Arkiv för juli 2013

V1/Visby i Almedalsveckan

Venedig och Verona hade jag besökt i andra sammanhang, men aldrig Gotland. Det är ganska märkligt, trots att det alltid hägrat: jag har ju tidigare avslöjat att jag som regel inte längtar efter något, Gotland får väl då utgöra aningens undantag denna vår.

Som av en händelse hamnade vi mitt i den lätt hysteriska Almedalsveckan; kanske synd för upplevelsen av Visby men desto bättre att resten av ön föreföll turistbefriad. Vi hade t ex en sen eftermiddag på Fårö nästan för oss själva… om epitetet magiskt ska användas om en plats… äkta, ett naturens kloster… dov färgskala i alla nyanser, stenmurar, dito hus, smygande vegetation… en tomhet jag kopplar till Zen (mer än till Bergman som jag ofta finner intellektualiserande).

Langhammars raukar

Langhammars raukar

I Almedalen hamnade vi hos stadsministern; hans tal var retoriskt medvetet, men… Intressantare var Gotlandsperspektivet hos Föreningen Svensk Form; bl a Vamlingbolagets Kristina Torsson och Kristian Eriksson från GAD – överskuggat av bakgårdens sommarkyla trots fårskinn på träbänkarna; sällan varit med om liknande.

2013-07-02 13.56.272013-07-02 14.49.042013-07-02 14.02.58Estetiskt tog, föga förvånande, Gunilla Axéns paradis med gårdsbutik i Norrlanda priset – fin butik, prunkande trädgård och fantastiskt hem i Gotlandsgård, vi blev inbjudna till; skickligt om- och tillbyggd av min gamle lärare från A på teknis, som lämnade oss alla alltför tidigt kort efter färdigställandet.

2013-06-29 14.43.102013-06-29 15.08.33


Vi skannade ön från öst till väst och norr till söder. I Ljugarn slogs jag av öns avslappnade dresskod, helt olik Bjäre där jag normalt huserar; har sällan sett så många ”omoderna” herrshorts :-), något som jag också älskade med Lund. Och Sudret… ljuset, himlen, Hoburgen… oaser som Körsbärsgården och Vamlingbo prästgård. Gotland efterlämnade precis som jag inte förmått undgå att förvänta, en skön känsla som av något otvunget, vackert och väldigt bekant – jag är så glad och tacksam att jag fick uppleva det.

V2/Verdi i Verona

I år är det 200 år sedan Verdi föddes. I Roncole, nära Busseto, 10 mil söder om Milano. Vi passerar hans lilla födelsehus till och från eftersom min sambo har sina rötter här; hon kan berätta hur mormor såg Aida med levande elefanter på torget och med självaste Toscanini som dirigent, liksom att farfar sände häst och vagn då Verdi skulle hämtas vid tåget. Hans vackra villa i Sant’Agata ser vi nästan från köksfönstret. Bygden vet förstås att fortsatt slå mynt av sin son. Till lördagens pizza inne i Busseto, hade vi som ljudfond i den trettiogradiga sommarnatten Verdis sällan spelade opera Luisa Miller (dock i Malmö i höstas), live borta från torget. Det ät lite speciellt att denna lilla by med några tusen invånare hamnat på världskartan – hajade till då det skyltades med Busseto hos resebyrå i Malmö härförleden.

