Det är så stort

Om jag inte stålsätter mig, så öppnas dammluckorna. Låter dem öppnas, ser ingen anledning att ha någon åsikt om det. Det bara strömmar tårar; det är inget drama, men livet känns så stort och i de stunderna förstår jag inget. Jag gråter av ofattbar tacksamhet som blandar sig med djupaste sorg – jag fattar inte. Samtidig vördnad för livet och ofattbar sorg; min saknade son, livsdrömmarna. Snytpappren vill inte förslå… det känns som att tömmas, dräneras på ovidkommande trivialiteter. Befriande. Storlslaget. Enkelt… som att virvla in i en annan rymd. Mycket större än ”jag”… ”jag” är som ett fjun i vinden – har inte minsta chans… befriande. Och skrämmande. Det finns ingenting.
Och samtidigt, vilket är viktigt för att inte space out, jordningen – insikten att valet finns hela tiden, mellan att ”nyktra till” eller att fortsätta tömma känslosinnet eller att passera igenom och simma in i ren frid. Förunderligt. Är det människans spektrum? Och varför just i kväll? För att jag är med mig själv. Och för att jag släppte in tenoren Jonas Kaufmann; jag vet inte vad det är, men hans röst borrar sig rakt in i mitt känslovara, som att öppna en kran… Hans röst och sceniska vara är ren Gud.
Den nakna sorgen ger livet en underbar botten, som glädjen kan bubbla upp ur. Så finns där hela spannet. Jag skrev igår om att urskilja Mindet från no Mind, på svenska kanske intellektet/tankeverksamheten från friden bortom. Men det finns något emellan.
  1. To be in the Mind kan behövas i många vardagliga situationer, men på ett existentiellt plan leder det ingen vart.
  2. To be the Mind har en annan kvalitet; att vara total i det man gör, att förlora sig (tanken på ett jag), att leva nuet… t ex i sitt yrkesutövande, konstnärskap, i sitt vetenskapliga sökande, i sin dans, sång… glädje, ilska, tacksamhet, sorg… en portal in i
  3. no Mind.
I yngre år blandade jag ihop begreppen; eller mer rätt, jag hade inte mött detta synsätt. Jag önskade att komma åt den ultimata skönheten = lyckan, genom Norrgavel och sprida den. Men jag når liksom aldrig ända fram. Jonas Kaufmann uttryckte det vackert, att på scenen går han in totalt i en roll (to be the Mind), men efter föreställningen blir han ”normal” (tillbaka in the Mind) och längtar som familjefar hem till familjen. Att ha ett yrke där framgång bygger på att you are the Mind är en ynnest. Helt fantastiskt. Kaufmann uttryckte det rentav som en drog. Ja, det är klart, visst… och som alla droger är det en utmaning att njuta av den utan att förväxla den med livet i sig självt – drogen kan hjälpa dig att komma i kontakt med Livet, men den ÄR inte livet. Själv tycker jag droger är en snikväg. Målet för mig är att lära mig Leva utan att behöva ta till droger. Innan dess, är det futilt att snacka frihet.

Fyll i din e-postadress för att få uppdateringar om nya inlägg via e-post.

Gör som 5 373 andra, prenumerera du med.

Everything is utterly meaningless

Och nej. Jag tror inte jag är deprimerad. Bara tillräckligt öppen att konstatera sakernas tillstånd. Varken bra eller dåligt – it simply is as it is, as it will always be. Som det alltid har varit. Saker kommer, saker går… tidevarv kommer, tidevarv försvinna… små liv kommer till världen, andra lämnar. Hela tiden. Också medan detta skrivs.
Hur navigerar man då i denna ovedersägliga sanning? Jobbar häcken av sig (för att slippa reflektera), lever i romantiska drömmar om familjebildning, karriär, kanske rentav inredning… För egen del… 1. Jag urskiljer Mind från no Mind. 2. Reflektioner ovan hör till Mind. 3. Det är ok, men det finns inga ”lösningar” att finna där. Bara låta sig kastas loss i vågorna eller snurra runt hysteriskt längst ut i karusellen. 4. Hela tiden med insikten att i en punkt rör sig vågen varken upp eller ned – den är stilla – liksom i karusellens centrum, i cyklonens öga råder det ständig frid. 5. That is who you really are. 6. Och under tiden träffar solens gryningsstrålar köksbordet, en nära väns far ligger för döden. Och jag går snart till jobbet. 7. Ha en bra dag.bild-3

