Arkiv för december 2013

Adjö till SJ nattåg – så idiotiskt!

Jag brukar alltid försvara SJ, har liksom ett kärleksförhållande till tåg – ett sätt att röra sig i världen med gott miljösamvete. Åren har bjudit många fina tågupplevelser – i lyxkupé med transsibiriska järnvägen över Mongoliska slätterna till Peking för mer än 30 år sedan, eller tillbaka från Vladivostok i hard class via ryska hundraåriga trästäder läppjande champagne och rysk kaviar… smalspåriga järnvägar med vagnar utan tak genom Pyreneernas bergmassiv, autozug över Alperna till Italien eller hisnande hastigheter i franska TGV och japanska Shinkansen.

SJs besked i veckan att lägga ned nattåget mellan Malmö och Stockholm känns otroligt korkat! Visst kan man, som SJ, skylla på bristande kundunderlag, men det är att göra det lite väl lätt för sig. Man kan också skylla på politikerna som bestämmer att flyget inte ska ta sitt miljöansvar. Båda sakerna är förstås en effekt av att det fortfarande är långt mellan ord och handling bland gemene man då det gäller att värna miljön. Trist. Men SJ är också ganska visionsbefriat; hur kan man tro att resenärer 2013 ska nöja sig med en standard som har 20-30 år på nacken – sedan WL5 introducerades i slutat av 80-talet (och då som ombyggda 1950-talsvagnar!) har det väl just inte hänt någonting – ljudisolering under all kritik, slamrande ytterdörrar, taskiga ventilationssystem, för korta sängar och inga praktiska lösningar för värdesaker…  listan skulle kunna göras lång. Trots det har jag oftast tagit nattåget upp, för att som regel ta strax efter 17-tåget tillbaka. Njut av detta välformulerade You Tube-inlägg om Hitler som får reda på att SJ lägger ned nattåget.

Då barnen var små tog vi direkttåget från Lund till fjällvärlden i norska Geilo. I veckan försökte jag boka tåg till Härjedalen, men gav upp till slut – tid och ekonomi fick det att framstå som ren idioti (tar buss istället, trots ogillande). Innan dess hade vi ägnat några internet-timmar åt att kolla italienska Alperna, men linjesträckning, byten, bokning och kostnadsbild gör det orimligt. Det är kul med nya linjen London-Paris, men generellt är utbyggnadstakten av Västeuropas snabbjärnvägar under all kritik. Kanske måste vi invänta kineserna för att få ett snabbspår österut. Det vi kan glädjas åt i Sverige, är väl annars mest att T-centralen/centralstationen äntligen håller på att uppdateras – ja, DET är verkligen jättekul. Det ser ut att kunna bli riktigt bra!

LinkedIn

Ibland skiter det sig :( men med tiden och lite självdistans :)

Jag är visserligen man, men nog ännu mer ”en sak i taget” än så. I onsdags eftermiddag körde det ihop sig. Ganska sällan jag försätter mig i stressaffekt, men då hände det. IT-krångel… nya mailrutiner som inte riktigt landat… ja, ni vet, antar jag… samtidigt en komplicerad tågbokning som skapade bry t o m för SJ-supporten; typ vi behöver nog lura datorn… OK… medan supporten lurade SJ-datorn, kollade jag mail… en add-förfrågan från LinkedIn… jag brukar acceptera – fast alltid med lite dåligt samvete, för trots att jag varit med sedan 2008 har jag inte tagit mig tid att lägga in en egen profil; så varje gång någon söker mig kommer de till typ en tom sida… lite taskigt. Tänkte följa samma mönster denna gång då rutan nedan dyker upp… vadå nyckelring?

bild (3)

