Adjö till SJ nattåg – så idiotiskt!

Jag brukar alltid försvara SJ, har liksom ett kärleksförhållande till tåg – ett sätt att röra sig i världen med gott miljösamvete. Åren har bjudit många fina tågupplevelser – i lyxkupé med transsibiriska järnvägen över Mongoliska slätterna till Peking för mer än 30 år sedan, eller tillbaka från Vladivostok i hard class via ryska hundraåriga trästäder läppjande champagne och rysk kaviar… smalspåriga järnvägar med vagnar utan tak genom Pyreneernas bergmassiv, autozug över Alperna till Italien eller hisnande hastigheter i franska TGV och japanska Shinkansen.

SJs besked i veckan att lägga ned nattåget mellan Malmö och Stockholm känns otroligt korkat! Visst kan man, som SJ, skylla på bristande kundunderlag, men det är att göra det lite väl lätt för sig. Man kan också skylla på politikerna som bestämmer att flyget inte ska ta sitt miljöansvar. Båda sakerna är förstås en effekt av att det fortfarande är långt mellan ord och handling bland gemene man då det gäller att värna miljön. Trist. Men SJ är också ganska visionsbefriat; hur kan man tro att resenärer 2013 ska nöja sig med en standard som har 20-30 år på nacken – sedan WL5 introducerades i slutat av 80-talet (och då som ombyggda 1950-talsvagnar!) har det väl just inte hänt någonting – ljudisolering under all kritik, slamrande ytterdörrar, taskiga ventilationssystem, för korta sängar och inga praktiska lösningar för värdesaker…  listan skulle kunna göras lång. Trots det har jag oftast tagit nattåget upp, för att som regel ta strax efter 17-tåget tillbaka. Njut av detta välformulerade You Tube-inlägg om Hitler som får reda på att SJ lägger ned nattåget.

Då barnen var små tog vi direkttåget från Lund till fjällvärlden i norska Geilo. I veckan försökte jag boka tåg till Härjedalen, men gav upp till slut – tid och ekonomi fick det att framstå som ren idioti (tar buss istället, trots ogillande). Innan dess hade vi ägnat några internet-timmar åt att kolla italienska Alperna, men linjesträckning, byten, bokning och kostnadsbild gör det orimligt. Det är kul med nya linjen London-Paris, men generellt är utbyggnadstakten av Västeuropas snabbjärnvägar under all kritik. Kanske måste vi invänta kineserna för att få ett snabbspår österut. Det vi kan glädjas åt i Sverige, är väl annars mest att T-centralen/centralstationen äntligen håller på att uppdateras – ja, DET är verkligen jättekul. Det ser ut att kunna bli riktigt bra!

Fyll i din e-postadress för att få uppdateringar om nya inlägg via e-post.

Gör som 5 373 andra, prenumerera du med.

LinkedIn

Ibland skiter det sig :( men med tiden och lite självdistans :)

Jag är visserligen man, men nog ännu mer ”en sak i taget” än så. I onsdags eftermiddag körde det ihop sig. Ganska sällan jag försätter mig i stressaffekt, men då hände det. IT-krångel… nya mailrutiner som inte riktigt landat… ja, ni vet, antar jag… samtidigt en komplicerad tågbokning som skapade bry t o m för SJ-supporten; typ vi behöver nog lura datorn… OK… medan supporten lurade SJ-datorn, kollade jag mail… en add-förfrågan från LinkedIn… jag brukar acceptera – fast alltid med lite dåligt samvete, för trots att jag varit med sedan 2008 har jag inte tagit mig tid att lägga in en egen profil; så varje gång någon söker mig kommer de till typ en tom sida… lite taskigt. Tänkte följa samma mönster denna gång då rutan nedan dyker upp… vadå nyckelring?

bild (3)

