Arkiv för augusti 2013

Italien visavi Sverige

Jag är uppvuxen med kulturskillnader – mellan Sverige och Danmark, mellan land och stad – och har fortsatt att söka mig till dem; barnens mor är halvt fransyska, sambo italienska. Nu är jag tillbaka efter en månad i sambolandet.

Olikheter är spännande. Och utmanande, ibland förstår jag ingenting. Som första gången vi skulle övernatta hos svärmor – båda dryga fyrtio med typ tjugo års äktenskap bakom oss, var och en… nej, ni ska inte dela rum… OK, så spännande att man kan se det så… min sambo tog det förvånansvärt lugnt, tyckte jag, men så snart mörkret lagt sig flyttade hon till min del av huset… och tillbaka igen på morgonen. Frid och fröjd – alla nöjda, inga frågor… svärmor brydde sig inte alls; det viktiga var inte vad som skedde, utan vad som sades. Moster fick aldrig vetskap om vårt förhållande, det skulle bara ha gjort henne så orolig… och min antydan till moikanfrisyr för något år sedan skulle godkännas per foto innan jag var välkommen till byn… Att diska och styrka mina skjortor vägrades jag länge… och varför skulle jag tala om för bilfirman att jag åsamkat en repa om de inte genast upptäckte det själva?

2013-08-21 11.36.57I sin recension (SvD 121215) av Göran Häggs Ett alldeles särskilt land – 150 år i Italien (Norstedts 2012, 450s), skriver Annina Rabe ”svensken är ett slags inverterad italienare: om man förvandlar en svensk till sin raka motsats skulle man få en italienare” och att just detta skapar en italiensk längtan i många av oss.

Jag förstår lite bättre nu ☺, efter att just ha avslutat boken. Med smittande berättarglädje ger Göran Hägg en historisk bakgrund till dagens skeenden – speciellt politiskt och juridiskt – med pedagogiska jämförelser till vårt eget land; Italiens enande ligger bara 150 år bakåt i tiden, det italienska språket har bara använts i någon generation, analfabetismen fanns länge kvar och rösträtten kom sent. Otydliga politiska grupperingar, katolska kyrkans roll och ett föråldrat juridiskt system bidrar till ett kaotiskt och ofta brutalt rävspel med en historia långt före Berlusconi (som GH påtalar, trots allt, faktiskt är bländande intelligent med högsta betyg från juridikexamen). Göran Häggs guidning inger förtroende, men känns väl kategorisk t ex vid bedömning av olika ledare. Utvikningar inom musik, konst och arkitektur lättar upp, men är kopplingen mellan italiensk modernism och svensk funktionalism verkligen så relevant? Och varför denna avoghet mot Gio Ponti, som beskrivs som brutal och för mänskliga behov 

Gio Ponti Superleggera, 1957

Gio Ponti Superleggera, 1957

mindre känslig modernist… Sina idéer kunde han // fullfölja i kolossalformat i den enorma, brutalt utformade skyskrapan // för gummikoncernen Pirelli, uppförd nära centralstationen i Milano 1956-60, avskydd av allmänheten och hyllad av experter. Jag har alltid tyckt Pirelliskrapan är otroligt vacker i sin smäckerhet, precis som Pontis stol Superleggera och hans italienska kulturinstitut på Djurgården i Stockholm. Centralstationen i Milano känns i sin fascism dock lätt ångestframkallande.

Norrgavel 20 år

Norrgavel 1993 - Träsoffa, soffbord och Länstol som prototyp.

Norrgavel 1993 – Träsoffa, soffbord och Länstol som prototyp – i lägenhet ritad av Kjell Forshed

I dagarna är det 20 år sedan portarna slogs upp till bomässan Bo93 i Karlskrona där Norrgavels möbler visades för första gången; tre augustiveckor och visionens elddop – skulle min Längtan ge respons? Kvällen innan satt jag i visningslägenheten, ”mitt” hem, och blev varse att jag egentligen inte ville släppa in någon. Inte så smart om man önskar nå ut med sina drömmar och samtidigt fullt förståeligt; att blotta sig innebär alltid en risk att bli avvisad, vilket är ett underliggande livstrauma för många av oss.

