Kollage – nytt i butikerna

ur skissboken 3 juni 2014

ur skissboken 3 juni 2014

I våras reste jag till Köpenhamn, Paris och Italien med Inger Wibell, som är ansvarig för Norrgavels sortiment utöver möblerna. Vi besökte mässor, utställningar, leverantörer, butiker och kollade på nya produkter, textilier mm. Allt kondenserar sedan ihop till olika kvaliteter eller stilar som vi gillar. Och som vi vill visa.

 

2014-06-04 14.40.57Norrgavels butiker har alltid haft möblerade miljöer – ofta hela rum med målade väggar, mattor, gardiner, växter mm; ungefär som det kan se ut hemma – tillsammans med separata delar för t ex mattor, belysning, glas & porslin.

I höst – med start idag – har vi byggt upp tre kollage som ett nytt sätt att visa hur sakerna är tänkta att passa ihop.

2014-06-04 14.41.14Besök närmaste Norrgavelbutik för att se hur det blev: Pastell, Indigo och Nyanser av grått!

 

Fyll i din e-postadress för att få uppdateringar om nya inlägg via e-post.

Gör som 5 372 andra, prenumerera du med.

Tillbaka

Det var ett tag sedan sist, eller sedan senast får det nog bli. Jag kom liksom av mig, saknade drivet och tyckte det var skönt att släppa bloggen ett tag… åkte sedvanligt till Italien, bara var… och pluggade italienska.

Nu är det skönt att vara tillbaka i rutinerna igen. Funderar på bloggen… har hållit på i tre år; i början många korta inlägg, successivt färre men längre. Vi döpte den till Nirvans tankar för att den skulle rymma hela livet – tankarna bakom saker har alltid intresserat mig mer än sakerna i sig själva; inte av filosofiska skäl, utan rent pragmatiskt i längtan efter ett gott liv.

För tre år sedan, hade jag som sommarlitteratur till Italien tagit med Den tibetanska dödsboken; på fjärde dagen miste jag min son Victor och döden blev en brutal realitet som kom att fylla såväl mitt varande som mina tankar. Och därmed bloggen.

Och nu då? Jag vill skriva om det som känns viktigt. Det svenska designklimatet rymmer en sprudlande kreativitet och ett imponerande fokus som man lätt kan ryckas med i… men efter en tid kan man också konstatera att mycket handlar om ego och yta, ett slags fasad, i värsta fall för att slippa möta livet på ett djupare plan. Inom meditationsvärlden använder man ett begrepp – resonans – för att beskriva hur grundad man är som människa; typ, är det någon hemma bakom fasaden?

Design är viktigt. Men det som försiggår bakom fasaden är ändå viktigare – för livsklimatet på vår planet, och därmed för designen. Det är det min blogg handlar om. Helt enkelt konsten att vara människa – förhållningssätt till liv och död, medvetandetillstånd, identitet, kärlek, sexualitet, kreativitet… var sätter man gränsen? Helst vill jag skriva om, just det… mina tankar, fritt som de kommer innan jag ens hunnit tänka dem. Brutalt sant, läskigt… och ibland kanske bara för mycket… Vad känner du? Vore tacksam för feedback från er som följt mig!

Kär i sin personlighet

Att vara kär i sin egen spegelbild anses väl allmänt vara självupptaget och lite löjligt – något vi alla har i oss, förvisso, men som de flesta har distans till; inte minst för att det som regel inte håller i längden… vi blir äldre, våra kroppar förändras… inte alltid till det positiva, sett med dessa ögon.

Men hur är det med vår personlighet? Vem har i vår kultur motsvarande distans till sin personlighet? Personligheten är tvärtom något vi värnar, något vi avgudar, något vi blir indignerade, rentav kränkta, om den ifrågasätts. Jag minns hur jag som vuxen – typ fyrtio – för första gången mötte människor som, för att uttrycka mig brutalt, gav själva fan i min personlighet… initialt kände jag mig inte sedd, var dessa människor inte intresserade av människor? Det tog tid för mig att omvärdera… och successivt uppenbarade sig en ny verklighet. Av frihet. Därför att man ser bortom. Till det vi är under våra personligheter. Till det lager i att vara människa där vi alla är förenade, oavsett ålder, kön, sexuell läggning, yrke, inkomst, social situation etc. Myntet har två sidor; man slutar att imponeras av yttre attribut och framgång, egna och andras, OCH man slutar att döma sina egna och andras tillkortakommanden.