2013-07-21 21.10.17

Ja, själv lockade jag barnen med respektive till Italien med en helkväll (kl. 21 – 01!) på den snart tvåtusenåriga romerska arenan i Verona och Verdis Aida. Storslaget och svårslaget. Arenan med plats för 20 000 personer, med en akustik, som tillåter en operaröst att nå ut t o m i pianissimo (studerades t ex inför utformandet av Globen i Stockholm)! För att inte tala om forten med alla 400-500 i orkester och på scen. Liknande operaupplevelser får man nog leta efter, i vart fall för otränade besökare, dit man kunde räkna flertalet i vår lilla grupp. Arkitektur, underbar sång och en scenografi som rentav stod för det allra största intrycket; möjligheterna är ju extra ordinära med en scenbredd på 50 m och ett lutande plan med 25 m höjd och den svarta natthimlen över, toppad av fullmåne. Omedvetet hade vi lyckligtvis valt en uppsättning av ”modern” art – den var fullkomligt enastående med bra ljussättning och befriande tydliga (långt avstånd till scenen) och ofta överraskande och överväldigande visuella effekter som utan att ta över, förstärkte sången och förtydligade librettot; levande eldar och brinnande hieroglyfer, ljusklot i hundratal, hela scenen under lugnt vatten, underfundiga djurgestalter – elefanter, kameler, krokodiler – med rörelsesätt som gjorde dem totalverkliga trots fullt synliga t ex typ träskelett, och förstås siden och sammet en masse, men här i kombination med oljefat, byggställning och dansande gaffeltruckar. Tacka gudarna att vi slapp den förutsägbara dekoren som låg magasinerad på torgytorna runt arenan för uppsättningarna à la classique.

V3/Biennalen i Venedig

AES+F Allegoria Sacra

AES+F Allegoria Sacra

Venedigbiennalen, vartannat år, är imponerande – första gången för mig, men den 55:e i ordningen med start 1895, i år med 88 deltagande nationer. Clemens Poellinger som varit med förut beskriver i sina recensioner, SvD 130603 resp. 130609, utställningen som mer subjektivt introspektiv än vanligt, inkluderande såväl många amatörer som redan avlidna konstnärer. Årets unge kurator, italienaren Massimiliano Gioni född 1973, har valt The encyclopedic palace som tema – efter det imponerande babelska torn man möts av i den gigantiska f d varvsbyggnaden Arsenale; tillverkat på 1950-talet av den amerikanske pensionerade bilmekanikern Marino Auriti. Visionen om en 100-våningsbyggnad samlande all världslig kunskap för tanken till Mitterrands pompösa nationalbibliotek i Paris, där med ”uppslagna böcker” i hörnen, här med kupoler kantade av tankeväckande sentenser (detaljbild i mitt förra inlägg).

The encyclopedic palace

The encyclopedic palace

Inverterad pyramid av fyra uppslagna böcker (Brasilien)

Inverterad pyramid av fyra uppslagna böcker (Brasilien)

 

 

 

 

 

 

 

 

Mångfalden är nästintill bedövande, kanske speciellt för en förstagångsbesökare (möbelmässor skannar jag snabbt av för att hitta russinen) – de 160 konstnärerna, var och en som regel med många verk, efterlämnar en härligt genuin känsla som av det självupplevda; vansinnigt imponerande och värd all respekt. Samtidigt är det lite som jag känner mig verkligt berörd av. Ur den mättnad som lätt infinner sig efter femtio tusen kvadratmeter och tryckande 39° i skuggan, återkommer frågan; allt detta enorma arbete, till vad nytta… samtidigt som planeten är överexploaterad och Venedig sjunker. Kan ju låta förnumstigt, men frågan måste ju ställas – for what? Och finns det andra sätt? Vilket det naturligtvis gör.

Det som mötte oss först var Spanien -paviljongen fylld av högar av tegel, sand, glas... vackert (spec på bild), ja... och...

Det som mötte oss först var Spanien -paviljongen fylld av högar av tegel, sand, glas… vackert (spec på bild), ja… och…

Stå i kö för att två o två gå på denna stubb... och... (Italien)

Stå i kö för att två och två gå på denna stubb… (Italien)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Många verk berörde kroppsuppfattning och identitet, ofta med datorns hjälp, kroppar i upplösning, utsuddade gränser mellan varande och icke-varande, liv och död, förgänglighet.