Ett av sovrummen 1993

Ett av sovrummen 1993

Samma (!) möbler 20 år senare i Stockholmsbutikens lilla jubileumsutställning

Samma (!) möbler 20 år senare i Stockholmsbutikens lilla jubileumsutställning

Lyckligtvis blev mottagandet inte bara gott, utan överväldigande, vilket ledde till ett risktagande som jag dittills undvikit; min största personliga vinst av Norrgavel är just effekten av att lämna trygghetszonen och börja leva i ovisshet och successivt inte bara hantera den, utan bejaka den som en naturlig del av ett autentiskt liv. Utan ångesten som var kopplad till alla utmaningar, inte minst ekonomiska, hade jag kanske aldrig hittat friheten bortom… det var också först genom ynnesten att få se visionen förverkligad, som jag insåg att det faktiskt inte förändrar livet – en gåva av frihet som är obetalbar; utsidan är inte oviktig, men frid & frihet nås på insidan.

 

"från gröna idéer till färdiga möbler" gäller än idag

”från gröna idéer till färdiga möbler” gäller än idag. Modeller skala1:7,5 (foto 1993)

Skåp 167 blev en symbol för Norrgavel, ingår idag i Höga skåp-modulerna (foto 2013)

Skåp 167 blev en symbol för Norrgavel. Idag byggs det ihop av moduler av Höga skåp (foto Sthlm 2013)

Köket 1993

Köket 1993

Ur ett yrkesperspektiv är jag mest tacksam över att vi lyckats med det som alla sa var orealistiskt – visionen om enkla, vackra möbler av naturmaterial och mycket hög kvalitet för hemmabruk. Företagsmässigt har Norrgavel genomgått olika stadier, från postorder till egna butiker, från riskkapital till familjeföretag med franchisesamarbeten. Idag har Norrgavel 6 butiker och säljer för runt 100 miljoner. Med bibehållen värdegrund. Hade du förväntat det? frågar man ibland… och, ja, faktiskt, även om jag som tidsoptimist trodde att allt skulle gå snabbare. Detta trots alla trogna och ovärderliga medarbetare genom åren.

Formmässigt har strävan varit tidlöshet – bruksföremål som står sig. Fortfarande formger jag möblerna själv och kan konstatera att det, mot alla odds, har fungerat; av de 18 möbelprototyper vi visade på Bo93, sattes 14 i produktion och 11 (eller nästan 80%) är still going efter 20 år (Då KF introducerade sina basmöbler på 1970-talet för att bryta alla snabba trender, hade man som ambition att modellerna skulle vara kvar i sortimentet minst 5 år)! Det innebär inte att saker stått still; småjusteringar sker fortlöpande och många fler möbler har förstås kommit till – sortimentet har idag en ansenlig bredd. Tidsandan kräver också utveckling av visionen. Jag höll länge modernismen stången; i en längtan efter möbler som inte tar över utan håller sig i bakgrunden, i naturens dova färgskala och med ytornas imperfection – som i det japanska Wabi-Sabi. Men i längden begränsar exkluderandet och det känns mer utmanande att öppna upp för motsatser – strävan efter enkel tidlöshet har visat sig väl förenlig med behovet att uppdatera.

Det skulle ta 16 år innan Länstolen fick tillbaka sin löst stoppade sits, här med 10-gruppens Strösseltyg (1978) av Ingela Håkansson.

Efter 16 år fick Länstolen tillbaka löst stoppade sits, här 10-gruppens Strösseltyg (Ingela Håkansson 1978). Foto 1993, men uppsydd igen till utställningen i Sthlm

Ursprunglig prototyp av Länstolen, liksom av Bord halvcirkel; skivan har slagit sig då bordet stått utomhus (foto 2013)

Ursprungliga prototyper av Länstolen, liksom av Bord halvcirkel; skivan har slagit sig då bordet stått utomhus (foto Sthlm 2013)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till sist stort tack till alla er som stött oss genom åren – varm välkomna till sommarens utställning i Stockholmsbutiken med uppbyggda rum från Bo93 samt fler prototyper i original; där berättar vi mer om hur allt gick till. Under hösten fortsätter vi att fira jubileet på andra sätt. Samt blicka framåt med fler möbler som vi också hoppas ska bli klassiker.

Till toppen