Inget är så kul som att leka med sina personligheter. Omedvetet styr de, och begränsar, våra liv – vi lever våra personligheter precis som en skådespelare går in i sin roll. Jag föreställer mig att det måste vara skönt att kunna lämna sin roll efter en kvälls förställning (oj, lustig felskrivning – föreställning). På motsvarande sätt är det underbart att befria sig från sin personlighet, att få distans till den.

Därför ett lektips. Gör den ihop med några vänner som du känner dig riktigt trygg med; det är jätteviktigt för om den ska ha effekt behöver du våga blotta dig och då ÄR vi sårbara – om du inte känner gränsen för detta eller har vänner som det funkar med så avstå! Tills vidare.

Börja med att tyst var och en leva er in i era personligheter… efter en stund börjar ni mingla runt i rummet med varandra genom att busa med era personligheter, släpp ut dem, vädra dem genom att presentera er för varandra, känns olika beroende på vem ni möter så stanna inte upp utan rör er från person till person och upprepa; typ, Jag är en framgångsrik designer, Jag är akademiker, Jag är högväxt… först kanske ganska förutsägbart, sedan med större tydlighet och läskigare djup, kanske t o m överdriv… Jag anser mig vara en av de främsta designerna, Jag bör veta bättre eftersom jag är akademiker, Jag känner liksom att jag ser saker lite från ovan… Eller vänd på det istället för superiority, gå in i din egen inferiority… Jag är helt värdelös under ytan, Jag är inte ens en riktig man, dålig älskare, livrädd för att vara bög, underdog för att undvika ta ansvar… Avsluta genom att skaka ur kroppen, återgå i tystnad för en stund, dela era upplevelser, men ingen anledning att analysera… allt handlar blott om de låtsasliv, de roller vi bär med oss (jmf teatern); några kanske mer destruktiva än andra… några kanske kul att behålla… men framför allt, oavsett vilka de är så är de blott utsidan – se dem för det de är, känn igen dem -  och därmed ingen anledning att fästa så stor betydelse vid. Precis som spegelbilden. It comes and goes. So it is.

Como

2014-05-08 09.08.472014-05-08 09.01.31

 

 

På väg hem efter textilmässan Proposte i Villa Erba vid Lago di Como; naturskönt är bara förnamnet… parken breder ut sig längs sjösidan med Alperna som fond, enorma pelouser och hundraåriga träd… utställningshallarna insmugna i Paxton-lika ”växthus” med interiörer av brutal betong/sten som i arkitekthuset på KTH eller Mariavall klostret på Österlen – rent, vackert och aldrig långt till natur… himmel, träd, gräs, vatten.

2014-05-08 10.28.31

2014-05-07 14.33.35

 

 

 

 

 

 

 

 

Huvudet är fyllt av textilkvaliteter, Martindale, europriser… kvantiteter, kollektioner. Vi besöker Como för att hålla oss uppdaterade och för att leta direktvägar till bra kvaliteter till rimliga priser; gärna innan de passerat distributörer, editörer och agenter. Samtidigt är vi små – hela tiden en avvägning mellan kvantitet och pris.

Då jag startade Norrgavel för 20 år sedan hade vi svårt att hitta bra linnekvaliteter i attraktiva färgskalor. Med Milis Schillers hjälp letade vi vävar i fyra grovlekar som vi själva lät färga in. Det var då det… successivt blev linnet allt populärare och under senare år har utbudet fullkomligt exploderat; likartade kvaliteter i imponerande färgspektra. Och så är det förstås vissa som sticker ut… jag blev salig av besöket hos den florentinska producent som visade sig producera våra älskade linne Grov och Luni… som vi köper i Paris.

