Arkiv för september 2013

En ny dag. Trots allt.

2013-09-28 07.53.56

Gryningsljusets färgsceneri är overkligt… vackert. Överjordiskt, NEJ, just jordiskt vackert – så vackert, så värdefullt, så överväldigande är det. Livet på jorden. Solen… stiger från öster; som den ska. Parallellt med IPCCs ruggigt illa varslande klimatrapport igår. Klar luft och morgonkyla. Svanarna glider stillsamt förbi. Havet kav lugnt och det är tyst, totalt. Min skugga är trettio meter, så tjugu, tio – och en ny dag är här. Gud ske lov, må vi idiotiskt handlande människor besinna oss innan för mycket har blivit oåterkalleligt. En intensiv arbetsvecka är till ända och veckoändan befriande tom. Liksom almanackan för nästa vecka; helt djävla tom! – hur ofta har det hänt? Och helt oavsiktligt. Bara tacka och ta emot. Arbetsuppgifter saknas i alla fall inte; vi är inne i en grymt dynamisk period med tusen blommande blommor. Och även om en helt planeringstom vecka förvånade mig då jag tacksamt konstaterade det efter avslutat arbete på kontoret halvåtta igår kväll, så försöker jag att aldrig fullteckna mig – jag älskar mitt arbete men strävar efter att inte boka in min tid mer än högst nödvändigt. Att kunna möta dagen som den kommer, som om den varade i det oändliga… utan tider att passa, utan egna eller andras förväntningar men med ett öppet och klarvaket sinne i fokuserad närvaro. En sådan lyx!

2013-09-28 12.50.51

Frid… vad är det?

Jag använder ofta ordet frid i mina inlägg. Tänk om vi har olika bild av vad det innebär? Det har vi med största sannolikhet… det är inget för mig, kanske någon säger… ja, då menar vi olika saker. Den frid jag talar om är inget som någon skulle tacka nej till. Dessutom skulle jag säga, vilket man inte behöver köpa, är frid en ganska bra benämning på who we really are; under alla idéer om personlighet och identitet.

Från Malmös fantastiska graffiti-vägg. Här Fabio da Rocha Passos Pinheiro alias Limpo

Från Malmös fantastiska graffiti-vägg 25 juni 2013. Här Fabio da Rocha Passos Pinheiro alias Limpo

Ordet frid kan låta lätt religiöst. Inget fel, men själv gör jag inte den kopplingen. Jag kopplar frid till den djupaste njutningen, den totala närvaron, där allt upplevs i harmoni. OCH, väl att märka, inkluderande allt – vackra blommor likväl som ondska, vitt såväl som svart, inlevelse och utlevelse, offer och förövare, sex och bön… ett tillstånd bortom rätt och fel. Om man bara kopplar frid till den ”vackra” delen blir det kvalmigt instängt, salvelsefullt. Frid är i en bemärkelse stillsam, den pockar inte på någon som helst förändring, men ur en annan synvinkel ytterst alert och vaken, annars försvinner den och förvandlas till dagdrömmeri och lättja.

3 juni 2013

3 juni 2013… alla bildet är dryga två meter höga!

Man kan temporärt uppnå frid genom olika slag av berusning. Jag föreställer mig att det är längtan till frid, att komma hem i sig själv, som gör oss beroende av droger. Eller av sex… det orgastiska tillståndet, eller snarare det som infinner sig precis efter; för övrigt det som inte minst yngre män tenderar att hasta förbi, utan att kanske ens ta notis om… inte då för att det skulle vara oattraktivt, utan för att förmågan till att stanna i närvaro inte är intränad, eller bättre uttryckt – den är glömd.

6 maj 2013

6 maj 2013

Jag kanske har berättat det förut, att jag ibland besvarar frågan varför jag mediterar, med en motfråga – Gillar du orgasm? Jag syftar inte på, för mannen, utlösningen som tvärtemot är snabbt övergående, utan den utdragna orgasmen som man kan simma in i och låta sig uppfyllas av. En annan motfråga skulle kunna vara  Gillar du att dö? men den brukar man säga att man inte ska skämta om. Orgasmen brukar väl kallas den lilla döden, liksom meditation  kan uttryckas som konsten att dö. I ytterst konstruktiv bemärkelse, typ först genom att ta in döden i ditt liv, kan du bli verkligt levande.

