Arkiv för juni 2013

När skönheten blir för mycket

Om skönhet finns mycket att säga. T ex att den länge var mitt livsmål… hade en idé att mitt liv skulle förändras om jag lyckades betvinga skönheten. På ett plan var det definitivt sant; skönheten ledde mig vidare, då jag vågade inse att inte ens den var svaret på det jag längtade till. Jag trodde skönheten i sig ägde någon form av överjordisk kraft. Det tror jag inte längre, men skönheten var förvisso ett slags öppning för mig, precis som poesi, musik eller botanik kan vara det för någon annan. Man kan välja att bli desillusionerad då man inser att livet inte är som man trodde, eller man kan nyfiket ställa följdfrågan; om det inte är detta, vad är det då?

På högskolan för skönhet – arkitektlinjen på KTH – mötte jag kärleken, mamman till mina fyra barn. Vårt liv kretsade mycket kring den ultimata estetiken utifrån funktion och enkelhet. T o m då vi hyrde sommarhus, möblerade vi om och totalrensade från prydnadssaker. En sommar gjorde vi Österlen och förfasade oss över oinspirerande miljöer trots husens och landskapets förutsättningar. Kanske det blev för mycket… minns då vi vid avstickare över Öresund kom till vandrarhem i Klampenborg med en entré stor som kyrksal; mitt bland alla gäster, utropar vår äldsta dotter Sofie, då kanske fem år, med en stämma som fyller rummet Tycker ni det är fult här?

 

bild-18Ett barn kan uppleva att skönheten blir för mycket. T ex om den används för att dölja något annat. Nu har jag läst Johanna Ekströms, dotter till akademiledamot Per Wästberg, bok Om man håller sig i solen, där hon skriver Vi lärde oss vad som var fult och vad som var fint och att det var viktigt att tycka samma (s 20).

Bokens första del är barndomsminnen, en i mitt tycke väl ordrik redogörelse, som bas för bokens senare analyserande återkoppling till upplevelser i nutid. Jag blev överraskad när jag i vuxen ålder stannade upp. Det första som mötte mig var känslan av det outhärdliga. // Tvånget att säga sanningen och upplevelsen att jag inte visste hur man formulerar den (s 263-4). Språket gav sig av från sanningen. Ibland med hjälp av metaforer (s 265). Vad är det jag gör när jag skriver den här boken? Gör jag likadant som pappa? // Jag tror jag kan tala mig närmare en kärna, men plötsligt talar jag mig bort från den (s 253). 

Johanna får höra ”Dina föräldrar var så stiliga // men alltid så svala. Fjära. Liksom bakom glas. Det fanns inget att tala om, allt vara bara så bra, all smärta avfärdades (s 277). Först då Johannas mammas graviditet inte längre gick att dölja, berättade Per Wästberg för sin dåvarande fru om sitt dubbla förhållande, som då varat i sex års tid. Av sin farbror får Johanna veta Du var nog ett halvår innan vi fick reda på att du fanns. Jag trodde först att P och A-L (Per Wästbergs dåvarande fru, min anm.) hade adopterat ett barn. Och Johanna fortsätter Ingenting av det han berättar har mina föräldrar någonsin sagt till mig (s 130). Fadern är helt oförstående, jag tycker det är kolossalt feltolkande av en dotter // att hennes mor och jag ville dölja något under en estetiskt vacker yta (jmf mina tankar 120828).

Jag är här och nu

I söndags, en dryg timme innan tåget tillbaka till Malmö skulle gå fick vi en inblick i den danske konstnären Jeppe Heins (född 1974) verklighet i Bonniers vackra konsthall. Utställningen om Lycka – A smile for you – är enkel och självklar, bitvis lustfyllt interaktiv och som helhet inbjudande till meditativ självreflektion.

Bonniers konsthall är utsökt ned i minsta detalj, med järnvägen alldeles intill. Dess arkitekt, Johan Celsing och jag var nära kursare på KTH.

Bonniers konsthall är utsökt ned i minsta detalj, med järnvägen alldeles intill. Dess arkitekt, Johan Celsing och jag var nära kursare på KTH.

Spegeln är ett centralt motiv // eftersom den sätter fokus på // ”här och nu”. Som besökare bjuds du in att se dig själv, den omgivande miljön och bli närvarande i stunden.

Spegeln är ett centralt motiv // eftersom den sätter fokus på // ”här och nu”. Som besökare bjuds du in att se dig själv, den omgivande miljön och bli närvarande i stunden.