Nedslående i år är att den organiska bomullen mer eller mindre är som bortblåst; fabriker har gått i konkurs, tillgången är alltför ojämn… och framförallt beskrivs efterfrågan unisont som lika med 0 – kunderna är rädda om plånboken. Samtidigt ett sätt att avsäga sig eget ansvar, producenterna ser helt oförstående ut då vi kräver eko. Trist; det såg så lovande ut, själva fann vi en visionär italiensk producent på mässan i Belgien för några år sedan – de försvann med krisen. Vi hittar ekobomull till bädd & bad, men till möblerna får vi tills vidare nöja oss med ökotex (vanlig bomull med minimum kemikalier).

Förändringstakten inom möbel- och inredningsbranschen är hög. Det är en utmaning att förhålla sig till; hitta balansen mellan en tidlös grund och uppdaterade tillägg. Det är förstås en ständigt pågående process – jag älskar tydlig enkelhet och ett konsekvent sortiment; skissbokssidorna fylls nu en efter en med idéer till hur vi ska bli ännu bättre på att nå ut till dig som kund med det vi tycker är viktigt. Det är kul!

Nirvan Bild 1Nirvan Bild 3Nirvan Bild 2

 

Fyll i din e-postadress för att få uppdateringar om nya inlägg via e-post.

Gör som 5 372 andra, prenumerera du med.

Växter behöver näring; människor…

Växter som har övervintrat inomhus börjar se lite bleka ut i vårsolen – genom att ge dem näring återfår de sin grönska och börjar rent av blomma. Själv var jag vid havet i helgen – premiär – till största del utomhus med trädgårdsarbete; motion och frisk luft gör gott. Kroppen behöver vatten, mat, motion och sömn. Lägg till intellektuell stimulans och kärlek i nära relationer.

Länge nöjde jag mig med det. Allt var utåt sett perfekt. Men på insidan hade jag en djup längtan efter frid, blockerad av ignorans (vilken jag var omedveten om) och känslobarriärer. Resan tillbaka till en ur djupet vitaliserad vardag var lång, men varje litet steg mot ökad frihet var värd all möda.

Det är fortfarande en utmaning att behålla vitaliteten – mitt meditationsnamn Anand Nirvan betyder befrielse genom lycksalighet. Precis som att viss disciplin behövs för att hålla kroppen i trim, underlättar rutiner för att återfå kontakten med ens eget djup. Jag gör min dagliga morgonyoga/meditation, det gör skillnad. Men då tillfälle enkelt bjuds, missar jag inte möjligheten till ytterligare djup tillsammans med andliga mästare.

lamaIgår kväll var jag med en skrattande buddha, en tibetansk lama; Tulku Lobsang föddes 1976 i en liten by i tibetanska Himalaya. Endast sex år gammal började den mycket bångstyrige lantbrukarsonen sin undervisning i det lokala buddhistiska munkklostret. När han blev igenkänd av oraklet som den åttonde reinkarnationen av Tulku Nyentse blev de förbluffade munkarna tvungna att fråga en extra gång om oraklet verkligen menade att en av deras största mästare hade återfötts som en mycket vild och busig munk. Oraklet tvekade inte och idag reser Tulku Lobsang världen runt för att lära ut buddhistisk visdom (ur Yoga Kendras presentation). Han talade kring ”Beslutets kraft”.

Efter alla år… nej, det är inga revolutionerande nyheter. I orden. It´s not about that. Det handlar mer om gåvan att få vara i en mästares fysiska närhet för att komma i resonans med sitt eget djup.

I kväll talar han kring ”The Power of Love” Yoga Kendra i Malmö kl 19.30. Jag hade gått dit, om det inte vore för att vi det närmaste dygnet delar vårt hem med en av de kvinnliga meditationsmästarna som jag aktar allra högst.

 

 

 

Jag är en blomma

en värdefull stund i söndags på vår franska "balkong" (det galna tyget heter f ö Côte d'Azur)

en värdefull stund i söndags på vår franska ”balkong” (det galna tyget heter f ö Côte d’Azur)

Häromdagen hörde jag om en kvinna vars knep – för att verkligen vara närvarande i stunden – var att andas tre gånger då hon kramade sin älskade; vid första andetaget påminnande sig själv att hon tids nog skall dö, vid det andra att hennes älskade ska dö, i det tredje andetaget tackade hon livet – detta nu tillsammans, just detta, som är vår värdefulla stund på jorden.

