Arkiv för mars 2013

Ellen MacArthur / Cirkulär ekonomi, äntligen!

I veckan som var hölls ett välbesökt seminarium om cirkulär ekonomi uppe på KTH. För mig är begreppet ganska nytt men innehållet något jag längtat efter och arbetat för ända sedan mitten av sjuttiotalet. Att jag efter arkitektexamen på KTH bytte yrkesinriktning från hus till möbler hade att göra med insikten att strävan mot en grön planet ”inom systemet” var dödfödd i en kultur som satte priset på 1l råolja, lagrad av naturen i miljoner år, lika med några få minuter av människans arbete. Jag sökte en nisch där jag konsekvent kunde arbeta med ekologi som ledstjärna och beslutade gå ned i skala för att därigenom kunna greppa hela processen från vision till möte med dig som kund; i övertygelsen att fler tänkte som jag. Så kom Norrgavel till.

Seminariet arrangerades av KTH i samarbete med bl a Cradle Net, som är en politiskt och religiöst obunden ideell förening för individer, företag och organisationer som vill ställa om sin verksamhet till en cirkulär ekonomi enligt Cradle to Cradle-principen. Talare var Ellen MacArthur som 2006 satte nytt världsrekord i ensamsegling nonstop jorden runt på 71 dagar. En makalös bedrift; 71 dagar av total närvaro då hon sällan sov mer än en timme åt gången, ibland två, aldrig mer än tre och som regel dagtid eftersom nattseglingen krävde ännu mer. Hennes historia fick mig att tänka på astronauten Armstrong som grät ute i rymden över hur vi människor behandlar vår planet. 2009 startade hon the Ellen MacArthur Foundation som på kort tid nått extrem spridning av visionen om en cirkulär ekonomi (i kontrast till dagens linjära); bl a har hon initierat en rapport som mycket tydligt visar att ett cirkulärt produktions-/konsumtionssätt skulle minska råvaruuttaget samtidigt som det redan idag vore lönsamt såväl på företagsnivå som globalt. I en andra rapport har man låtit kartlägga produktionscykler i förpackningar samt energiinnehåll i matrester samt jordbruks- och mänskligt avfall.

Om nyttan nu är tydlig. Och alltfler inser det. Vad är det då som håller tillbaka? I den efterföljande paneldiskussionen belystes bl a trögheten i de politiska och ekonomiska strukturerna samt att det förstås finns starka krafter som lever gott av att det gamla linjära tänkandet består. Spännande var exemplen som finns redan idag; Michelin har börjat hyra ut lastbilsdäck (ansvarar därmed för recycling), Renault leasar ut lithiumbatterier till sina hybridbilar (därmed medansvarig för resurseffektivitet och återbruk) och företag som i stället för att sälja belysningsarmaturer, tillhandahåller en bestämd ljusstyrka/arbetsplats, el inkluderad (alltså i producentens intresse att hålla anläggningen resurssnål och teknikuppdaterad).

Till höger Ellen MacArthur och Anders Söderlund från Det Naturliga Steget, tillika styrelsemedlem i Norrgavel

Till höger Ellen MacArthur och Anders Söderlund från Det Naturliga Steget, tillika styrelsemedlem i Norrgavel

Alla Norrgavels möbler tillverkas av material som ingår i naturens egna kretslopp och att Norrgavel Vintage finns på hemsidan är ett statement. Att köpa tillbaka, förnya och sälja igen kostar än så länge för mycket… men vi har talat om att leasa ut möbler till offentlig miljö, där vi själva tar på oss ansvaret att hålla dem i god form. Att Norrgavel förknippas med den nya tidens idéer gör mig oerhört glad. På en förfrågan från Cradle Net intogs den efterföljande middagen för dess styrelse, seminariets arrangörer och panel samt inte minst Ellen MacArthur vid Norrgavels bord nere i butiken och jag gavs möjlighet att dela med mig av vår historia.

 

Om ilska

En artikelserie i SvD de senaste dagarna om ilska gör mig påmind om mitt eget förhållande till känslan.

