Allt som är, är nu… Och nu

Läser morgontidningen (vackert ord… ). Sedan vi förlorade Victor ögnar jag ibland igenom dödsannonserna (fult ord?). Saknaden väcks till liv. Tårarna bara kommer. Och igen, sorg är helt ok…

Parallellt finns den/det som betraktar han som gråter. Var finns närvaron? Att vara här och nu. Om Victor hade varit kvar i det vi kallar livet, så hade jag inte saknat honom nu – han levde alltid sitt eget liv och jag mitt. Det är TANKEN att han inte finns som smärtar. Tankar är inte fel, men de fjärmar oss från det rena varandet – de leder oss till nostalgi i förhållande till det som varit eller oro/förväntningar inför det vi tror ska komma.

Carpe diem, fånga dagen, är ett väldigt 55+ uttryck. Jag associerar det med solresor, måltider och att unna sig. Inget fel, men väldigt mycket ”att göra” trevliga saker fokus. Närvaro i en djupare mening handlar om ”att vara”. Väl att märka att vara med det som är. Som det är. Att inte välja. Det är just i detta som den makalösa friheten ligger. Att släppa hela idén med att värdera allt i ont/gott, bra/dåligt, svart/vitt… Att acceptera sakernas tillstånd och bara ta in det som är och vara med det (förväxla ej med passivitet eller uppgivenhet). När allt kommer omkring finns inget annat än här och nu – allt som är, är nu. Ett nytt nu. Och ytterligare ett… Wow :)

Fyll i din e-postadress för att få uppdateringar om nya inlägg via e-post.

Gör som 5 377 andra, prenumerera du med.

Hjälp, så ytligt och dumt

Halvligger i sängen och lördagsläser SvD. På dubbla uppslag beskriver tidningens Elise Karlsson under rubriken Hjälp, hur hon under en vecka testar att leva som fem självhjälpsböcker lär – nota bene samma vecka som hon läser dem! Hur dumt får det bli? Hon konstaterar att hon förmodligen inte mår tillräckligt dåligt för att kunna ta dem till sig. Kan så vara, inte för inte heter Bengt Sterns epokgörande bok Att må dåligt är en bra början. För flertalet av oss räcker det med några dagar i total tystnad utan yttre stimulans för att hamna i (sund) obalans med vardagens komfortzon. Ofta används termen självhjälpslitteratur nedlåtande. Ibland finns det förstås fog för det, men ett budskap kan också initialt behöva presenteras på ett förenklat övertydligt sätt för att överhuvudtaget nå fram för att sedan vändas på, ifrågasättas och fördjupas. Mer skrämmande än detta ofta ganska harmlösa, är den förnumstighet som genomsyrar delar av svenskt kulturklimat och som artikeln är ett exempel på. Kommer att tänka på SvDs Idag-sida och Marianne Fredriksson, som i sann pionjäranda år efter år grävde fram guldkornen inom den s k alternativrörelsen. Och jag minns hur samma tidning på ett fullkomligt oförståeligt sätt dissade t ex hennes romansvit om Eva, Kain och Norea. Samma förnumstighet. Idag spyr den i sin ignorence t o m galla över fenomen som mindfulness/medveten närvaro, som det är min fulla övertygelse att vår konsumistiska kultur så oerhört väl behöver.

Att ge sig i kast med transformation som ett quick fix är oavsett val av litteratur dömt att misslyckas. Utmanande existentiell litteratur kräver tid. För mig var Robert M Pirsigs ganska lättillgängliga Zen och konsten att sköta en motorcykel (1974) fullkomligt omvälvande. Jag avnjöt den i små intensiva portioner för att verkligen kunna smälta den. Kort därpå gick jag lös på Roshi Philip Kapleaus Zens tre pelare (1965) – den tog mig sjutton (!!) år att komma igenom. Initialt förstod jag ingenting, lade den ifrån mig, kom tillbaka… successivt kunde jag se hur boken på det mest underbara sätt, gav mig en bekräftelse på att det jag upplevde i långvarigt tålamodskrävande meditationsövningar ägde sin relevans – någon hade upplevt det tidigare och hade t o m satt  ord på det. Och för säkerhets skull, nej, jag är inte buddhist :)

AA mm

Att följa sin inre vägvisare, sin intuition, sitt hjärta är inte alltid lustfyllt utan innebär till och från att utsätta sig för risker. Den bästa vägvisare jag någonsin har fått, var också den enklaste (förstås) – Det är bara två saker man behöver fokusera på för att få ett gott liv, nämligen att meditera och att vara villig att ta risker. Jag ska utveckla det en annan gång och idag återknyta till hur man kan hantera konsekvenser av risktagande.