…men varje gång jag markerade Avbryt så kom den upp igen. Startade om datorn, den försvann, men dök upp igen på samma sätt… till sist testade (hur smart var det?) jag Tillåt – tänkte det är ju bara mailprogrammet och LinkedIn och en gång, inte alltid… Lugnt. För stunden. Mycket kort stund, för sedan började terrorn; med SJ i luren som lurade sin dator började min dator löpa amok… mailboxen som jag höll på att tömma, bara fortsatte att fyllas på med enerverande pling som en djävla terror. Tillkallade en vanare LinkedInnare som upplyste mig om att jag just bjudit in hela min vänkrets… kan förstås uppfattas som ologiskt, men jag kände mig förbannad och missbrukad. I ren affekt bestämde jag mig att omedelbart gå ur LinkedIn – detta krävde mer än ett klick! Till saken hör att jag under dessa fem år aldrig nyttjat nätverket; inte av avoghet, men har helt enkelt inte upplevt något behov. Samtidigt som känslan av befrielse genast infann sig, insåg jag så det lätt brutala i att alla fått inbjudningar från ett ufo som omedelbart därefter annonserar – nu drar jag! Ber verkligen om ursäkt för det.

Som en absurd avslutning blev jag tvungen att rå-stressa hem för att hinna i tid till vår meditationskväll (vi bjuder in människor ur ett meditationsnätverk ungefär var tredje vecka). Nåja, absurt… på ett sätt, absolut… på ett annat, fantastiskt att släppa allt i stunden och bara öppna upp för ett enkelt varande där ”problemen” är historia och nutiden öppnar sig som för en nyfödd.

It came to my mind

Såg på sommarpratarnas reunion på SVT för någon dag sedan. Deras samtal kretsade mycket kring döden; bl a hur man hanterar förlusten av ett barn. Med full respekt för deltagarna, verkligen, men i mina öron blev det för mycket ord. Kanske var det ur detta som det i morse kom ytterligare ord… it came to my mind…

Hörde någon säga att jag kan vara glad att jag tror på det där med meditation… typ, eftersom det nu verkar hjälpa dig (som min mor uttryckte det)… eller, annorlunda uttryckt; inget för mig, men jag vill inte ta det ifrån honom om han nu tror det hjälper.

Ja, ja… det fina i kråksången (jag gillar det uttrycket), förutom att meditation inte har något med tro att göra,  är att det inte längre finns så mycket som någon kan ta ifrån mig. Vad skulle det vara? En effekt av mångårigt meditationsutövande, är att illusionerna upplöses en efter en; som vikten av att hävda min personlighet – t ex att framstå som intellektuell eller framgångsrik designer, att definiera mig som homo/bi/hetero – liksom fasthållandet vid ägodelar och allra svårast förstås, drömmen om den lyckliga familjen i och med skilsmässan och drömmen om föräldraskapet med förlusten av Victor. Avkodad. Deconditioned. Hoppet är också borta. Vad finns kvar? Tomhet. Vad kan någon ta ifrån mig? En tom spelplan. Mer som då vi föds. Med mitt gamla seende – skrämmande, med mitt nya – mer fri, igen!

Förväxla inte detta med brist på tacksamhet – jag är mer tacksam än någonsin förr: för värmen inomhus, mat för dagen, rena kläder, en kärleksfull sambo, att min mor fick dö i frid, fantastiska barn, dryga 20 år med Victor, ett underbart arbete, fysisk hälsa och psykisk vill jag påstå :).

Mona Sahlin (som miste en ettårig son) använde metaforen att det är som ett blåmärke man ständigt blir påmind om och aldrig blir av med… visst kan jag känna igen mig i det, men det hör till mitt gamla seende – varje gång jag tänker på Victor och det väcker sorg (vilket inte är fel, sorgen behöver luftas), så vet jag att jag inte är riktigt närvarande – här och nu – utan oftast i det förflutna. Förlusten av Victor har blivit a perfect reminder (you will never get rid of it!) of what life is – jmf Eckhart Tolle The power of Now - and what it is not.

4 sept 2000

4 sept 2000

”I” don’t go anywhere

För en vecka sedan satt jag på tåget till Stockholm; hade blivit bjuden på Eckhart Tolles föredrag i kongresshallen på Folkets hus. Så kan det uttryckas… storytelling; så uttrycker vi oss så länge vi identifierar oss själva med den fysiska världen. På motsvarande sätt kan vi beskriva Eckhart Tolle som en man, född i Tyskland 1948, bosatt i Canada, som i trettioårsåldern nådde ett andligt uppvaknande, en inre förvandling, vilket han tjugo år senare beskriver i boken The Power of Now (sorgligt översatt till Lev livet fullt ut) som år 2000 nådde The New York Times Best Seller list.