 

Pawel Althamer, Venetians, 2013

Pawel Althamer, Venetians, 2013

(Kina)

(Kina)

(Kina)

(Kina)

Ellen Altfest, 2011

Ellen Altfest, 2011

2013-07-23 12.25.44

 

Jakub Julian Ziólkowski, 1980, Polen

J J Ziólkowski, 1980, Polen (detalj)

Wang Qingsong (Kina)

Wang Qingsong, 2011, Kina

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Till bäste konstnär korades koreografen Tino Sehgal, 37, för en performance med två människor; den ena i meditativa rörelser till den andres ljudande. Rofyllt vackert. Ja, men varför konsumera detta visuellt då man med inga medel alls kan uppleva det i sin egen kropp; man blir hög av det (moment i många meditationstekniker), kanske rentav kan verka läkande (Feldenkrais). Varför inte interaktion?

Performance ljudande/rörelser. I bakgrund anteckningar Rudolf Steiner

Performance ljudande/rörelser. I bakgrund anteckningar Rudolf Steiner

Lägg handen på människan du vill veta mer om (Vatikanen)

Lägg handen på människan du vill veta mer om (Vatikanen)


Biennalens andra del är knuten till enskilda nationer. Stort intryck på mina barn gjorde själva arkitekturen i Giardinis 28 individuellt utformade permanenta paviljonger. I den tyska spelades Ravel eftersom Frankrike intagit den som en vän-gest av 50 års samarbete; ett rum i totalt mörker med simultana filmer visande pianistens händer – föga originellt men storartat (Anri Sale, 2013; ha överseende om jag missade poäng, men jag njöt). Men allra mest berörd blev jag av Vatikanen, deltagande för första gången; stora bildskärmar med människor i naturlig storlek som rör sig; som besökare kan man gå fram och lägga handen på någons kropp, varpå denna stannar upp och hen uttrycker typ this is who I am – märkligt intimt, att osedd bli insläppt hos en helt främmande… tänk om det funkade i tunnelbanan!

2013-07-23 10.44.01

3xV

Venedig. Verona. Visby. I omvänd ordning, är det sommarens upplevelser. Jag tror det var Dalai Lama som ur sin visdom rådde oss att åtminstone öppna upp för en helt ny upplevelse eller ny plats varje år. Min kvot är med andra ord fylld för ett tag – för er som så önskar, berättar jag mer om det i inläggen som kommer.

Att typ tvinga sig till nya upplevelser, kan måhända verka märkligt i en värld där allt gått till överdrift åt andra hållet. I en värld, där ett gott liv har blivit synonymt med ett radband som inte har med kontemplation att göra, utan med en upplevelseström; virtuella eller IRL (in real life) – ju unikare, ju frekventare dess bättre; såväl materiellt (kläder, prylar, egendomar… ) som icke materiellt (kunskap, resor, mat, spel, nöjen… ).

Visst ja, det är så här det kändes! konstaterade jag (De där blixtinsikterna är spännande; ur ingenting kommer ett statement, som försvinner lika snabbt, om man inte fångar det) efter att mest ha varit i det yttre flowet den senaste tiden. Och njutit av det. I stunden. Men också medveten om ”ytan” och att det inte längre känns som det viktigaste sättet att fylla livskvoten. Utifrån eller inifrån – det är (kanske) frågan; inspiration (andas in) eller entusiasm (fylld av Gud)…

Modell "The encyclopedic palace" som it-am bilmekanikern Marino Auriti skapade som pensionär, 1955

Modell ”The encyclopedic palace” som it-am bilmekanikern Marino Auriti skapade som pensionär, 1955

Jag är säker på att många av er förstår vad jag menar. Men kanske (?) att ännu fler faktiskt inte gör det… själv hade jag inte förstått innan begrepp som meditation/djup närvaro rent praktiskt integrerades i mitt liv; kvaliteten i det rena varandet, att BARA VARA. Alldeles oavsett med vad. Utan att välja t ex glädje framför sorg, skönhet framför fulhet, umgänge framför ensamhet… ja till sist närvaro framför brist på den samma. Katalysatorn – det som är helt nödvändigt för processen, men som inte själv deltar – är insikten om vad närvaro är. Och vad det inte är. Att i sig själv känna kvalitetsskillnaden på närvaro och frånvaro, att simultant t o m vara medveten om graden av närvaro i varje handling.