S0m konsekvens av en risk jag medvetet utsatte mig för, har detta 2012, så långt varit en ständig utmaning för mig att hantera osäkerhet och kaos utan att fastna i frustration och stress. Det som inte dödar, härdar… brukar man säga, men det är inte härdad jag strävar efter att bli utan vis – jag vill bara komma till djupare insikt i vad livet innerst inne kan innebära. Jag försöker att möta det som är, som det är, utan att försköna, döma eller förtränga. Anonyma Alkoholisters sinnesrobön är en god hjälp på vägen:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

En av de upplysta meditationslärare som korsat min väg, Rahasya Fritjof Kraft, har dragit det ett väsentligt steg längre:

Om du är i en situation som du inte står ut med, och du kan ändra på den, så gör det.
Om du inte kan ändra den, acceptera den och välkomna den.
Det finns alltid dessa två möjligheter.
Och det utelämnar den tredje möjligheten, vilket är att klaga.

Smaka på den, välkomna den! Inte för att bli härdad utan för att i stunden bli varse möjligheten att identifiera dig med det som finns bortom. Med ett vaket sinne, erbjuder existensen hela tiden det man i stunden behöver. Häromdagen fick jag ett nyhetsbrev från Turiya, en av de meditationslärare som varit allra viktigast i min egen inre resa, vars ord får avsluta denna lilla betraktelse.

I know that I can only transform this world if I am willing to look inside and take full responsibility for how my life unfolds right now.  And of course, to do that is not easy. One argument with my partner and immediately I’m projecting it all out onto her and find myself saying, well, it must be her fault. It’s so easy to put it out on the other and it takes real awareness, courage and willingness to be 100% responsible for how I create my world. Not just 50/50, that doesn’t work, it’s full responsibility.

Uppdaterade soffor

Tänk, det är redan tre år sedan vi lanserade våra nya stoppade soffor 85 respektive 100. Tillverkaren i Småland var helt förundrad över så snabbt och kraftfullt försäljningen kom igång – det var nog en efterlängtad möbel i Norrgavels sortiment! Då, för tre år sedan, fotade vi en massa varianter för att visa olika möjligheter. Men sedan dess har tyger utgått och kommit till, så vi längtar efter att kunna visa nya utföranden med den textil som finns i butikerna nu. Igår var mitt skrivbord belamrat med tygprover, träslag och temperakulörer och Inger Wibell och jag var rätt möra framåt kvällen av alla möjligheter till vackra soffor, förstås även vår klassiska träsoffa. Nu ska sofforna tillverkas och sedan hamnar de ute i butikerna efter att de fotograferats för t ex hemsidan.

Fyll i din e-postadress för att få uppdateringar om nya inlägg via e-post.

Gör som 5 377 andra, prenumerera du med.

Träsoffan från 1993

Träsoffan är tveklöst den möbel som betytt mest i förverkligandet av visionen om Norrgavel. Drömmen om en opretentiös, Carl Larssonskt avslappnad och därtill riktigt skön soffa bar jag inom mig i tio år.

Så börjar ”Tanken bakom”-texten som jag skrev till Träsoffan igår - efter 20 år då! Dagbädden på mina rithurtsar var en stark inspirationskälla. Skissen ovan är från vår dåvarande lägenhet i Röda Bergen (Sthlm nov. 1984) och fotot bredvid tog jag nyss på mitt kontor här i Malmö. Nedan skisser i urval från processen som 1993 ledde till Norrgavels träsoffa, premiärvisad på bomässan Bo93 i Karlskrona.