Under kvällens tre första minuter var det foto

Under kvällens tre första minuter var det foto

I boken beskriver han sitt gamla liv med depressionen som ständig följeslagare, och hur han till sist i desperation drevs mot att ta sitt liv, han gav upp totalt och i det han uttryckte - Jag står inte ut med mig själv - skedde en medvetandeförändring; vem är denna ”Jag” som inte står ut med ”mig”… två olika identiteter vi alla, mestadels ovetande, går omkring med.

Tillbaka till inledningen. ”Jag” är ett medvetandetillstånd som är fullkomligt oberoende av tid och rum, liksom av identifiering med en fysisk kropp. ”Jag” reser ingenstans, ”Jag” är inte Eckhart Tolle; kroppen Eckhart Tolle är en fysisk form som ”Jag” kan verka genom – som en konsekvens inledde han kvällen, inför de dryga två tusen åhörarna, med ”not knowing what to say”, personen ET (jmf utomjordingen E.T :) som blev strandsatt på jorden) är bara en kanal för det som flödar av sig själv från ”Jag”. OBS! detta är inget märkligt. This is how life is. Som ”Jag” ritar möbler, ”Jag” är ingen – elever på designskolorna tror att de ska bli ”designers”… det är ingenting man blir, det bästa vore om de inte blev någonting; inget mer än medvetna om who they really are… typ ”Jag”. Opersonligt, fritt från ego. Naturligt, okonstlat och enkelt.

ET är underbart enkel. Inget om indiska gurus, han nämner nästan inte ordet meditation. Men självfallet är det samma sak han talar om. Vi ”moderna människor” har blivit imponerande mästare på det yttre fysiska livet. Så länge det fungerar finns en tendens att inte vilja vända blicken inåt. Därför beskriver ET lidandet som en viktig inkörsport. Men det finns också andra… skönheten kan vara en sådan, naturupplevelser, solnedgång, fysiska utmaningar som bergsbestigning… det är inte skönheten i sig, faran i klättringen etc. som är grejen, utan att dessa situationer får oss att vara fullkomligt närvarande, att släppa alla tankar… så enkelt är det, då öppnar sig paradiset på vid gavel… frid kan råda innan medvetandet fylls av nya tankar.

Nyfödda barn är ett annat paradis-knep – blicka in i barnets ögon och du ser dig själv. Det är i ordets rätta bemärkelse gudomligt. Jag blev morfar för en dryg vecka sedan. Ja, ”Jag” blev ingenting, men världen gjorde ”mig” till morfar… det var så otroligt påtagligt, vem jag än mötte, så Hur känns det att ha blivit morfar? Vadå morfar? ”Jag” har inte blivit morfar… men det är gudomligt att skåda in dessa ögons djup. Det är det som kallas prägling, vi är så snabba att sätta etiketter (typ morfar) på allt… och ganska omedvetna om att det är precis detta som skapar vårt lidande. Hur smärtsamt har det inte varit att släppa konceptet ”pappa till fyra barn” och fortsätta leva i djup tacksamhet över det liv vi benådats med.

Minnet av Victor väcks till liv av detta nya människoliv. En akvarell om Indien han målade i skolan.

Minnet av Victor väcks till liv av detta nya människoliv. En akvarell om Indien han målade i skolan. 

 

Fyll i din e-postadress för att få uppdateringar om nya inlägg via e-post.

Gör som 5 373 andra, prenumerera du med.

… årets jul, våren 2014, hösten 2014…

2013-10-31 14.07.08Det är kul. Livet, arbetslivet… ingen av mina dagar är den andra lik; igår slukades förmiddagen av möte med banken – sådär kul :) – efter lunch presentation med arkitektkontor av inredningsuppdrag med Norrgavelmöbler i fantastiska lundensiska studenthus, följt av sortimentsgenomgång med VD-Christer av hela vårt utbud av förvaringsmöbler. Idag snurrar hela året på vårt huvudkontor i Malmö… på fikabordet damp julfoldern från tryckeriet ner och i ateljén har Inger och Rebecka dukat upp för julfotografering, foto-Markus kom just innanför dörren – handmålade dukar, nya linnevävar och doft av saffran.