Precis som ”alla andra” var jag länge oreflekterat identifierad med livets fysiska dimension; min person och mina roller… men allteftersom åren har gått, så inser jag alltmer hur begränsad ”jag” blir av ett sådant synsätt – det stämmer helt enkelt inte, det är inte det som är livet. ”Livet” blev inte annorlunda för att ”jag” förverkligade mig, ”livet” består trots alla de faser min person, min familj och min kropp genomgår… det finns ingen mening och inget behov av hopp… och just detta öppnar portar på vid gavel, äntligen fritt att passera ut… utan mark att beträda. Det är spännande.

Om det inte vore för att jag känner större frid, harmoni och tillfredsställelse än någonsin, så skulle man kanske tolka ovan som någon form av depression. Och om inte, så varför överhuvudtaget orda om det? Det handlar egentligen inte heller om att förstå; det behovet hade jag tidigare, men lever sedan länge utifrån insikten att det inte finns något att förstå. Nej, det är mer som att jag är kvar i det gamla, trots att det inte fungerar… jag ser fortfarande en värld (den västerländska?) som jag får allt svårare att relatera till. Om man bor avsides som i Walden eller sitter på Himalaya och mediterar, så ok, men mitt i stan, i yrkeslivet… Shakerkvinnorna gjorde sina möbler till Gud; det är väl så det måste vara… Som en blomma; den gror, slår ut och vajar sedan i vinden… drar sig tillbaka, vissnar och förmultnar.

våren... på bar kvist

våren… på bar kvist

 

 

Att vara människa?

Man sätter att årtal för sin födelse – jo, det är det vi gör, vilket på intet sätt är givet; i vissa kulturer är den fysiska åldern inte så bestämd – i mitt fall 1954… så relaterar man i fortsättningen allt till detta årtal… 1961 grundskolan, 1974 studenten, 1975 värnplikt, 1976 KTH… 1986 CMV… 1996 RISK… giftemål 1980, barnen 1983, 85, 89, 92… inrutat, förutsägbart, ”meningsfullt”… i kontrast, i mitt fall, till ett yrkesliv utan fallskärm och bostadsmaraton fyllt av uppbrott… Frihet handlar om att våga släppa kontrollen… så kom skilsmässan; vars huvudsakliga utmaning var just, att släppa – i detta fall ”drömmen om den perfekta familjen”.  Men giftemål är förstås precis som födelsedatum inte annat än mentala konstruktioner; idéer… Har en blomma ett födelsedatum? Gifter sig grisar – nej du grisefar, nu skiljer vi oss…

Det finns en mental kontext där födelsedatum och giftemål hör hemma, liksom religion, yrkesroll och företag – inget fel i det. I denna drömvärld, blir man, efter att ha upplevt lövsprickningen och den första nattfrosten sextiofem gånger, pensionär.

Och det finns en fysisk kontext (som ur ett upplyst perspektiv också är mental), där jag satt barn till världen med en kvinna jag älskat. I denna värld finns barnens mor fortfarande kvar, vi håller kontakten, kan fortsatt känna närhet och värme, vi existerar parallellt i det fysiska men träffas inte lika ofta IRL. Med Victor ”89” är det annorlunda… han skapade härdsmälta i min fysiska kontext och hans död rev de sista bastionerna i min mentala kontext – att våga släppa ”drömmen som pappa till fyra underbara barn”. Jag var medveten om detta fler år innan olyckan; jag hade medvetet släppt dröm efter dröm, men förmådde inte att ge upp denna sista… mycket handlade om mental förvirring kring att släppa och ändå fortsätta att älska. I was in love with it, just could not let it go… and then, life did it for me… hade verkligen inget val, snacka om fait accompli.

Om man lämnar den mentala kontexten och den fysiska är avkodad, vad återstår då? Ja… typ allt som verkligen är viktigt i livet – det rena varandet, just beeing… att vara… inte människa, inte 43år, inte singel, inte bög, inte miljöpartist… bara rent varande… inte på semester, inte nervös, glad eller ledsen… bara rent varande… nervositet, glädje, sorg ok, men inget ”jag”, utan bara olika nyanser av varande… det finns ingen människa där som är nervös… men visst kan nervositet passera. Precis som allt annat. I den kontexten kommer Victor alltid att vara min mästare; i stunder då jag fortsatt identifierar mig med det fysiska, finns det sorgliga i sorgen kvar… då vet jag var jag är, inget fel; men befrielsen ligger i 1) insikten att detta bara är en dimension och 2) kontakten med det som ligger bortom; den rena närvaron, att BARA vara.