Cigaretten efteråt av Horace Engdahl

Det kändes gott att läsa Cigaretten efteråt av Horace Engdahl. Mitt intresse väcktes av recensionen och en intervju i SvD, se mina tankar 1 november 2011. Även om jag sett fram emot hur man passerar tabun på ett ”stilfullt” sätt, så gav boken (förstås) inte så mycket i den riktningen (kuk s 53, knulla runt s 119 ☺), men jag kom att verkligen gilla honom som människa. Man bländas av att han är så beläst och kunnig, man gläds av hans intellektuella briljans och man njuter av hans välformulering, men det är hans djupt mänskliga tilltal, inte sällan självutlämnande, som verkligen berör. Hustrun tycker boken är melankolisk, själv tycker han pessimistisk stämmer bättre; Men jag har nog blivit pessimist på ett strikt personligt plan, om mig själv, mina möjligheter att åstadkomma det jag drömde om (SvD). Det jag läser in, är en människa som faktiskt har förverkligat mycket av sina drömmar och som modigt och generöst delar med sig av de insikter detta lett till; bl a den desillusion som kanske var mindre väntad. I sitt reflekterande balanserar boken mellan ärligt sökande och, som han själv uttrycker det, reaktionära betraktelser. Klokskapen blir ibland tröttande… när jag försökte briljera med ett skarpsinne jag inte hade. //. Inför läsarna måste man hålla på sin bristfällighet. De förstår och förlåter det man inte kan förlåta sig själv. Det är en av de viktigaste poängerna med att skriva (s 45). Horace Engdahl föreslår oss i ett kapitel (s 64) att göra upp en lista på tänkande personer som vi högaktar (för att utröna om deras storhet var ett resultat av ensamhet eller social samvaro) och avslöjar i sin egen lista att medeltidens eremiter nog inte tillhör hans auktoriteter. Jag vet inte vilka eremiter han åsyftar, men det slog mig,  typ… så synd – här döljer sig fröet till att omvandla såväl melankoli, pessimsim som eventuell bitterhet till förlösande frihet. Kunskap och visdom är olika saker – Vishet är inte att veta sanningen om livet – den kan man läsa sig till – utan att tillämpa den på sig själv (s 107). Gladast blir jag av ett citat han valt och själv gläds åt (s 109); Franny hos Salinger (utanför min bildning), en talangfull skådespelerska som slutat att stå på scenen och i stället ägnar sig åt meditation genom enträgen bön, besvarar frågan om hon blivit rädd för att tävla… ”Förstår du inte att jag är rädd för att jag ska tävla – det är det som skrämmer mig. //. Jag skäms för det. Jag är less på det. Jag är less på att sakna modet att vara ingen alls.”

Text av Jeppe Hein

Text av Jeppe Hein

Italien visavi Sverige

Jag är uppvuxen med kulturskillnader – mellan Sverige och Danmark, mellan land och stad – och har fortsatt att söka mig till dem; barnens mor är halvt fransyska, sambo italienska. Nu är jag tillbaka efter en månad i sambolandet.

Olikheter är spännande. Och utmanande, ibland förstår jag ingenting. Som första gången vi skulle övernatta hos svärmor – båda dryga fyrtio med typ tjugo års äktenskap bakom oss, var och en… nej, ni ska inte dela rum… OK, så spännande att man kan se det så… min sambo tog det förvånansvärt lugnt, tyckte jag, men så snart mörkret lagt sig flyttade hon till min del av huset… och tillbaka igen på morgonen. Frid och fröjd – alla nöjda, inga frågor… svärmor brydde sig inte alls; det viktiga var inte vad som skedde, utan vad som sades. Moster fick aldrig vetskap om vårt förhållande, det skulle bara ha gjort henne så orolig… och min antydan till moikanfrisyr för något år sedan skulle godkännas per foto innan jag var välkommen till byn… Att diska och styrka mina skjortor vägrades jag länge… och varför skulle jag tala om för bilfirman att jag åsamkat en repa om de inte genast upptäckte det själva?