2013-10-31 14.04.33

Parallellt håller Inger och jag på med butikernas vårskyltningar, så mitt arbetsrum är belamrat med träprover, textil och färger, nyheter bland kuddar, belysning och beslag – Gunilla Axén har specialdesignat textil som vi sätter på vår 20-års jubilerande träsoffa. Tomas och jag fattar sista besluten om vårens nya möbelbeslag (som vi såg på Inter Zum-mässan i maj) samtidigt som möbelnyheter till hösten 2014 börjar ta form nere i prototypverkstaden – om gudarna är med oss får vi kanske se en ny träfåtölj! Arbetsveckorna är verkligen intensiva, så när helgen kommer är det skönt att bara titta ut över havet.

2013-10-31 14.18.40

Lugnet efter stormen

Ett speciellt dygn. Framåt eftermiddagen igår tömdes Malmös arbetsplatser; alla tåg slutade gå vid tretiden och har fortfarande inte kommit igång. Så Norrgavel är en ganska tom plats idag också.

Då jag lämnade kontoret vid fyratiden igår närmade sig blåsten sin kulmen, enstaka bilar och hemvändande. Själv blåste jag nästan omkull och sekunden efter kom två kvadratmeters korrugerat plåttak blåsande över ett femvåningshus rakt ned på Bergsgatan; hade tillräcklig sinnesnärvaro för att plocka bort den från körbanan och in bakom cykelställ.

2013-10-28 16.35.01

Efter hundra meter blockerades cykelvägen av nedfallen hundraårig kastanj och väl hemma hade det blåst ned tunga tegeltakpannor framför Norrgavels butik (bor mittemot) – något som föranledde notis i Sydsvenskan.

Mitt sommarhus, trettio meter från havet och halvannan mil från Hallands Väderö med stormbyar på 42 sekundmeter, hade klarat sig med blott nedblåst TV-antenn och kringblåsta soptunnor och trädgårdsmöbler, trots att de stått under tak.

Redan efter ett par timmar bedarrade stormen och Gustav Adolfs torg, Malmös vardagsrum, som jag har utsikt över var lika tyst och spöklikt öde som under julaftons Kalle Anka.

Och i morse, ordningen återställd... på marken.

Och i morse, ordningen återställd… på marken.

Bli det du är

Gryning (kökets kroklist med linneförkläden)

Gryning (kökets kroklist med linneförkläden)

Händerna rör sig över min kropp. Långa lugna mjuka och varma drag. Emellanåt, unnar jag mig massage; som den finaste gåva att ge mig själv… oftast då utsidan i vardagen är på väg att tränga bort insidan. Jag är närvarande i varje beröring och en dryg timme passerar snabbt. Precis som arbetsdagen. Vart tog den vägen? Och året… just tillbaka efter semestern… så är det höst, igen… med kylan, mörkret… så julen, januarisnön, vårsolen, spurten inför semestern. Och Livet… var tog ”livet” vägen? På stan, ser jag unga (!) män på trettio-fyrtio – de utstrålar att de tror på de romantiska* drömmarna som ryms i det vi kallar ”livet”… denna serie av events; dagis, skola, yrkesliv och karriär, fredagsmys, föräldrar som dör, triathlon, barnbarn, demens och egen död. Ett radband som bockas av. På utsidan. Medan insidan kanske förblir dold. I värsta fall, menar jag verkligen, tills vi ligger för döden – om inte förr så infinner sig frågan då, var detta allt, hade det funnits ett annat sätt att förhålla sig… typ från denna utsiktspunkt, om jag insett det jag först nu inser… vad hade jag då gjort för val? Förlängningen av denna romantiska* ”livsdröm” är sorglig. Varför fastna i den? Då jag betraktar fyrtioåringarna kastas jag runt i tiden; fattar inte att ”jag” (i betydelsen min kropp) inte är där, känner ingen skillnad på dem och mig… kommer, idiotiskt, på mig själv med förundran att ”jag” faktiskt nu är tjugo år äldre. Så besinnar jag mig, stoppar tanken, tar av de romantiska* brillorna och återvänder inåt, bortom… och är då det jag alltid varit och alltid kommer att förbli… ”jag” är solen som värmer, vinden som fläktar, löven som prasslar… energi i ständig förvandling… och evig tomhet. Som rymmer allt.