Ilskan var en stark kraft under min uppväxt. Det berättas att min far helt från barnsben varit oberäkneligt lynnig troligen sammanhängande med att han i tidiga barnaår förlorade sin far och kort efter sin mor. Oavsett orsak, så satt ilskan i livet ut. Han var som en vulkan, att växa upp i hans närhet innebar att alltid vara på vakt inför nästa utbrott.

I onsdags handlade svenskans artikel om att ilskan ofta döljer nedstämdhet och underliggande känslor som sorg och rädsla. Så är det verkligen. Min far fastnade i ilskan och omgivningen bemötte honom i det han för stunden såg som orsak till den. Och mönstret går förstås i arv till dess det genomlyses.

Psykologen Ylva Olsson-Hjälmdahl berättar, att Personer med depression kan ibland prata om att de får utbrott mot sina barn som de skäms över. Jag kommer aldrig att glömma det fullkomligt oförstående barnansiktet som mötte ett av mina vredesutbrott. Att skämmas är bara förnamnet, jag kände avgrundsdjup sorg, misslyckande och ånger, vilket lyckligtvis inte stannade i självförakt utan gav tillräckligt bränsle att ta itu med de underliggande mekanismerna.

Händelser som den ovan, gjorde att jag ända upp i vuxen ålder var rädd för min egen ilska, vilket i än högre grad gällde min omgivning. Den första befrielsen kom i en Möt dig själv-kurs på Mullingstorp vid 1990-talets mitt, ungefär samtidigt som Norrgavel började få luft under vingarna. I en gruppsession uppmanades jag att släppa fram min ilska, att bejaka den. Min idé dittills var att den skulle förgöra allt i sin väg om den inte hölls tillbaka. Nu fick jag en ofantlig gåva – Du får bli precis hur arg du vill! Bara tre begränsningar; du får inte skada dig själv, inte någon annan och inte förstöra inredningen. I övrigt fritt fram. Det var stort. Fem, tio vuxna mestadels män barrikaderade sig improviserat bakom stora madrasser som jag fick gå lös på. Det var starkt, det var befriande och till min stora förvåning övergående! Efterlämnande ett härligt tomt lugn och frigjord glädje.

Utlevelse är ett sätt. Ett annat är att gå inåt, inlevelse. Det är magiskt, och bygger på förmågan att vara totalt närvarande. Initialt behöver man någon vid sin sida som kommit lika långt eller längre i sin mindfulness, med tiden kan man guida sig själv. Man startar i ytlig affekt, t ex ilska, och förstärker den succesivt mentalt – utan att agera ut – till dess man är totalt uppfylld av den. Om man förmår att gå in i stormens öga och vara total i ilskan, inträffar det som känns helt magiskt; i ett ögonblick är känslan som försvunnen och upp öppnar sig porten till det som ligger under… en ny känsla, kanske rädsla… processen upprepas, kanske att sorgen friläggs i nästa port. Den innersta porten är rent varande, man har kommit hem. Jag har sett så många ansikten gå från totalt fastlåst spänning till helt avslappnad lycksalighet. Efter att själv ha gjort resan om och om igen, lossnar gradvis den inlärda kopplingen mellan yttre händelser och ens egna inre reaktioner. Man får ett verktyg att sluta projicera.

Ilskan är en kraftfull källa, användbar till mycket livfullt om den hanteras medvetet och vuxet. Ett verktyg i vardagen är följande tre steg:

  1. Ta problemet tillbaka till dig själv (det är inte din partner/chef/ditt barn som är orsak till din ilska), ansvara för din egen ilska, äg den.
  2. Visa total villighet att ändra ditt mönster som gör att du försätter dig i denna situation (kanske att du använder ilskan för att slippa se något annat, ilskan ger dig kanske någon omedveten sekundär vinst). Du kan förstärka effekten genom att be en ”bön” om hjälp.
  3. Släpp frågan, fortsätt inte att älta. Du har gjort det du kan. Själva förändringen, den djupare transformationen, som förändrar hela ditt livs spelplan och löser upp ilskan inifrån, kommer av sig själv och är inget du kan forcera fram. En dag, out of nothing, inser du till den egen förvåning att du är fri.