 

 

Däremot gör beskrivningen av utställningen mig mållös, jag fattar iiinggen ting. I SvD – rescentionen (130502) beskriver man det som rörande och modigt att ta sig an begreppet Lycka, refererande till fenomenen Munken som sålde sin Ferrari respektive Alkemisten, som få erkänner att de har läst… I konsthallens egen skrift talar man om att den etablerade konstvärlden generellt sett anser sig vara för fin för marknaden för alternativa behandlingar med allt vad det innebär från healing till självhjälpslitteratur… Så fortsätter skribenten som om det vore förvånande; Det visar sig att människor mycket väl kan klara av ord som ärlighet och glädje och lycka, även om de i de flesta sammanhang anses lite fula. Stackars MÄNNISKOR, då, i den ”etablerade” världen. HUR har det blivit så? Jag fattar det inte. Lika lite som jag fattar att litteraturkritiken aldrig såg djupet i Marianne Fredrikssons verk, stackars kulturelit.2013-06-16 12.09.01

Den mest gripande delen av utställningen är det inre rosa rummet fyllt av tusentalet akvareller tillkomna i en terapeutisk process för konstnären att möta sin utbrändhet. Precis som i den buddistiska meditationen Who is in där man timme in och timme ut tömmer sig på tankar, målar sig Jeppe Hein in i sitt eget varande. Jag försöker bara vara så ärlig mot mig själv som möjligt, säger han. Och beträffande konstvärlden: den  har successivt blivit en allt mindre del av min identitet. 

2013-06-16 12.13.442013-06-16 12.10.152013-06-16 12.11.592013-06-16 12.07.242013-06-16 12.18.11

2013-06-16 12.09.57

Meaningless

Everything is utterly meaningless. Det kan verka skrämmande. Men är på ett djupare plan mycket vackert… och befriande. Meningen slog mig i morgonens älskog. Som jag gav ”meningen” lycksaligt befriande. Händelser, saker, relationer … har i sig ingen mening. Det är vi som, kopplat till vår sociala prägling, ger den olika mening. Inget fel med det. Men skönt som en grundinsikt då vi möter världen. Det förenklar så oerhört. Och viktigast av allt, det gömmer fröet till vårt mer sanna jag – i alla fall det ”jag” som har potential att ge oss det vi alla längtar till… att vara tillfreds på insidan alldeles oavsett det som (alltid) sker på utsidan. Det innebär inte att gå runt som en zombie, precis tvärtom, det handlar om att ta in världen, möta världen i dess skönhet och smärta, men inte som räddaren utan som en närvarande inkännande kraft… vad det så visar sig kunna leda till. Ha en bra dag :)

Mässor i Köln

2013-05-13 18.37.49

För någon vecka sedan var jag i Köln tillsammans med Tomas Fröding, vår fantastiske prototypsnickare… sedan snart 20 år! Genom åren har vi med jämna mellanrum besökt Interzum-mässan. Medan Salone Internazionale del Mobile i Milano handlar om trender och färdiga möbler, har Interzum sin fokus steget innan – på material, komponenter och beslag till möbler och inredning. Som formgivare är det rena julafton. Det är speciellt viktigt för oss på Norrgavel att hålla oss à jour, eftersom många av våra naturmaterial inte hittar till Sverige för egen maskin. Samtidigt kändes det lite tunt på den fronten i år, trots att Tyskland ju ofta ligger steget före när det gäller eko. Mässan är gigantisk, men tyngdpunkten ligger förstås på billiga material för ett bredare segment – alla typer av effektsökande surface, coating och syntetiska textiler; geometriskt skiktad skumplast i olika bjärta pasteller… och nytt de senaste åren, inte japaner, men kineser, kineser, kineser med beslag i monter efter monter; trist identiska.

Fanéren är tätt, tätt sågade som en jalusi, för att böjas i 3D.

Fanéren är tätt, tätt sågade som en jalusi, för att böjas i 3D.

Vi fascinerades av 3D-fanér, böjligt i alla ledder, bautaplankor och linoleum på nytt sätt, färdigflätade papperssnören, barktextil och pressad halm. Mer direkt, fick vi med oss uppslag till nya infästningar, hjul, metallben och handtag. Ibland tog jag fylld av entusiasm tag i Tomas, som bara svarade vi jobbar redan med dem, som tur är har han koll :). Senare i höst och till vårstarten hoppas vi kunna visa resultatet.

2013-05-28-17_300px

Vi tog nattåget ToR direkt från Köpenhamn; Tomas tangerade sin gräns: 24h tåg för 9h mässa… en belöning då man stiger ut på planen framför centralen är uppenbarelsen av Kölnerdomen. För två år sedan hade jag hunnit med en katolsk morgon-mässa innan jag mötte Tomas på den mer världsliga mässan – han var försenad p g a flyget. Hm.

Kölnerdomen tog 600 hundra år att bygga, men under halva tiden låg arbetet nere. Då den färdigställdes vid 1800-talets slut var den under några år världens högsta byggnad - en gotisk katedral efter medeltida ritningar men med en modern takkonstruktion av stål!

Kölnerdomen tog 600 år att bygga, men under halva tiden låg arbetet nere. Då den färdigställdes vid 1800-talets slut var den under några år världens högsta byggnad – en gotisk katedral efter medeltida ritningar men med en modern takkonstruktion av stål!

 

Till toppen