2013-08-21 11.36.57I sin recension (SvD 121215) av Göran Häggs Ett alldeles särskilt land – 150 år i Italien (Norstedts 2012, 450s), skriver Annina Rabe ”svensken är ett slags inverterad italienare: om man förvandlar en svensk till sin raka motsats skulle man få en italienare” och att just detta skapar en italiensk längtan i många av oss.

Jag förstår lite bättre nu ☺, efter att just ha avslutat boken. Med smittande berättarglädje ger Göran Hägg en historisk bakgrund till dagens skeenden – speciellt politiskt och juridiskt – med pedagogiska jämförelser till vårt eget land; Italiens enande ligger bara 150 år bakåt i tiden, det italienska språket har bara använts i någon generation, analfabetismen fanns länge kvar och rösträtten kom sent. Otydliga politiska grupperingar, katolska kyrkans roll och ett föråldrat juridiskt system bidrar till ett kaotiskt och ofta brutalt rävspel med en historia långt före Berlusconi (som GH påtalar, trots allt, faktiskt är bländande intelligent med högsta betyg från juridikexamen). Göran Häggs guidning inger förtroende, men känns väl kategorisk t ex vid bedömning av olika ledare. Utvikningar inom musik, konst och arkitektur lättar upp, men är kopplingen mellan italiensk modernism och svensk funktionalism verkligen så relevant? Och varför denna avoghet mot Gio Ponti, som beskrivs som brutal och för mänskliga behov 

Gio Ponti Superleggera, 1957

Gio Ponti Superleggera, 1957

mindre känslig modernist… Sina idéer kunde han // fullfölja i kolossalformat i den enorma, brutalt utformade skyskrapan // för gummikoncernen Pirelli, uppförd nära centralstationen i Milano 1956-60, avskydd av allmänheten och hyllad av experter. Jag har alltid tyckt Pirelliskrapan är otroligt vacker i sin smäckerhet, precis som Pontis stol Superleggera och hans italienska kulturinstitut på Djurgården i Stockholm. Centralstationen i Milano känns i sin fascism dock lätt ångestframkallande.

Fyll i din e-postadress för att få uppdateringar om nya inlägg via e-post.

Gör som 5 373 andra, prenumerera du med.

Norrgavel 20 år

Norrgavel 1993 - Träsoffa, soffbord och Länstol som prototyp.

Norrgavel 1993 – Träsoffa, soffbord och Länstol som prototyp – i lägenhet ritad av Kjell Forshed

I dagarna är det 20 år sedan portarna slogs upp till bomässan Bo93 i Karlskrona där Norrgavels möbler visades för första gången; tre augustiveckor och visionens elddop – skulle min Längtan ge respons? Kvällen innan satt jag i visningslägenheten, ”mitt” hem, och blev varse att jag egentligen inte ville släppa in någon. Inte så smart om man önskar nå ut med sina drömmar och samtidigt fullt förståeligt; att blotta sig innebär alltid en risk att bli avvisad, vilket är ett underliggande livstrauma för många av oss.

Ett av sovrummen 1993

Ett av sovrummen 1993

Samma (!) möbler 20 år senare i Stockholmsbutikens lilla jubileumsutställning

Samma (!) möbler 20 år senare i Stockholmsbutikens lilla jubileumsutställning

Lyckligtvis blev mottagandet inte bara gott, utan överväldigande, vilket ledde till ett risktagande som jag dittills undvikit; min största personliga vinst av Norrgavel är just effekten av att lämna trygghetszonen och börja leva i ovisshet och successivt inte bara hantera den, utan bejaka den som en naturlig del av ett autentiskt liv. Utan ångesten som var kopplad till alla utmaningar, inte minst ekonomiska, hade jag kanske aldrig hittat friheten bortom… det var också först genom ynnesten att få se visionen förverkligad, som jag insåg att det faktiskt inte förändrar livet – en gåva av frihet som är obetalbar; utsidan är inte oviktig, men frid & frihet nås på insidan.