Fyll i din e-postadress för att få uppdateringar om nya inlägg via e-post.

Gör som 5 372 andra, prenumerera du med.

Paris 1800 – 1900 – 2000

1800-talet känns långt borta… I julas började jag plöja På spaning efter den tid som flytt av Proust – efter tusentals sidor på Paris boulevarder och salonger med männens demimonder och kokotter, framstår François Hollandes lilla snedsteg mer comme-il-faut, men inte desto mindre… 1800-tal; hallå det är 2014 och la gloire en del av EU. Dubbelspel är inget smart sätt att hantera sin karma. Experimentet Sartre & de Beauvoir känns mer livgivande, jämlikt åtminstone i teorin, men 1900-tal.

Mässan flyttar ut på stan

Mässan flyttar ut på stan

I januari besökte jag mässan Maison & Objet i Paris tillsammans med Inger W Kähr, som med vårt utvalda sortiment av textil och belysning mm ser till att Norrgavels butiker förhåller sig till tiden; det är väl ungefär så man skulle kunna beskriva det – trots att jag strävar efter tidlöshet i möblerna, så behövs uppdateringar eftersom politiska, kulturella och sociala förändringar avspeglar sig i vårt sätt att inrätta våra hem. Parismässan känns ganska bra på att kanalisera nya strömningar.

Då jag som 17-åring besökte Paris första gången var jag helt hög av alla intryck; ville uppleva max och kunde liksom inte få nog – minns hur jag köpte galna designprylar,  fotade skyltfönster jag aldrig sett maken till och fascinerades av den förfinade lyxen… inte minst i kontrast till 1800-talsrummet med tvättställ för trettio kronor natten.

Så träffade jag mina barns mor, vars mor var parisiska, vilket gav mig inträde till en värld som tangerade Prousts; jag var överväldigad, fyra meters takhöjd med salonger i fil mot kajkanten på l’île de la Cité, glittret från Seine och solblekta sidentapeter vars färgbevarade ovaler och rektanglar avslöjade tidens gång – där blev vi, av afrosvart servitör i vit jacka och dito vantar, serverade färsk sparris på silverfat alltmedan madame, 94 år och makalöst vital, förhörde sig om vår unga svenska generations syn på fri sex… ja hon hade varit skilsmässoadvokat, men ändå!

Efter skilsmässan hade jag vid sekelskiftet ett kort förhållande med en kvinnlig meditationsmästare och minns hur förälskelsens framtidsdrömmar om våren i Paris helt kom av sig av hennes respons… vad skulle man göra där? Jag var mållös, men fick till mig en värdefull lärdom om närvaro – på ett plan, varför längta till Paris när man kan vara här och nu; på ett djupare plan, ”jag ÄR” oavsett här eller i Paris.

Den ultimata friheten är förmågan att bara vara; oavsett var den fysiska kroppen befinner sig – om man är berusad av livet (gäller kanske också alkohol :), så spelar det liksom inte så stor roll var man är. Entusiasm – att vara fylld av Gud (vilket vi förstås är allihop) har ersatt den Inspiration jag tidigare var så beroende av i mitt skapande.

Lånecyklarna i Paris är underbart beige, precis som stadens alla kalkstensfasader

Lånecyklarna i Paris är underbart beige, precis som stadens alla kalkstensfasader

Olika livsenergi

från Malmös grafittivägg i morse

från Malmös grafittivägg i morse

Årets mörkaste månad har verkligen just varit det här nere i Skåne, och våt, och blåsig… Många flyr mörkret – hundra tusentals svenskar drar till Thailand… ett enkelt sätt att fylla på ny energi; sol och värme får oss att leva upp igen. Denna tid på året fylls media av råd&tips om ur man kommer i form; etablera sunda rutiner i minst 14 dagar, ja ni känner igen det – folkhälsan är viktig, absolut… men Livet blir nästan ett enda stort projekt. Var är balansen, tilliten och lugnet?