 

Morgonstund

.. har guld i mund. En härlig morgonyoga / meditation. Naken på lager av ullplädar. Långsamma rörelser för att komma hem. Stillhet, inre ro. Och allt det yttre kaoset får vara som det är. I stormens allra centralaste punkt råder fullständigt lugn. Jag kände inte till det förrän i fyrtioårsåldern. What a gift!
Tillbaka till sovrummet som doftar mandel av fantastiska tulpaner – har stått en hel vecka – och badar i strålande östersol. Frukost på sängen… ja, varje morgon sedan tolv, tretton år. Träbrickor från Norrgavel, vitt porslin från Gustavsberg, linneservett och handdrejade tekoppar i mjukt lergods. Gränslös vardagslyx som inte ens kostar CO2.

Efter mörkret kommer ljuset

Det är lustigt, men ofta är det då det känns som allra mörkast som något öppnas upp som gör det möjligt för ljuset att åter sippra in. Stagnelius avslutar sin dikt Vän, i förödelsens stund med Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud. Visst är det så… genom mod att möta mörkret, ja, rentav döden, öppnas vägen till ljuset och potentialen till fördjupad upplevelse av livet. Nyckeln är att våga släppa det gamla innan man har lösningen på det nya.

Influensamånaden februari förbyts i vårkänslornas mars. Spring i benen och spritt i kroppen, hormonerna bubblar med sportbilar i burnout och älskande par som sollapande turturduvor. Naturen får fnatt när vårsolen tittar fram. Trots att kylan fortfarande är nyckfull, har vårknopparna exploderat i Malmö. Morgonens joggingrunda gick genom ett hav av gula vintergäck ned till det riktiga havet i dovt gråblått. Parkerna och närheten till havet gör verkligen Malmö speciellt.

Inne får ullen ge plats för linet. Jag älskar livets små markörer – inte minst för att de finns där även i stunder då jag riskerar att förlora ”allt”. Vårlökar, tulpaner och blommande kvistar. Små förskjutningar i säng- och bordslinne. Textil är tacksamt, med god kvalitet kan ett par linnekuddar göra underverk. Nu är tid att njuta, våren passerar snabbt för att övergå i skön lugnare mognad.

 

 

 

 

 

Fyll i din e-postadress för att få uppdateringar om nya inlägg via e-post.

Gör som 5 377 andra, prenumerera du med.

Det kunde ha varit värre, mycket värre

Som respons på att förlora ett barn säger vi ofta att ”det är det värsta som kan hända”. Det är inte svårt att hålla med. På ett plan känns det som att ”livet” förlorar sin mening.

Men väldigt snabbt spirade också tacksamhet ur insikten att det lätt kunde ha varit ännu värre. Ingen ondska var inblandad. Ingen gjorde något fel, i alla fall inte avsiktligt. Och inte minst, vi anhöriga visades oändligt mycket stöd och kärlek.

Annat var det i Roman Polanskis Pianisten som vi valde som fredagsfilm. Titeln kändes rogivande… om jag hade vetat vad den handlade om hade jag, trött efter arbetsveckan, valt något annat. Och likväl en fantastisk film. En judisk pianist som mirakulöst genomlever hela andra världskriget mitt i Warszawa.

Hemska krigskildringar har vi sett, bestialiskt, grymt, primitivt, till slut bara rå djurisk överlevnad. Men det är ändå ”krig”. Vi har också sett vad terrorister, idioter och psykopater kan åstadkomma. Men det som hände i vår egen föräldrageneration, på vår egen kontinent, mer eller mindre inför öppen ridå och metodiskt år efter år… Polanskis vardagssociala skildring av pogromen är närmast outhärdlig att ta in -  übervidrigt tydlig i sin lugnt monstruösa beskrivning av utstuderat förödmjukande mänsklig grymhet.

De människoöden pianisten (med verklighetsbakgrund) tvingades möta under dessa helvetesår får allt annat, inkluderat att förlora en älskad son i tragisk olycka, att blekna. I ett annat ljus finns det förstås ingen större mening med att jämföra.

