Jeppe Hein in i sitt eget varande. Jag försöker bara vara så ärlig mot mig själv som möjligt, säger han. Och beträffande konstvärlden: den  har successivt blivit en allt mindre del av min identitet. 

2013-06-16 12.13.442013-06-16 12.10.152013-06-16 12.11.592013-06-16 12.07.242013-06-16 12.18.11

2013-06-16 12.09.57

Meaningless

Everything is utterly meaningless. Det kan verka skrämmande. Men är på ett djupare plan mycket vackert… och befriande. Meningen slog mig i morgonens älskog. Som jag gav ”meningen” lycksaligt befriande. Händelser, saker, relationer … har i sig ingen mening. Det är vi som, kopplat till vår sociala prägling, ger den olika mening. Inget fel med det. Men skönt som en grundinsikt då vi möter världen. Det förenklar så oerhört. Och viktigast av allt, det gömmer fröet till vårt mer sanna jag – i alla fall det ”jag” som har potential att ge oss det vi alla längtar till… att vara tillfreds på insidan alldeles oavsett det som (alltid) sker på utsidan. Det innebär inte att gå runt som en zombie, precis tvärtom, det handlar om att ta in världen, möta världen i dess skönhet och smärta, men inte som räddaren utan som en närvarande inkännande kraft… vad det så visar sig kunna leda till. Ha en bra dag :)

Mässor i Köln

2013-05-13 18.37.49

För någon vecka sedan var jag i Köln tillsammans med Tomas Fröding, vår fantastiske prototypsnickare… sedan snart 20 år! Genom åren har vi med jämna mellanrum besökt Interzum-mässan. Medan Salone Internazionale del Mobile i Milano handlar om trender och färdiga möbler, har Interzum sin fokus steget innan – på material, komponenter och beslag till möbler och inredning. Som formgivare är det rena julafton. Det är speciellt viktigt för oss på Norrgavel att hålla oss à jour, eftersom många av våra naturmaterial inte hittar till Sverige för egen maskin. Samtidigt kändes det lite tunt på den fronten i år, trots att Tyskland ju ofta ligger steget före när det gäller eko. Mässan är gigantisk, men tyngdpunkten ligger förstås på billiga material för ett bredare segment – alla typer av effektsökande surface, coating och syntetiska textiler; geometriskt skiktad skumplast i olika bjärta pasteller… och nytt de senaste åren, inte japaner, men kineser, kineser, kineser med beslag i monter efter monter; trist identiska.

Fanéren är tätt, tätt sågade som en jalusi, för att böjas i 3D.

Fanéren är tätt, tätt sågade som en jalusi, för att böjas i 3D.

Vi fascinerades av 3D-fanér, böjligt i alla ledder, bautaplankor och linoleum på nytt sätt, färdigflätade papperssnören, barktextil och pressad halm. Mer direkt, fick vi med oss uppslag till nya infästningar, hjul, metallben och handtag. Ibland tog jag fylld av entusiasm tag i Tomas, som bara svarade vi jobbar redan med dem, som tur är har han koll :). Senare i höst och till vårstarten hoppas vi kunna visa resultatet.

2013-05-28-17_300px

Vi tog nattåget ToR direkt från Köpenhamn; Tomas tangerade sin gräns: 24h tåg för 9h mässa… en belöning då man stiger ut på planen framför centralen är uppenbarelsen av Kölnerdomen. För två år sedan hade jag hunnit med en katolsk morgon-mässa innan jag mötte Tomas på den mer världsliga mässan – han var försenad p g a flyget. Hm.

Kölnerdomen tog 600 hundra år att bygga, men under halva tiden låg arbetet nere. Då den färdigställdes vid 1800-talets slut var den under några år världens högsta byggnad - en gotisk katedral efter medeltida ritningar men med en modern takkonstruktion av stål!

Kölnerdomen tog 600 år att bygga, men under halva tiden låg arbetet nere. Då den färdigställdes vid 1800-talets slut var den under några år världens högsta byggnad – en gotisk katedral efter medeltida ritningar men med en modern takkonstruktion av stål!

 

Bosse Rosander

Livets förgänglighet; minns ni introt till HBO-serien Six feet under… en helt vanlig dag, så händer något och det vita ljuset tonar fram och blir totalt. Det vi kallar livet är till ända. Formgivaren, fotografen och illustratören Bo Rosanders hjärta slutade slå i hemmet i Skillinge en söndag i april, som Björn Rietz skriver i sin vackra dödsruna (SvD 19 maj 2013). I fredags var vi många som tog farväl i Uppsala.