20 maj 2013 blev det visst för mycket (för Malmö stad?) - målades över med svart färg

20 maj 2013 blev det visst för mycket (för Malmö stad?) – målades över med svart färg

Själv blev jag fullkomligt förbluffad då den infann sig. Jag ville bara ha mer och mer, vilket förstås stoppade hela processen… i fler år. Tills jag slappnade av, släppte begäret, fokuserade på villighet att öppna upp, ta emot och avvakta tills den dök upp igen. Med, i mitt fall, enträget meditationsutövande var det liksom som att den lurade sig in i mitt vara igen… little by little… tills jag faktiskt kunde börja, om inte styra, så i alla fall försätta mig i ett så avslappat tillstånd, att den som regel infinner sig. Och liksom successivt impregnerar större och större del av ”mitt” liv.

16 maj 2013

16 maj 2013

Detta handlar inte om tro (i religiös bemärkelse), utan om different states of being, olika medvetande- eller existenstillstånd. Har det med Norrgavel att göra? Ja, i allra högsta grad – dels därför att det per definition har med allt att göra, dels mer konkret för att jag drivs av övertygelsen att vår överlevnad på denna planet faktiskt är direkt kopplad till mänsklighetens förmåga att uppnå inre frid utan att mata sig med ständigt ökad yttre konsumtion. I stället för att blanda in religion, då det lätt blir så intellektuellt med olika meningar som motsäger varandra, känner jag att två andra ord är väldigt användbara: approach/förhållningssätt, alltså hur vi väljer att närma oss olika företeelser… och inte som vi mer är uppfostrade, företeelserna i sig (blinda för att vi bara ser dem genom våra egna ögon) och det andra, enligt ovan, medvetandetillstånd – ungefär som jag beskrivit tidigare, att klargöra, är jag just nu i Mindet, är jag Mindet, eller är jag i no Mind. Synonymt i frid.

Det är så stort

Om jag inte stålsätter mig, så öppnas dammluckorna. Låter dem öppnas, ser ingen anledning att ha någon åsikt om det. Det bara strömmar tårar; det är inget drama, men livet känns så stort och i de stunderna förstår jag inget. Jag gråter av ofattbar tacksamhet som blandar sig med djupaste sorg – jag fattar inte. Samtidig vördnad för livet och ofattbar sorg; min saknade son, livsdrömmarna. Snytpappren vill inte förslå… det känns som att tömmas, dräneras på ovidkommande trivialiteter. Befriande. Storlslaget. Enkelt… som att virvla in i en annan rymd. Mycket större än ”jag”… ”jag” är som ett fjun i vinden – har inte minsta chans… befriande. Och skrämmande. Det finns ingenting.
Och samtidigt, vilket är viktigt för att inte space out, jordningen – insikten att valet finns hela tiden, mellan att ”nyktra till” eller att fortsätta tömma känslosinnet eller att passera igenom och simma in i ren frid. Förunderligt. Är det människans spektrum? Och varför just i kväll? För att jag är med mig själv. Och för att jag släppte in tenoren Jonas Kaufmann; jag vet inte vad det är, men hans röst borrar sig rakt in i mitt känslovara, som att öppna en kran… Hans röst och sceniska vara är ren Gud.
Den nakna sorgen ger livet en underbar botten, som glädjen kan bubbla upp ur. Så finns där hela spannet. Jag skrev igår om att urskilja Mindet från no Mind, på svenska kanske intellektet/tankeverksamheten från friden bortom. Men det finns något emellan.
  1. To be in the Mind kan behövas i många vardagliga situationer, men på ett existentiellt plan leder det ingen vart.
  2. To be the Mind har en annan kvalitet; att vara total i det man gör, att förlora sig (tanken på ett jag), att leva nuet… t ex i sitt yrkesutövande, konstnärskap, i sitt vetenskapliga sökande, i sin dans, sång… glädje, ilska, tacksamhet, sorg… en portal in i
  3. no Mind.
I yngre år blandade jag ihop begreppen; eller mer rätt, jag hade inte mött detta synsätt. Jag önskade att komma åt den ultimata skönheten = lyckan, genom Norrgavel och sprida den. Men jag når liksom aldrig ända fram. Jonas Kaufmann uttryckte det vackert, att på scenen går han in totalt i en roll (to be the Mind), men efter föreställningen blir han ”normal” (tillbaka in the Mind) och längtar som familjefar hem till familjen. Att ha ett yrke där framgång bygger på att you are the Mind är en ynnest. Helt fantastiskt. Kaufmann uttryckte det rentav som en drog. Ja, det är klart, visst… och som alla droger är det en utmaning att njuta av den utan att förväxla den med livet i sig självt – drogen kan hjälpa dig att komma i kontakt med Livet, men den ÄR inte livet. Själv tycker jag droger är en snikväg. Målet för mig är att lära mig Leva utan att behöva ta till droger. Innan dess, är det futilt att snacka frihet.