…men varje gång jag markerade Avbryt så kom den upp igen. Startade om datorn, den försvann, men dök upp igen på samma sätt… till sist testade (hur smart var det?) jag Tillåt – tänkte det är ju bara mailprogrammet och LinkedIn och en gång, inte alltid… Lugnt. För stunden. Mycket kort stund, för sedan började terrorn; med SJ i luren som lurade sin dator började min dator löpa amok… mailboxen som jag höll på att tömma, bara fortsatte att fyllas på med enerverande pling som en djävla terror. Tillkallade en vanare LinkedInnare som upplyste mig om att jag just bjudit in hela min vänkrets… kan förstås uppfattas som ologiskt, men jag kände mig förbannad och missbrukad. I ren affekt bestämde jag mig att omedelbart gå ur LinkedIn – detta krävde mer än ett klick! Till saken hör att jag under dessa fem år aldrig nyttjat nätverket; inte av avoghet, men har helt enkelt inte upplevt något behov. Samtidigt som känslan av befrielse genast infann sig, insåg jag så det lätt brutala i att alla fått inbjudningar från ett ufo som omedelbart därefter annonserar – nu drar jag! Ber verkligen om ursäkt för det.

Som en absurd avslutning blev jag tvungen att rå-stressa hem för att hinna i tid till vår meditationskväll (vi bjuder in människor ur ett meditationsnätverk ungefär var tredje vecka). Nåja, absurt… på ett sätt, absolut… på ett annat, fantastiskt att släppa allt i stunden och bara öppna upp för ett enkelt varande där ”problemen” är historia och nutiden öppnar sig som för en nyfödd.

It came to my mind

Såg på sommarpratarnas reunion på SVT för någon dag sedan. Deras samtal kretsade mycket kring döden; bl a hur man hanterar förlusten av ett barn. Med full respekt för deltagarna, verkligen, men i mina öron blev det för mycket ord. Kanske var det ur detta som det i morse kom ytterligare ord… it came to my mind…

Hörde någon säga att jag kan vara glad att jag tror på det där med meditation… typ, eftersom det nu verkar hjälpa dig (som min mor uttryckte det)… eller, annorlunda uttryckt; inget för mig, men jag vill inte ta det ifrån honom om han nu tror det hjälper.

Ja, ja… det fina i kråksången (jag gillar det uttrycket), förutom att meditation inte har något med tro att göra,  är att det inte längre finns så mycket som någon kan ta ifrån mig. Vad skulle det vara? En effekt av mångårigt meditationsutövande, är att illusionerna upplöses en efter en; som vikten av att hävda min personlighet – t ex att framstå som intellektuell eller framgångsrik designer, att definiera mig som homo/bi/hetero – liksom fasthållandet vid ägodelar och allra svårast förstås, drömmen om den lyckliga familjen i och med skilsmässan och drömmen om föräldraskapet med förlusten av Victor. Avkodad. Deconditioned. Hoppet är också borta. Vad finns kvar? Tomhet. Vad kan någon ta ifrån mig? En tom spelplan. Mer som då vi föds. Med mitt gamla seende – skrämmande, med mitt nya – mer fri, igen!

Förväxla inte detta med brist på tacksamhet – jag är mer tacksam än någonsin förr: för värmen inomhus, mat för dagen, rena kläder, en kärleksfull sambo, att min mor fick dö i frid, fantastiska barn, dryga 20 år med Victor, ett underbart arbete, fysisk hälsa och psykisk vill jag påstå :).

Mona Sahlin (som miste en ettårig son) använde metaforen att det är som ett blåmärke man ständigt blir påmind om och aldrig blir av med… visst kan jag känna igen mig i det, men det hör till mitt gamla seende – varje gång jag tänker på Victor och det väcker sorg (vilket inte är fel, sorgen behöver luftas), så vet jag att jag inte är riktigt närvarande – här och nu – utan oftast i det förflutna. Förlusten av Victor har blivit a perfect reminder (you will never get rid of it!) of what life is – jmf Eckhart Tolle The power of Now - and what it is not.

4 sept 2000

4 sept 2000

Till toppen