Det som emanerar ur ett sådant förhållningssätt är frid (liksom också det kreativa flödet). Man kan inte kommendera fram frid utan den kommer som en konsekvens; av att tysta mindet/intellektet. Om längtan är detta, kan (men behöver inte) t o m celibat innebära en befrielse. Liksom just att dra sig undan världen likt Buddha eller den tibetanske munken. Förra veckan bjöd också på italiensk ensamhet i flera dagar; i samklang med cikadorna såväl i gassande sol som i svarta natten. La famiglia (min älskades), som bor i en annan del av huset, förstår sig inte på ”spöket”, men verkar respekt- och kärleksfullt ha resignerat efter dryga tiotalet somrar. Själv njuter jag ofantligt… det känns som den finaste, mest värdefulla gåva man kan ge sig själv – kravlöst varande. Att platsen ligger nära Assisi där Fransiscus valde en grotta som sin hemvist må höra till ”mindet” men inte desto mindre…

Omskakande saknad

utsikt från mitt skrivbord

utsikt från mitt skrivbord

Har precis avslutat Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Om saknad. Och om hur vi människor hanterar den. Om tillkortakommanden mellan människor, mellan föräldrar och barn, från barnet som mister sina föräldrar. Jag låter det som händer hända… som från en inre källåder fortsätter tårarna att välla ut och väter snabbt hela ansiktet. Från detta perspektiv är livet märkligt svårt; längtan och välvilja till trots känns det som att så mycket blir ogjort, osagt. Ofullkomligt. Från detta perspektiv kämpar jag hela tiden med att förstå; hur kunde livet bli på detta vis? Sorgen har inget slut. Men varför skulle den ha det? Ingen tror väl på motsvarande sätt att glädjen skulle ha det! Sorgen finns. Och aktiveras då och då. Det är vackert.

Denna tid är speciell. Under några dagar sover jag ensam i Italien; i den säng jag på samma tid för två år sedan blev hänsynsfullt uppringd av UD i Stockholm meddelande att jag mist min son i den indiska tågolyckan. Kroppen reaktiveras, känslorna tar över. Kroppen mår bra av att rensas. Det är gott. Och ja, det är mindet/intellektet som vill förstå. Lättare är det att förstå att vi mister våra föräldrar. Men döden är stor. Den gör rent hus och rensar igenom hela systemet, som en piprensare. Övergångarna kan bringa oss i sans. Tillbaka till det som vi är ämnade att vara.

Selma Lagerlöfs enkla backstugusittare gick in i en låtsasvärld för att hantera saknaden efter sin älskade dotter och blev så kejsaren som väntade på sin kejsarinnas grandiosa återkomst.

Från ett annat perspektiv; det som i österlandet beskrivs som vårt mer sanna jag, finns det förstås inget att förstå. Från detta perspektiv är inte bara det vi kallar galenskap, utan hela normaliteten i våra liv, en enda stor illusion, ja just en låtsasvärld. Vi lever våra liv som om de varade för evigt, eller tycker i alla fall att de ”borde” vara så. Så enfaldigt av oss. I den fysiska dimensionen är liv och död ständiga följeslagare. So it is. Snacka om att gilla läget – att döden är ofrånkomlig är en sak, att många värjer sig mot den likaså… men själv insåg jag sent att accepterandet av den, och integrerandet av den i dagliga livet rymmer en sådan potential till fördjupad livskänsla och inre frid.

Till toppen