2013-05-28 16.27.05

Bosse halkade in i mitt & Norrgavels liv kort efter Bo-mässan 1993. Hans och f d hustrun Ingelas hem i Skillinge gjorde starkt intryck på mig – så snyggt, så snyggt OCH befriande opretentiöst. Jag noterade dess modernistiska touche, något jag själv kom att avstå från ännu många år men bejakade kontrasten till den jordbundna dovheten som då var Norrgavel. Bosse tyckte mina möbler stod sig oberoende av färgtyp och kulör.

Första katalogen 1994 och Norrgavels värdegrund med Bosses signum på baksidan - vi ses

Första katalogen 1994 och Norrgavels värdegrund med Bosses signum på baksidan – vi ses

Jag hade klart för mig vad jag ville, men saknade verktygen att nå dit. Med sitt skarpa öga och sin goda smak hjälpte Bosse oss att få stil redan på första katalogen. Och han var inte nådig, men humoristisk… om en spegel, typ fästmansgåva jag gett min blivande hustru,  uttryckte han något i stil med Det är dålig smak, den tycker jag inte vi ska ha med. Och så fick det bli. På mitt pluskonto får man nog lägga ett stort mått av tillit om jag inser någons genialitet. Han drog till med ett starkt koboltblått omslag som kontrast till temperans finstämdhet, omvandlade min handgjorda logga till det den i stort fortfarande är – norrgavel rakt upp och ned – och envisades med att den på omslaget skulle vara svagt gultonad i kontrast till klädskåpets vita siluett, trots att det nästan inte var synligt. Jag var härligt förundrad; han blev min skola i otaliga projekt genom många år.

2013-05-28 15.59.07

Men ändå… störst av allt är kärleken. Vi människor är så olika. Jag har träffat få som Bosse… hans stora värme slog alltid emot mig då vi sågs, ett slags barnslig värnlös öppenhet. Den fortsätter att värma, och samtidigt är det svårt att förstå… vi möts, vi gläds med varandra och så är det i en bemärkelse plötsligt över.

Projekt på gång

2013-05-03 13-2.49.33En rolig del av mitt arbete är att, tillsammans med de som arbetar i butikerna, komma fram till hur vi ska visa möbler och andra varor i butikerna. Det är förstås ett arbete som är ständigt pågående. Jag vill att det ska vara tydligt och informativt, men också gediget och vackert. Därför tar vi fram vår egen butiksinredning som är anpassad för att lyfta fram just de kvaliteter vi vill visa – äkta material t ex, massiv björk och ek i alla hyllplan, järn i Sparring-konstruktionerna, glas… Under våren har vi utvecklat ett nytt koncept för våra små möbler – konsoler, hyllor, kuber, pallar, tavelhyllor etc – som finns på lager i butik, för att visa dem tillsammans med produkter de hör ihop med så som galgar, krokar, tavelramar, förvaringsboxar, korgar mm. Vi testar först i Stockholm (klart i början av juni) och fortsätter sedan i övriga butiker.

2013-05-03 13.49.49

Det stora blå

invid Gustav Adolfs torg i Malmö

invid Gustav Adolfs torg i Malmö

Helt djävla sjukt

På 1980-talet vägrade jag bil, liksom flyg förstås; rörde mig mest på cykel eller med tåg. Minns en gång vi tillät oss låna svärmors Golf och bilade nedåt Södermanland – frihetskänslan var enorm, men också omställningen, rent av chocken… E4:an förbi Vagnhärad var helt ny och vi konstaterade hur man brutalt dragit den 20 meter breda motorvägen rakt genom det gamla kulturlandskapet; över åkrar, genom dungar och vertikalt nedschaktat genom urberget. Jag förvånade mig själv, men minns hur jag grät.