Skymning (Skäderviken förra helgen)

Skymning (Skäderviken förra helgen)

*) Jag använder ordet romantisk i betydelsen att vi lever livet utifrån idéer/förväntningar om hur det borde vara, men blundar för hur det verkligen är. Genom att först medvetandegöra och därefter släppa dessa idéer, kan vi öppna upp för ett mer autentiskt liv med närvaro i varje stund.

Fyll i din e-postadress för att få uppdateringar om nya inlägg via e-post.

Gör som 5 373 andra, prenumerera du med.

Min favorit

2013-05-28 08.33.36

Ibland får jag frågan, vilken av Norrgavels möbler jag själv gillar bäst. Just nu förvånar jag mig själv; fick hem en Pall att lägga kläderna på. Inte så märkvärdigt trodde jag… men den har snabbt blivit en favorit.  Diskret elegant; ek som i golvet, skinn som är brunt liksom den stoppade sänggaveln – känns värdigt att lägga kläderna på; lite som ett altare :). Skämt åsido, att lyfta upp vardagens bruksföremål till det vackraste som finns är faktiskt det som alltid varit min ledstjärna, det jag alltid önskat med Norrgavels möbler. En annan grej som slog mig var att det blev fritt och luftigt (hade stol där tidigare). Väggen bakom är tom – vacker brukskonst minskar liksom behovet av annan ”konst”. För övrigt är väggen i sig konst – innan vi flyttade in rev vi det gamla köket/jungfrukammaren och diverse prång och ersatte det med sovrum/duschrum samt litet klädvårdsrum; byggarna förutsatte stålregelväggar med gips… men jag ville verkligen gärna ha en tung ”riktig” vägg (speciellt i förhållande till huset som är från 1930-talet) och här kommer konsten; vi rensade allt rivet tegel och lät mura upp de nya väggarna – det känns äkta och helt underbart nu med stenväggar, snyggt kalkputslager och yta av äggoljetempera. Konst!

En ny dag. Trots allt.

2013-09-28 07.53.56

Gryningsljusets färgsceneri är overkligt… vackert. Överjordiskt, NEJ, just jordiskt vackert – så vackert, så värdefullt, så överväldigande är det. Livet på jorden. Solen… stiger från öster; som den ska. Parallellt med IPCCs ruggigt illa varslande klimatrapport igår. Klar luft och morgonkyla. Svanarna glider stillsamt förbi. Havet kav lugnt och det är tyst, totalt. Min skugga är trettio meter, så tjugu, tio – och en ny dag är här. Gud ske lov, må vi idiotiskt handlande människor besinna oss innan för mycket har blivit oåterkalleligt. En intensiv arbetsvecka är till ända och veckoändan befriande tom. Liksom almanackan för nästa vecka; helt djävla tom! – hur ofta har det hänt? Och helt oavsiktligt. Bara tacka och ta emot. Arbetsuppgifter saknas i alla fall inte; vi är inne i en grymt dynamisk period med tusen blommande blommor. Och även om en helt planeringstom vecka förvånade mig då jag tacksamt konstaterade det efter avslutat arbete på kontoret halvåtta igår kväll, så försöker jag att aldrig fullteckna mig – jag älskar mitt arbete men strävar efter att inte boka in min tid mer än högst nödvändigt. Att kunna möta dagen som den kommer, som om den varade i det oändliga… utan tider att passa, utan egna eller andras förväntningar men med ett öppet och klarvaket sinne i fokuserad närvaro. En sådan lyx!

2013-09-28 12.50.51

Frid… vad är det?

Jag använder ofta ordet frid i mina inlägg. Tänk om vi har olika bild av vad det innebär? Det har vi med största sannolikhet… det är inget för mig, kanske någon säger… ja, då menar vi olika saker. Den frid jag talar om är inget som någon skulle tacka nej till. Dessutom skulle jag säga, vilket man inte behöver köpa, är frid en ganska bra benämning på who we really are; under alla idéer om personlighet och identitet.