 

"från gröna idéer till färdiga möbler" gäller än idag

”från gröna idéer till färdiga möbler” gäller än idag. Modeller skala1:7,5 (foto 1993)

Skåp 167 blev en symbol för Norrgavel, ingår idag i Höga skåp-modulerna (foto 2013)

Skåp 167 blev en symbol för Norrgavel. Idag byggs det ihop av moduler av Höga skåp (foto Sthlm 2013)

Köket 1993

Köket 1993

Ur ett yrkesperspektiv är jag mest tacksam över att vi lyckats med det som alla sa var orealistiskt – visionen om enkla, vackra möbler av naturmaterial och mycket hög kvalitet för hemmabruk. Företagsmässigt har Norrgavel genomgått olika stadier, från postorder till egna butiker, från riskkapital till familjeföretag med franchisesamarbeten. Idag har Norrgavel 6 butiker och säljer för runt 100 miljoner. Med bibehållen värdegrund. Hade du förväntat det? frågar man ibland… och, ja, faktiskt, även om jag som tidsoptimist trodde att allt skulle gå snabbare. Detta trots alla trogna och ovärderliga medarbetare genom åren.

Formmässigt har strävan varit tidlöshet – bruksföremål som står sig. Fortfarande formger jag möblerna själv och kan konstatera att det, mot alla odds, har fungerat; av de 18 möbelprototyper vi visade på Bo93, sattes 14 i produktion och 11 (eller nästan 80%) är still going efter 20 år (Då KF introducerade sina basmöbler på 1970-talet för att bryta alla snabba trender, hade man som ambition att modellerna skulle vara kvar i sortimentet minst 5 år)! Det innebär inte att saker stått still; småjusteringar sker fortlöpande och många fler möbler har förstås kommit till – sortimentet har idag en ansenlig bredd. Tidsandan kräver också utveckling av visionen. Jag höll länge modernismen stången; i en längtan efter möbler som inte tar över utan håller sig i bakgrunden, i naturens dova färgskala och med ytornas imperfection – som i det japanska Wabi-Sabi. Men i längden begränsar exkluderandet och det känns mer utmanande att öppna upp för motsatser – strävan efter enkel tidlöshet har visat sig väl förenlig med behovet att uppdatera.

Det skulle ta 16 år innan Länstolen fick tillbaka sin löst stoppade sits, här med 10-gruppens Strösseltyg (1978) av Ingela Håkansson.

Efter 16 år fick Länstolen tillbaka löst stoppade sits, här 10-gruppens Strösseltyg (Ingela Håkansson 1978). Foto 1993, men uppsydd igen till utställningen i Sthlm

Ursprunglig prototyp av Länstolen, liksom av Bord halvcirkel; skivan har slagit sig då bordet stått utomhus (foto 2013)

Ursprungliga prototyper av Länstolen, liksom av Bord halvcirkel; skivan har slagit sig då bordet stått utomhus (foto Sthlm 2013)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till sist stort tack till alla er som stött oss genom åren – varm välkomna till sommarens utställning i Stockholmsbutiken med uppbyggda rum från Bo93 samt fler prototyper i original; där berättar vi mer om hur allt gick till. Under hösten fortsätter vi att fira jubileet på andra sätt. Samt blicka framåt med fler möbler som vi också hoppas ska bli klassiker.

V1/Visby i Almedalsveckan

Venedig och Verona hade jag besökt i andra sammanhang, men aldrig Gotland. Det är ganska märkligt, trots att det alltid hägrat: jag har ju tidigare avslöjat att jag som regel inte längtar efter något, Gotland får väl då utgöra aningens undantag denna vår.