 

 

Fiori, Fleurs, Flowers

Den blomstertid

Precis i detta nu

Såg mig omkring i lägenheten

rad-1

Rosengeraniet doftar i hela sovrummet,

Hibiscusen dubbelblommar sedan flera veckor,

Olenandern avtecknar sig likt bambu i en kinesisk tavla,

rad-2Murgrönan slingrar sig likt en bonsai,

krukan ska försköna växten,

rad-3Alloen med från Italien för massa år sedan,

Citronen blommar med nya frukter på gång (efter daglig dusch hela vintern),

Paradisträdet med paradisets frukter,

rad-4färska Tulpaner i Aalto, avknoppade i Råman, på vissning i antik italiensk,

rad-5Bägarrankan som klänger på Zlampsladden upp mot ljuset,

Pärlhyacinter i krukor från 85-årig dam i Uppsala och

Narcisser i väntan på utplantering…

Ferdinand

längtan och Längtan

Igår skrev jag om längtan; den med litet l, typ vardagslängtan mest av slentrian, att man mer eller mindre omedvetet konstant går omkring med en idé om att livet skulle vara bättre om det bara var på ett lite annat vis. Denna längtan handlar ibland mer om att längta ifrån än att längta till. Hur smart är det att byta partner om man inte står ut med den man lever med? Eller byta chef? Eller flytta? Saker upprepar sig om man inte förmår att gå djupare.

I kontrast till denna längtan, finns en djupare Längtan av mer existentiell karaktär. Den menar jag att man som människa verkligen skall vårda; göra ett mentalt smyckeskrin till så den inte tar stryk eller försvinner. Ibland förknippar vi denna livslängtan med tonåren, då allt är möjligt… ett spännande och växande fenomen i västvärlden är att alltfler tar risken att förverkliga sin Längtan i mogen ålder – i stället för att slå sig till ro i trygg försörjning, gör man det man länge drömt om. Ännu mer livfullt skulle samhället bli om fler vågade följa sin Längtan redan från början.

Första steget är att bli medveten om att man bär en djupare Längtan, vilket hänger ihop med modet att överhuvudtaget våga formulera den. Man måste också på djupet känna att man förtjänar den. Andra stadiet handlar om tillit, att släppa kontrollen, att våga tro/hoppas att man får det man behöver… utan effort; det handlar inte om att kämpa sig till det, även om det som regel kräver disciplin och ”hårt” arbete… effortless effort. Då har man gjort sin del, resten rår man ändå inte över. Bara att invänta. Men invänta med full närvaro; alert.

Det vackra i kråksången är att man genom att förverkliga en Längtan kommer till insikt om att Livet inte blir annorlunda. Kanske det i första skedet handlar om en fysisk vision, typ Norrgavel, först då detta är gjort öppnas nästa port… om det inte var detta, vad är det då? Nära & kära är det viktigaste; så dör ens son… om det inte ens var detta, vad är det då? Och så håller det på. Det är väl helt enkelt så, att genom att våga gå för sin existentiella Längtan så försvinner energiflödet till den andra mer begär-relaterade längtan. Man fylls från insidan av tillfredsställelse och frid, kanske rentav blir mer kapabel att älska. Livet som det är.

Fontän på Gustav Adolfs torg i Malmö, med hårt skal av is. Med blott stigande värme (jmf kärlek) friläggs en kvinna och en man, i full och vacker nakenhet.

Fontän på Gustav Adolfs torg i Malmö, med hårt skal av is. Med blott stigande värme (jmf kärlek) friläggs en kvinna och en man, i full och vacker nakenhet.

Coda: Till sist kommer en punkt då det inte ens är meningsfullt att behålla sitt smyckeskrin. Sluta även Längta. POFF! Just be it, here and now! Och nu. Och nu.

Varför längtar alla?

Längtar sjukt (!) mycket till nya jobbet/ bilen/ köket… längtar till fredagsmyset… till att flytta… till barnen har passerat dagisåldern… till när snön är borta… semestern förstås – det är så skönt när man bokat sommarchartern, för då har man nå’t att längta till… till pensionen… kanske att man till sist längtar efter att dö… All denna längtan! For what?