Everything is utterly meaningless

Och nej. Jag tror inte jag är deprimerad. Bara tillräckligt öppen att konstatera sakernas tillstånd. Varken bra eller dåligt – it simply is as it is, as it will always be. Som det alltid har varit. Saker kommer, saker går… tidevarv kommer, tidevarv försvinna… små liv kommer till världen, andra lämnar. Hela tiden. Också medan detta skrivs.
Hur navigerar man då i denna ovedersägliga sanning? Jobbar häcken av sig (för att slippa reflektera), lever i romantiska drömmar om familjebildning, karriär, kanske rentav inredning… För egen del… 1. Jag urskiljer Mind från no Mind. 2. Reflektioner ovan hör till Mind. 3. Det är ok, men det finns inga ”lösningar” att finna där. Bara låta sig kastas loss i vågorna eller snurra runt hysteriskt längst ut i karusellen. 4. Hela tiden med insikten att i en punkt rör sig vågen varken upp eller ned – den är stilla – liksom i karusellens centrum, i cyklonens öga råder det ständig frid. 5. That is who you really are. 6. Och under tiden träffar solens gryningsstrålar köksbordet, en nära väns far ligger för döden. Och jag går snart till jobbet. 7. Ha en bra dag.bild-3

Cigaretten efteråt av Horace Engdahl

Det kändes gott att läsa Cigaretten efteråt av Horace Engdahl. Mitt intresse väcktes av recensionen och en intervju i SvD, se mina tankar 1 november 2011. Även om jag sett fram emot hur man passerar tabun på ett ”stilfullt” sätt, så gav boken (förstås) inte så mycket i den riktningen (kuk s 53, knulla runt s 119 ☺), men jag kom att verkligen gilla honom som människa. Man bländas av att han är så beläst och kunnig, man gläds av hans intellektuella briljans och man njuter av hans välformulering, men det är hans djupt mänskliga tilltal, inte sällan självutlämnande, som verkligen berör. Hustrun tycker boken är melankolisk, själv tycker han pessimistisk stämmer bättre; Men jag har nog blivit pessimist på ett strikt personligt plan, om mig själv, mina möjligheter att åstadkomma det jag drömde om (SvD). Det jag läser in, är en människa som faktiskt har förverkligat mycket av sina drömmar och som modigt och generöst delar med sig av de insikter detta lett till; bl a den desillusion som kanske var mindre väntad. I sitt reflekterande balanserar boken mellan ärligt sökande och, som han själv uttrycker det, reaktionära betraktelser. Klokskapen blir ibland tröttande… när jag försökte briljera med ett skarpsinne jag inte hade. //. Inför läsarna måste man hålla på sin bristfällighet. De förstår och förlåter det man inte kan förlåta sig själv. Det är en av de viktigaste poängerna med att skriva (s 45). Horace Engdahl föreslår oss i ett kapitel (s 64) att göra upp en lista på tänkande personer som vi högaktar (för att utröna om deras storhet var ett resultat av ensamhet eller social samvaro) och avslöjar i sin egen lista att medeltidens eremiter nog inte tillhör hans auktoriteter. Jag vet inte vilka eremiter han åsyftar, men det slog mig,  typ… så synd – här döljer sig fröet till att omvandla såväl melankoli, pessimsim som eventuell bitterhet till förlösande frihet. Kunskap och visdom är olika saker – Vishet är inte att veta sanningen om livet – den kan man läsa sig till – utan att tillämpa den på sig själv (s 107). Gladast blir jag av ett citat han valt och själv gläds åt (s 109); Franny hos Salinger (utanför min bildning), en talangfull skådespelerska som slutat att stå på scenen och i stället ägnar sig åt meditation genom enträgen bön, besvarar frågan om hon blivit rädd för att tävla… ”Förstår du inte att jag är rädd för att jag ska tävla – det är det som skrämmer mig. //. Jag skäms för det. Jag är less på det. Jag är less på att sakna modet att vara ingen alls.”

Text av Jeppe Hein

Text av Jeppe Hein

Till toppen