Arkiv för januari 2013

Sex med Putin

Förra veckan antogs strängare lagar mot homosexuella i ryska duman. SvD skriver att Hbt-rörelsen möter mycket starkt motstånd från såväl Putin-lojala som den ryska ortodoxa kyrkan. S:t Petersburg antog redan förra året en antigay-lag som förbjuder ”homosexuell propaganda” …som uppmuntrar till icke-traditionella sexuella relationer.

Hade dröm natten efter…

Att jag personligen skulle testa machon Vladimir Putin… är han verkligen en sådan homofob? På tu man hand med honom fokuserade jag på allt som förenade oss… mötte honom i hans manlighet, vilade i den tills spacet var tryggt… så började jag hänsynsfullt, försiktigt fiska efter hans kvinnliga sida – månde han vara i kontakt med den? Och faktiskt, då pressen och förväntningarna utifrån hade släppt, kunde han ramla in i den utan aversion eller reaktion. Så ja, vi möttes bortanför alla klichéer. Djupt, vänskapligt och utan affekt. Enkelt. Efteråt reflekterade jag över om hans rigida hållning utåt kanske ändå mest var ett politiskt spel.

Det snöar så vackert

bild-67

Il y a longtemps que je t’aime (Jag har älskat dig så länge) – lördagskväll och uppslukad av fransk film; kvinna fri efter långt fängelsestraff, vad hade hänt? Sakta (vi talar fransk film… ) klarnar det, men budskapet kommer inte förrän i allra sista repliken: Det värsta straffet man kan få är att ens barn dör. Det kommer man aldrig över… Är jag hemsökt, eller? Under filmen har det blivit alldeles vitt utanför fönstret. Ensam hemma, njuter jag av utsikten… kyrkogården vilar i stillhet, bussar passerar, människor rör sig hemåt och snöflingorna faller. Och det är tyst.

Vaknar morgonen därpå med SvD; förstasidan, söndagsintervjun – Lars Weiss Jag var tvungen att skriva boken om min döde son. OK…

1.    Det är som det är. Alltid.

2.    OM jag hade kunnat välja, hade jag velat ha Victor i min famn och bara krama honom. Men det är inte så det är.

Jag märker hur människor strävar tillbaka till ett ”normaltillstånd” innan det hände. Det är självklart dömt att misslyckas. Lars Weiss känner vrede, Man tycker det är så fruktansvärt orättvist och fel. Jag har respekt för att LW känner så, och medkänsla… samtidigt, det är varken rätt eller fel, det är som det är (och som jag brukar tillägga, tänk om det till och med var meningen med detta människoliv?) och vad är definitionen av ett rättvist liv?

Jag miste min far för drygt tio år sedan, min mor för några veckor sedan… det är sorgligt i stunden, saknaden består… Inget av detta gjorde att jag behövde justera min verklighetsbild. Att förlora Victor var väsensskilt, marken drogs undan fötterna, jag famlade (famlar… ) i ovisshet; om livet inte var det som jag trodde, vad är det då? Det är så stort… Tanken om ”normaltillståndet” innan det hände har aldrig varit någon option för mig. Helt från första sekunden har jag känt att detta fullkomligt ofattbara också rymmer en öppning.

Jag hade praktiserat meditation inför olika mästare år ut och år in, alla uttryckte de, you have to give up everything, be totally naked, do not hold on to anything, just be what you are beyond all this, let your ”person” die and you will dive into what you really are… omskrivet på tusen och åter tusen sätt, förståeligt för intellektet, men ouppnåeligt så länge man nyttjar detsamma.

Jag minns ett tillfälle för typ femton år sedan; jag befann mig i djup meditation och kände möjligheten att släppa taget – det har inte hänt så varken förr eller senare. Idag hade jag gjort det. Då vågade jag inte, förmodligen byggt på totalt missförstånd, kände jag det oförenligt med det ansvar jag hade för de barn jag satt till världen. Kanske visare nu, det finns förstås ingen sådan motsättning. Men det symboliserar föräldraskapets avtryck. Jag förmådde inte släppa bilden av mig själv som förälder till de fyra barn jag älskade över allt annat i livet.

Och filmens Det kommer man aldrig över… på ett sätt, varför skulle man? Det förfärliga är inte saknaden i sig utan smärtan den ruvar på. Saknaden kommer man aldrig över, men smärtan… ? Jo, om man inte skyggar för den. Man kan gå genom livet oreflekterande, se sig själv som ett resultat av livets alla nycker… eller man kan börja utforska konsten att vara människa; genom terapi kan man få hjälp och stöd att våga se. Min egen resa har varat i många år och jag skattade mig lycklig att den var bakom mig då det hände med Victor – jag hade erövrat det som krävdes för att möta den fasansfulla råa skräck det innebar. So far. Livet är inte slut.

LW berättar att det även i lyckliga stunder finns något som håller emot, som påminner om att jag inte får vara fullständigt lycklig. Respekt, ja, men ingen naturlag. Mitt liv är inte mindre värt idag. Jag har fortsatt kontakt med extatisk lycka – det namn som givits mig, Anand Nirvan, betyder t o m befrielse genom lycksalighet.

Döden, döden, döden

… Astrid Lindgrens hälsningsfras med systern på äldre dar, så att ämnet därmed var avklarat. Att ens vänner dör, en efter en, är det svåraste med att bli gammal sa min mormor… och så nu, min mor.