Som på ett möte häromda’n, någon var i Spanien… visserligen på jobb(!), men… en trans breder ut sig, åh… den som ändå… Ska ni till Italien i sommar, trans igen, speciellt bland svenskar (ta också in sopberg & maffia i söder, smutsig industri i norr och över allt en omogen demokrati och Berlusconi). Någon var på skidsemester i helgen… och hemkommen, nej, nu är man så trött på snön…

Det är egentligen ganska lustigt; om man istället för längtan, fokuserar på närvaro, så blir det liksom tvärtom. Jag har aldrig förstått varför många blir så uppåt på fredagar; så slog det mig – det är ju för den stundande helgen… själv känner jag att fredagar kan vara ganska tuffa att ta sig igenom, medan måndagar – utvilad och med nya krafter efter ljuvligt lediga helger – bara flyter på.

Jag kommer sällan på mig själv med att längta efter något… egentligen borde det vara svaret då människor frågar varför man mediterar… för att lära sig att vara med det som ÄR. Att bara vara. Och bli hög av det… det där som människor på film säger då de lämnar intensivvårdsavdelningen; man borde verkligen uppskatta det lilla i livet. Förra helgen sprang jag mina 5 km ned till havet i snöstorm, i veckan gnistrande snön på promenad till jobbet… nu exploderar marken av vintergäckens intensiva gula… vadå längta till Spanien?

Visst kan miljöombyte och kulturutbyte vara upplyftande, vore det bara inte för att myntet har en baksida… En kort familjesemester i Thailand motsvarar 5 000 mils bilkörning eller det man spar på 20 år genom att byta till lågenergilampor. Det är något man får lev med, eller tänk om ingen av oss kommer att kunna leva med det… det är inte hela världen, fast tänk om det just är det!

Sluta längta.

Skynda dig att älska.

2013-03-17 17.03.10

Ha. Göra. Vara.

 

Arbetsveckan, i alla fall i organiserad form, går mot sitt slut. Tack för ytterligare en frisk vecka, trots att influensan grasserar inpå knuten. För att klara det skånska vintermörkret och hålla vårtröttheten stången kan både knep och kreativitet behövas…

Dagens rubrik är egentligen alltför stor för att gripa sig an en fredagskväll, får bli en liten slarvig antydan bara, hoppas på överseende. Jag upplever inte att status av ägande (att ha) är så utmärkande i min nära omgivning; folk har en rätt avslappnad attityd. Däremot är det ett ständigt presterande (att göra), alla jobbar häcken av sig för att få ihop, det där moderna begreppet, livspusslet. Det är kul att vara med i flytet, kul att skapa något tillsammans, en ynnest att få hålla på med något som känns sant och uppskattat. Fram till för, säg, tjugu år sedan var jag fullt tillfreds med det; en frisk kropp, goda arbetsresultat, nära relationer. Jag halkar in i mönstret med jämna mellanrum, men kommer efter ett tag i kontakt med en växande brist på djupare mening… ok, kan fortsätta tio, tjugo år till… och sedan? Det mentala är en bra och nödvändig tjänare i livet, men ingen skön herre.

 

Denna vecka har det blivit ett par joggingrundor genom Malmös parker ned till havet. Makalöst. Kroppen mår bra av det. Energin speadas. Klar, presterande, vaken. Visst, man kommer in i en slags trans… men det stannar där. I alla fall för mig.

Så en morgon med meditativ Yoga. Till huvudet kom meningen Västerlänningar är så mentala. Som ett tecken på att jag själv varit där en tid, förstås. Och så öppnar det sig; lycksaligheten fullkomligt väller fram, fyller hela mitt varande… gränslöst tacksam att ha tillgång till ett djup, en stillhet och frid (att vara) jag tidigare i mitt liv bara kunde drömma om. Jag vet inte hur det är för dig. För mig är det ett mysterium att det vi på något sätt är födda till, glömts bort, så lätt göms undan och att det kan vara så svårt att återkoppla till det. Jag fick glimtar av det då jag började meditera för tjugo år sedan, sedan tog det lång tid att hitta nycklarna. Numer finns det där i bakgrunden, alltid tillgängligt… bara det att jag lurar mig själv att tappa kontakten ibland. HA en skön helg. Eller GÖR en… eller VAR en.

Till toppen