Från Malmös fantastiska graffiti-vägg. Här Fabio da Rocha Passos Pinheiro alias Limpo

Från Malmös fantastiska graffiti-vägg 25 juni 2013. Här Fabio da Rocha Passos Pinheiro alias Limpo

Ordet frid kan låta lätt religiöst. Inget fel, men själv gör jag inte den kopplingen. Jag kopplar frid till den djupaste njutningen, den totala närvaron, där allt upplevs i harmoni. OCH, väl att märka, inkluderande allt – vackra blommor likväl som ondska, vitt såväl som svart, inlevelse och utlevelse, offer och förövare, sex och bön… ett tillstånd bortom rätt och fel. Om man bara kopplar frid till den ”vackra” delen blir det kvalmigt instängt, salvelsefullt. Frid är i en bemärkelse stillsam, den pockar inte på någon som helst förändring, men ur en annan synvinkel ytterst alert och vaken, annars försvinner den och förvandlas till dagdrömmeri och lättja.

3 juni 2013

3 juni 2013… alla bildet är dryga två meter höga!

Man kan temporärt uppnå frid genom olika slag av berusning. Jag föreställer mig att det är längtan till frid, att komma hem i sig själv, som gör oss beroende av droger. Eller av sex… det orgastiska tillståndet, eller snarare det som infinner sig precis efter; för övrigt det som inte minst yngre män tenderar att hasta förbi, utan att kanske ens ta notis om… inte då för att det skulle vara oattraktivt, utan för att förmågan till att stanna i närvaro inte är intränad, eller bättre uttryckt – den är glömd.

6 maj 2013

6 maj 2013

Jag kanske har berättat det förut, att jag ibland besvarar frågan varför jag mediterar, med en motfråga – Gillar du orgasm? Jag syftar inte på, för mannen, utlösningen som tvärtemot är snabbt övergående, utan den utdragna orgasmen som man kan simma in i och låta sig uppfyllas av. En annan motfråga skulle kunna vara  Gillar du att dö? men den brukar man säga att man inte ska skämta om. Orgasmen brukar väl kallas den lilla döden, liksom meditation  kan uttryckas som konsten att dö. I ytterst konstruktiv bemärkelse, typ först genom att ta in döden i ditt liv, kan du bli verkligt levande.

20 maj 2013 blev det visst för mycket (för Malmö stad?) - målades över med svart färg

20 maj 2013 blev det visst för mycket (för Malmö stad?) – målades över med svart färg

Själv blev jag fullkomligt förbluffad då den infann sig. Jag ville bara ha mer och mer, vilket förstås stoppade hela processen… i fler år. Tills jag slappnade av, släppte begäret, fokuserade på villighet att öppna upp, ta emot och avvakta tills den dök upp igen. Med, i mitt fall, enträget meditationsutövande var det liksom som att den lurade sig in i mitt vara igen… little by little… tills jag faktiskt kunde börja, om inte styra, så i alla fall försätta mig i ett så avslappat tillstånd, att den som regel infinner sig. Och liksom successivt impregnerar större och större del av ”mitt” liv.

16 maj 2013

16 maj 2013

Detta handlar inte om tro (i religiös bemärkelse), utan om different states of being, olika medvetande- eller existenstillstånd. Har det med Norrgavel att göra? Ja, i allra högsta grad – dels därför att det per definition har med allt att göra, dels mer konkret för att jag drivs av övertygelsen att vår överlevnad på denna planet faktiskt är direkt kopplad till mänsklighetens förmåga att uppnå inre frid utan att mata sig med ständigt ökad yttre konsumtion. I stället för att blanda in religion, då det lätt blir så intellektuellt med olika meningar som motsäger varandra, känner jag att två andra ord är väldigt användbara: approach/förhållningssätt, alltså hur vi väljer att närma oss olika företeelser… och inte som vi mer är uppfostrade, företeelserna i sig (blinda för att vi bara ser dem genom våra egna ögon) och det andra, enligt ovan, medvetandetillstånd – ungefär som jag beskrivit tidigare, att klargöra, är jag just nu i Mindet, är jag Mindet, eller är jag i no Mind. Synonymt i frid.

3 av 1612345...10...Sista »
Till toppen