Arkiv för mars 2014

Jag är en blomma

en värdefull stund i söndags på vår franska "balkong" (det galna tyget heter f ö Côte d'Azur)

en värdefull stund i söndags på vår franska ”balkong” (det galna tyget heter f ö Côte d’Azur)

Häromdagen hörde jag om en kvinna vars knep – för att verkligen vara närvarande i stunden – var att andas tre gånger då hon kramade sin älskade; vid första andetaget påminnande sig själv att hon tids nog skall dö, vid det andra att hennes älskade ska dö, i det tredje andetaget tackade hon livet – detta nu tillsammans, just detta, som är vår värdefulla stund på jorden.

Precis som ”alla andra” var jag länge oreflekterat identifierad med livets fysiska dimension; min person och mina roller… men allteftersom åren har gått, så inser jag alltmer hur begränsad ”jag” blir av ett sådant synsätt – det stämmer helt enkelt inte, det är inte det som är livet. ”Livet” blev inte annorlunda för att ”jag” förverkligade mig, ”livet” består trots alla de faser min person, min familj och min kropp genomgår… det finns ingen mening och inget behov av hopp… och just detta öppnar portar på vid gavel, äntligen fritt att passera ut… utan mark att beträda. Det är spännande.

Om det inte vore för att jag känner större frid, harmoni och tillfredsställelse än någonsin, så skulle man kanske tolka ovan som någon form av depression. Och om inte, så varför överhuvudtaget orda om det? Det handlar egentligen inte heller om att förstå; det behovet hade jag tidigare, men lever sedan länge utifrån insikten att det inte finns något att förstå. Nej, det är mer som att jag är kvar i det gamla, trots att det inte fungerar… jag ser fortfarande en värld (den västerländska?) som jag får allt svårare att relatera till. Om man bor avsides som i Walden eller sitter på Himalaya och mediterar, så ok, men mitt i stan, i yrkeslivet… Shakerkvinnorna gjorde sina möbler till Gud; det är väl så det måste vara… Som en blomma; den gror, slår ut och vajar sedan i vinden… drar sig tillbaka, vissnar och förmultnar.

våren... på bar kvist

våren… på bar kvist

 

 

Att vara människa?

Man sätter att årtal för sin födelse – jo, det är det vi gör, vilket på intet sätt är givet; i vissa kulturer är den fysiska åldern inte så bestämd – i mitt fall 1954… så relaterar man i fortsättningen allt till detta årtal… 1961 grundskolan, 1974 studenten, 1975 värnplikt, 1976 KTH… 1986 CMV… 1996 RISK… giftemål 1980, barnen 1983, 85, 89, 92… inrutat, förutsägbart, ”meningsfullt”… i kontrast, i mitt fall, till ett yrkesliv utan fallskärm och bostadsmaraton fyllt av uppbrott… Frihet handlar om att våga släppa kontrollen… så kom skilsmässan; vars huvudsakliga utmaning var just, att släppa – i detta fall ”drömmen om den perfekta familjen”.  Men giftemål är förstås precis som födelsedatum inte annat än mentala konstruktioner; idéer… Har en blomma ett födelsedatum? Gifter sig grisar – nej du grisefar, nu skiljer vi oss…

Det finns en mental kontext där födelsedatum och giftemål hör hemma, liksom religion, yrkesroll och företag – inget fel i det. I denna drömvärld, blir man, efter att ha upplevt lövsprickningen och den första nattfrosten sextiofem gånger, pensionär.

Och det finns en fysisk kontext (som ur ett upplyst perspektiv också är mental), där jag satt barn till världen med en kvinna jag älskat. I denna värld finns barnens mor fortfarande kvar, vi håller kontakten, kan fortsatt känna närhet och värme, vi existerar parallellt i det fysiska men träffas inte lika ofta IRL. Med Victor ”89” är det annorlunda… han skapade härdsmälta i min fysiska kontext och hans död rev de sista bastionerna i min mentala kontext – att våga släppa ”drömmen som pappa till fyra underbara barn”. Jag var medveten om detta fler år innan olyckan; jag hade medvetet släppt dröm efter dröm, men förmådde inte att ge upp denna sista… mycket handlade om mental förvirring kring att släppa och ändå fortsätta att älska. I was in love with it, just could not let it go… and then, life did it for me… hade verkligen inget val, snacka om fait accompli.

Om man lämnar den mentala kontexten och den fysiska är avkodad, vad återstår då? Ja… typ allt som verkligen är viktigt i livet – det rena varandet, just beeing… att vara… inte människa, inte 43år, inte singel, inte bög, inte miljöpartist… bara rent varande… inte på semester, inte nervös, glad eller ledsen… bara rent varande… nervositet, glädje, sorg ok, men inget ”jag”, utan bara olika nyanser av varande… det finns ingen människa där som är nervös… men visst kan nervositet passera. Precis som allt annat. I den kontexten kommer Victor alltid att vara min mästare; i stunder då jag fortsatt identifierar mig med det fysiska, finns det sorgliga i sorgen kvar… då vet jag var jag är, inget fel; men befrielsen ligger i 1) insikten att detta bara är en dimension och 2) kontakten med det som ligger bortom; den rena närvaron, att BARA vara.

Till toppen