Nyhet! Fåtölj

 

Nyhet! Fåtölj

pris från 9 900:-

 

Så är den äntligen här! Längtan efter Fåtöljen har varit hur lång som helst, men som idéskiss satt den först i början av 2011. Här har jag drivit damsko-idén till sin spets – smäcker utsida, rymlig insida. Därför är den lättplacerad, enkel att flytta (man lyfter i armstöden) OCH jätteskön att sitta i. Kom in och provsitt!

Formen med de mjukt avrundade armstöden är klassiskt tidlös men konstruktionen helt nytänkande. Det manligt strikta träskalet, klätt med hästsvanstagel och fårullsfilt kontrasterar mot insidans kvinnligt omfamnande kuddar i sjöfågelfjäder. Halvt synligt, under fjäderplymån och insytt i ett vackert linnefodral finns komfortpaket med DUX-spiraler.

De svarvade benen har framtill antydan till profil för att inte upplevas banala – björk eller ek. Fåtöljen tillverkas med perfekt sittande fast klädsel i ull eller med avtagbara linneöverdrag. Kolla gärna kulörerna på hemsidan.


 

Länge sedan senast

Vävstol i Klässbols monter

Förlåt, förlåt… nu var det verkligen länge sedan jag hörde ifrån mig. Resor, mycket att göra och så har liksom inte energin infunnit sig… det är ju inget kul att pressa fram saker. Förra veckan var jag en sväng till Stockolm och besökte bl a möbelmässan och show-rooms på stan. Jag måste erkänna att jag sällan känner det där suget, men väl där brukar det alltid vara kul, speciellt att träffa gamla arkitektkompisar, formgivare och pressmänniskor. Normalt är jag väldigt systematisk och betar av hallarna metodiskt. I år släppte jag kontrollen och gled mest runt med Inger Wibell-Kähr som hade inbokade möten med fler av Norrgavels leverantörer av mattor, lampor, textil mm. Bilden ovan med linnevävstolen är från Lena Bergströms vackra monter för Klässbols linneväveri.

Vi tittade också på de mest osannolika mattor. Från mitt barndomshem minns jag en specialgjord trasmatta i hallen. Dubbelbindningstekniken med asymmetriska färgfält i nyanser av turkos och julgransgrön gjorde mattan vändbar. Jag älskar enkla trasmattor, men detta var något helt annat – en sofistikerad enkelhet som lyfter tekniken till att passa även på parkettgolv i ”fina” stadslägenheter. Med Inger besökte jag företaget som sedan 2005 övertagit produktionen av dessa extremt tätvävda och hållfasta trasmattor med linnevarp.

Ute på mässan besökte vi vår leverantör av Kelimer mm. Tonvis med mattor av alla de slag. Som en yrkesfärdighet har jag med åren lärt mig att snabbt skanna av utställningar, presentationer etc och här sögs min uppmärksamhet till en indisk Damaskmatta. Jag köpte en själv för något år sedan och bara njuter – det är en tätt handknuten ”äkta” matta, men den är modernt plain.  Lystern och färgskiftningarna i dessa ullmattor är makalösa och de upplevs helt olika beroende av från viket håll man ser dem. Inget är bestämt, men jag ska göra vad jag kan för att vi ska kunna tillhandhålla dessa underverk i Norrgavels butiker.

Årets mässa genomsyrades av naturträ och grå pasteller ofta i enkla pinn-möbler. Sympatiskt, dock långt ifrån alltid med erforderlig snickerikänsla. Lars Bessfelt som i snart tjugo år servat Norrgavel med helt unika Zlamp-lampor visade nya uppdaterade golv- och bordslampor i denna färgskala, som jag hoppas att vi får se ute i butikerna så småningom. Och så mötte jag Milis Ivarsson efter massa år :) Det var Milis som gjorde hela recepturen till alla Ovolins temperakulörer – den kvinnan ÄR färg i hela sitt väsen.

Från linnevävstolar tillbaka till Malmö. Igår hämtade Tomas Fröding hem en svarv till vårt prototypsnickeri i undervåningen på huvudkontoret. Redan efter morgonfikat var den installerad och Tomas hade i ett huj gjort vacker vägghållare för alla svarvstålen. Efter alla dessa år, kan vi så äntligen själva svarva fram profiler, så akta er nu… i fortsättningen kanske det bara blir runda ben och svarvade lampfötter!

Till toppen