Nirvans tankar

Omskakande saknad

utsikt från mitt skrivbord

utsikt från mitt skrivbord

Har precis avslutat Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Om saknad. Och om hur vi människor hanterar den. Om tillkortakommanden mellan människor, mellan föräldrar och barn, från barnet som mister sina föräldrar. Jag låter det som händer hända… som från en inre källåder fortsätter tårarna att välla ut och väter snabbt hela ansiktet. Från detta perspektiv är livet märkligt svårt; längtan och välvilja till trots känns det som att så mycket blir ogjort, osagt. Ofullkomligt. Från detta perspektiv kämpar jag hela tiden med att förstå; hur kunde livet bli på detta vis? Sorgen har inget slut. Men varför skulle den ha det? Ingen tror väl på motsvarande sätt att glädjen skulle ha det! Sorgen finns. Och aktiveras då och då. Det är vackert.

Denna tid är speciell. Under några dagar sover jag ensam i Italien; i den säng jag på samma tid för två år sedan blev hänsynsfullt uppringd av UD i Stockholm meddelande att jag mist min son i den indiska tågolyckan. Kroppen reaktiveras, känslorna tar över. Kroppen mår bra av att rensas. Det är gott. Och ja, det är mindet/intellektet som vill förstå. Lättare är det att förstå att vi mister våra föräldrar. Men döden är stor. Den gör rent hus och rensar igenom hela systemet, som en piprensare. Övergångarna kan bringa oss i sans. Tillbaka till det som vi är ämnade att vara.

Selma Lagerlöfs enkla backstugusittare gick in i en låtsasvärld för att hantera saknaden efter sin älskade dotter och blev så kejsaren som väntade på sin kejsarinnas grandiosa återkomst.

Från ett annat perspektiv; det som i österlandet beskrivs som vårt mer sanna jag, finns det förstås inget att förstå. Från detta perspektiv är inte bara det vi kallar galenskap, utan hela normaliteten i våra liv, en enda stor illusion, ja just en låtsasvärld. Vi lever våra liv som om de varade för evigt, eller tycker i alla fall att de ”borde” vara så. Så enfaldigt av oss. I den fysiska dimensionen är liv och död ständiga följeslagare. So it is. Snacka om att gilla läget – att döden är ofrånkomlig är en sak, att många värjer sig mot den likaså… men själv insåg jag sent att accepterandet av den, och integrerandet av den i dagliga livet rymmer en sådan potential till fördjupad livskänsla och inre frid.

3 kommentarer

  1. Adina

    <3

  2. Jocke Emanuelsson

    Tack för att du delar med dig Nirvan, rädslan för att känna sorg blir ofta en blockering. Ha det fint i Italien. Kram J

  3. Ulrika

    Den absoluta närvaron finns i samvaron med död. Den efterföljande sorgen läker och ger möjlighet till gryning och ett närmande till sig själv.
    <3

Till toppen