Idéer om ”den grå vardagen” och ”ekorrhjulet” har slagit rot i vår kultur, men det är förstås – som allt annat – bara idéer; oförmåga att separera utsidan från insidan – jag upplever det som alltmer hysteriskt hur nutidsmänniskan fyller på energi bara från utsidan… Visst känns det magiskt då solen tittar fram efter alla mörka dagar – inte minst just därför, men mörkret är också magiskt. Det insåg jag sent i livet och det har varit en befrielse; mörkret inbjuder till att gå inåt – vinterhalvåret gör det rentav lättare att hitta djupet i meditation; gå in i ett mörkt rum, utan uppkoppling, utan vänner & familj, utan droger… och stanna dag efter dag* till dess energin börjar vända och komma av sig själv, inifrån… (många ekologiska utmaningar skulle lösas på köpet).

Det finns något vackert i att leva med årstiderna – att bejaka livstempot som saktar ned, sova lite mer, ta det lugnare… men behålla vitaliteten, vänta in tills saker sker av sig själv… I morse vaknade jag strax före sju i en underbart vacker energi; redan innan yogan, som jag för övrigt inte kommit mig för sedan i måndags; det fick mig att reflektera över olika livsenergi… häftiga var och en på sitt sätt:

  • Professionell, operativ, effektiv, framåtriktad, älskad i arbetslivet
  • Fysisk, mål- och resultatinriktad, prestationsberoende, ironman
  • Maniskt speadad, genial, kanske konstnärlig, sublimerad
  • Djurisk, råkåt, direktutlevande, njutningslysten
  • Kärleksfylld, totalblissad, over flowing
  • Lugn, enkel, fokuserad, utan riktning, här&nu

*) Som en metafor, även om detta är en teknik för yogis så är det inget man startar med.

bild 2 (1)

Det där med nyårslöften

Ibland får jag frågan – har du något nyårslöfte? Nej, det var många år sedan… men det är ett intressant fenomen; för tanken till LEAN och ständig förbättring. Mycket gott i det, men också symtomatiskt för vår tid… att så många har en idé om att de borde leva livet på ett annat sätt, och samtidigt på något sätt är oförmögna att få till det, varaktigt – då januari är till ända är ändå allting som tidigare… som Clemens Poellinger konstaterar i veckans SvD-krönika om (brustna) nyårslöften – och en kapitulation inför redaktionens lördagsgodis, förlåt fredag kl 14. Han ställer svag impulskontroll mot puritansk ståndfasthet och kopplar nyårslöftena till magiskt tänkande och religiösa ritualer.

Goda vanor handlar ytterst om ett gott liv, och är självklart någonting subjektivt. Mitt eget liv var långt upp i åren kantat av en kamp för att få till det – bara en sån sak som att jag konstant åt för mycket, t ex på julen, och att jag alltid kom på det för sent. Det händer inte längre. Många tolkar det som asketism, men så är det inte.

Jag minns en artikel i SvD för ca 20 år sedan, med rubriken Jag VILL, jag KAN, jag SKA ha det bra, som via kringelkrokar fick mig i kontakt med Bengt Stern och hans intensiva Möt dig själv-processer som syftar till att leda oss djupare in i oss själva; till nivåer dit skolväsendet inte förmår (eller ens har som ambition) att föra oss, till nivåer med ett djup som faktiskt är nödvändigt för att skapa bestående förändring – om ni ursäktar klyschan; skillnaden mellan att agera som offer eller ledare i sitt liv.

Att komma till insikt känns stort men – på tal om nyårslöften – förverkligandet är snarare kopplat till små baby steps, vart och ett kanske ganska obetydligt, för att successivt förankra visionerna i nya dagliga rutiner. Snarare än stora yttre förändringar, har det för mig handlat om ökad närvaro – mindfulnes om ni så vill – och ett sinne öppet för ständig förändring. Skolan har närvarokontroll, att ens kropp är fysiskt närvarande, men närvaro – i betydelsen mindful – handlar om att upplevelsemässigt vara här och nu, vaket alert, på… men avslappat, utan kamp, utan puritansk asketism.

2 av 1612345...10...Sista »
Till toppen