2012-12-02 10.31.13Veckorna kring nyår blev en ständig påminnelse, om än till del självvald… Victor som hade kunnat fylla 23 år på juldagen… och dagarna därpå där jag ovetande kastade mig in i sju timmars vackert italienskt drama, Le cose che restano (Aldrig ska vi skiljas), som redan efter en kvart visade sig handla om fyrabarnsfamilj som miste sin yngste son… annan kväll Jack Nicholson i The Bucket List; att-göra-innan-jag-dör-önskelista med ett år kvar att leva… hela Jonas Gardells fina Torka aldrig tårar… tog vi in i julens frid, helt omtumlande, kanske allra mest osynliggörandet… och så jul-TVns clou Downton Abbey som brutalt och cyniskt avslutades med rollfiguren Matthews död. Exhausted mind! Skrev om att hitta hem:

 

5 januari

Ibland kommer orden; jag vill stänga ute världen. Någon kanske skulle säga att jag är deprimerad. Snarare så, att jag har svårt att uppbringa lust till ”livet”. Drömmer om hus. Mina hus som jag renoverat, att de börjar falla sönder. Allt är projektioner och hus brukar stå för mentala transformationer i brytningstider. Släppa världen? Känns som jag ser döden överallt. Mor? Orkar inte mer.

Känner att jag fortfarande ger världen för stor plats i mitt liv. Ser ingen mening i världen. Inget fel. Det är ingen mening. Lögnen blev så tydlig efter Victor. Förvänta inte att den varaktiga tillfredsställelsen ska komma därur. Det gör den inte. It comes and goes. Just relaxe. Everything is allright. What so ever. And so it is.

Vänd dig bara inåt och återknyt till det som du är bortom all turbulens. Till stillhet frid lugn tomhet. Som alltid varit och alltid kommer att förbli. Sök inåt. I ditt eget djup. Kom hem i dig själv. Och lev livet därifrån. Effortless. Just let life happen.

 

8 januari

Orolig natt. Omvälvande skeden i livet… på väg förlora min mor? (senare denna dag somnade hon in) Drömmer om hus… samlades efter resa, kom in i stort välbekant rum. Upptäckte att det fanns lucka högst upp vid taket till ”hemligt” rum ovanför. Bytte till bil, uppför nästan vertikal väg, lugnad av att föraren var van. Kom in i vindsrum, typ Paris 1800-tal – sjabbigt slitet, gammalt inrökt och gulnat. Hade aldrig varit där. Kändes lite obehagligt att vi med inflyttningen kastade ut de äldre som inte längre kunde bo kvar. Läskigt högt upp. Tog mod till mig och gick fram till fönstret, tänkte att det ändå måste vara fast förankrat, tittade ut… avgrundsdjup!

2011-10-13 08.32.41Vi skulle bil tvungna att måla om allt för att känna oss hemma (tempera borde vara möjligt).

Ner igen till det välbekanta rummet. Jag hade gjort vacker gång från entrén kantad med örtkryddor i småplanteringar – späd basilika, mynta, citronmeliss – kändes skönt att något var härligt livfullt fräscht (trots att min dotter tyckte det var ohygiensiskt med plantering så nära ytterskorna).

Det kommer inget

 

Det kommer inget. Och det som kommer känns för personligt/privat. Inte för mig men för mina nära kära. Hänsyn? Rädsla? Och att skriva på Norrgavels sida är också lite speciellt. Har de i butikerna lust att veta att jag gillar att vara naken? Vissa läsare/kunder tar illa upp. Så är det förstås alltid – om man har något att säga får man räkna med såväl gilla som ogilla.
Min mor somnade stilla in för fjorton dagar sedan, på sitt nittionde år. Hon har haft en livsvilja som få. Fram till för något år sedan. Förlusten av ett älskat barnbarn tog henne hårt, liksom en väninna från tidiga tonåren, bästa bridgekompanjonen, yngre vän… Hon ville inte mer. Jag besökte henne på sjukhuset i Randers tredjedag jul – vi samtalade i fyra timmar; helt klar, tungsint men med humor och sedvanligt  intresse för (ovidkommande :)) detaljer.
Sista måndagen var min syster där, sov över. Jag bad henne berätta för mor att vi skulle komma på tisdagen, så att hon väntade in. Jag kom vid elva. Min bror flög akut ned från Stockholm och anlände tillsammans med min mors livskamrat sedan dryga tio år strax efter tolv. Så var vi alla samlade. Vid tvåtiden lämnade hon kroppen. Utan att jag märkte det trots att jag hållit hennes hand sedan jag kom. Hon visste vad hon ville och det brukade bli så. Jag känner mest frid och tacksamhet. Så fantastiskt att hon fick somna in stilla. Hon som varit så rädd att dö.

Min mor (2002)

Min mor (2002)

Sina sista decennier var hon åter hemma i sitt Danmark; i min barndoms sommarhus, numer möblerat med Norrgavel, precis vid havet. Hon tog ett morgondopp året runt tills hon var typ 85 och hade verkligen förmågan att njuta livet – havsutsikten, samliv och samvaro, bridgen, den sprakande elden och heligast av allt, sin cerutt.

 

Till toppen