Episoden gjorde sig påmind då jag i slutet av förra veckan var i Oslo för välbesökt kundkväll och frukost för inbjudna arkitekter/inredare morgonen därpå. Tänk, att kunna stiga ur sin säng i vanlig tid i Malmö, ta tåget till Köpenhamn/Kastrup och via Gardemoen anlända butiken i centrala Oslo vid elvatiden. Och för bara några ynka hundralappar. Grymt imponerande. Och förstås helt djävla sjukt, så länge flyget i proportion till nyttan står för en sådan enorm miljöbelastning. Mina återhållna tårar känns mer relevanta än flygets patetiska krokodiltårar över höjda bränslepriser; man betalar ju inte ens gängse energiskatt. Få saker gör mig lika upprörd. I början tog jag buss eller båten, men någonstans går en gräns för att man ska orka… snabbtåg som förbinder  Kph-Malmö-Gbg-Oslo, tack! Och låt gärna chockhöjda flygskatter bidra till finansieringen.

Situationen framstod som ännu mer absurd, då jag under hemresan läste DNs utmärkta artikelserie Min stund på jorden; i del 1, Vårt största moraliska dilemma, beskriver Harald Welzer klimatkrisens moraliska och intellektuella konsekvenser.

Claes Ramel & ny världsbild

 

Claes Ramel, professor i toxikologisk genetik vid Stockholms universitet sedan 1977,  har gått ur tiden, 87 år ung/gammal… har jag noterat i dödsrunorna, som nog i sig är ett tecken på att ens egna jordeår också går (förr fattade jag inte att någon kollade dem). Genom åren har jag samlat ett och annat klipp kopplat till Norrgavels värdegrund, ja, det startade förstås långt innan Norrgavel ens var påtänkt.

Från 27 februari 1980 har jag ett klipp som jag minns förändrade min världsbild. Claes Ramel beskriver med starkt miljöengagemang och beundransvärd framsynthet hur energikrisen bara är det näst värsta som kan hända – det allra värsta vore om vi löste den!. Fokus på energikris låg i tiden, inte minst denna månad före folkomröstningen om kärnkraftens vara eller icke vara, men märk att Claes Ramel redan nu berör växthuseffekten och kopplingen till CO2. Läs den!

Claes Ramel lyfte frågeställningen från ensidig fokus på ”miljön” till hur vi fungerar som människor. Man kan välja att konstatera sakernas tillstånd, typ människor agerar som egoistiska varelser, och resignera. Eller man kan välja att utifrån samma analys, försöka hitta alternativa lösningar – vad är det som gör att människor agerar utifrån egoism? Är det verkligen en naturlag? Hur skulle en kultur se ut som stöder mänskligheten i en annan riktning? Själv blir jag mer och mer övertygad om att frågeställningen om planetens ekologiska balans skulle må bäst av att börja i den änden. Därför innehåller Norrgavels värdegrund förutom Humanism och Ekologi / CSR också en dimension om Evigheten – annorlunda uttryckt;  Vad innebär det att vara människa? Vad är meningen med ett människoliv? Vad ger våra liv mening? Varför identifierar vi oss mest med det fysiska – vår ålder, det vi äger, den position vi har… genom att röra oss bortom dessa begränsningar är jag övertygad om att vi finner källan till helt andra lösningar.

 

Tre events jag vill rekommendera

14 april

Ananda Giri sitter sedan många år på min anslagstavla på jobbet. Om jag förlorar mig själv kan jag se in i hans ögon och hitta hem igen. Han var en viktig anledning till att jag 2005 tog mig tillbaka till Indien, där jag tillsammans med hundratals andra satt vid hans fötter och lät mig genomlysas av hans vördnadsvärda klarhet och djupt medmänskliga kärlek. Hotell Kung Carl, Birger Jarlsgatan 21, nära Norrgavel!

4 maj

Fantastiskt! Deva Premal och Miten ger mantrakonsert på Konserthuset i Stockholm. Under alla mina år i meditationskretsar har deras musik funnits i bakgrunden, ibland live på små improviserade konserter, en gång vid jättekonsert i Indien och ofta som stilla bakgrund på Cd – deras ofta repetitiva musik, ibland med uppehåll för tystnad är magiskt mind blowing. Dagen efter konsert i Helsingborg.

15 juli

Heldagsworkshop på Clarion hotell Stockholm med Byron Katie. I min blogg har jag fler gånger återkommit till hennes fantastiska teknik – The Work – att sopa rent hus med alla ursäkter, undanflykter och försvar vi döljer oss bakom och istället på ett klart och enkelt sätt träda rakt in i vår egen sanning; djup visdom, mycket respekt och kärlek och rakt på sak utan konstigheter. Smakprov i intervju med Oprah Winfrey.

Till toppen