Som av en händelse hamnade vi mitt i den lätt hysteriska Almedalsveckan; kanske synd för upplevelsen av Visby men desto bättre att resten av ön föreföll turistbefriad. Vi hade t ex en sen eftermiddag på Fårö nästan för oss själva… om epitetet magiskt ska användas om en plats… äkta, ett naturens kloster… dov färgskala i alla nyanser, stenmurar, dito hus, smygande vegetation… en tomhet jag kopplar till Zen (mer än till Bergman som jag ofta finner intellektualiserande).

Langhammars raukar

Langhammars raukar

I Almedalen hamnade vi hos stadsministern; hans tal var retoriskt medvetet, men… Intressantare var Gotlandsperspektivet hos Föreningen Svensk Form; bl a Vamlingbolagets Kristina Torsson och Kristian Eriksson från GAD – överskuggat av bakgårdens sommarkyla trots fårskinn på träbänkarna; sällan varit med om liknande.

2013-07-02 13.56.272013-07-02 14.49.042013-07-02 14.02.58Estetiskt tog, föga förvånande, Gunilla Axéns paradis med gårdsbutik i Norrlanda priset – fin butik, prunkande trädgård och fantastiskt hem i Gotlandsgård, vi blev inbjudna till; skickligt om- och tillbyggd av min gamle lärare från A på teknis, som lämnade oss alla alltför tidigt kort efter färdigställandet.

2013-06-29 14.43.102013-06-29 15.08.33


Vi skannade ön från öst till väst och norr till söder. I Ljugarn slogs jag av öns avslappnade dresskod, helt olik Bjäre där jag normalt huserar; har sällan sett så många ”omoderna” herrshorts :-), något som jag också älskade med Lund. Och Sudret… ljuset, himlen, Hoburgen… oaser som Körsbärsgården och Vamlingbo prästgård. Gotland efterlämnade precis som jag inte förmått undgå att förvänta, en skön känsla som av något otvunget, vackert och väldigt bekant – jag är så glad och tacksam att jag fick uppleva det.

V2/Verdi i Verona

I år är det 200 år sedan Verdi föddes. I Roncole, nära Busseto, 10 mil söder om Milano. Vi passerar hans lilla födelsehus till och från eftersom min sambo har sina rötter här; hon kan berätta hur mormor såg Aida med levande elefanter på torget och med självaste Toscanini som dirigent, liksom att farfar sände häst och vagn då Verdi skulle hämtas vid tåget. Hans vackra villa i Sant’Agata ser vi nästan från köksfönstret. Bygden vet förstås att fortsatt slå mynt av sin son. Till lördagens pizza inne i Busseto, hade vi som ljudfond i den trettiogradiga sommarnatten Verdis sällan spelade opera Luisa Miller (dock i Malmö i höstas), live borta från torget. Det ät lite speciellt att denna lilla by med några tusen invånare hamnat på världskartan – hajade till då det skyltades med Busseto hos resebyrå i Malmö härförleden.

2013-07-21 21.10.17

Ja, själv lockade jag barnen med respektive till Italien med en helkväll (kl. 21 – 01!) på den snart tvåtusenåriga romerska arenan i Verona och Verdis Aida. Storslaget och svårslaget. Arenan med plats för 20 000 personer, med en akustik, som tillåter en operaröst att nå ut t o m i pianissimo (studerades t ex inför utformandet av Globen i Stockholm)! För att inte tala om forten med alla 400-500 i orkester och på scen. Liknande operaupplevelser får man nog leta efter, i vart fall för otränade besökare, dit man kunde räkna flertalet i vår lilla grupp. Arkitektur, underbar sång och en scenografi som rentav stod för det allra största intrycket; möjligheterna är ju extra ordinära med en scenbredd på 50 m och ett lutande plan med 25 m höjd och den svarta natthimlen över, toppad av fullmåne. Omedvetet hade vi lyckligtvis valt en uppsättning av ”modern” art – den var fullkomligt enastående med bra ljussättning och befriande tydliga (långt avstånd till scenen) och ofta överraskande och överväldigande visuella effekter som utan att ta över, förstärkte sången och förtydligade librettot; levande eldar och brinnande hieroglyfer, ljusklot i hundratal, hela scenen under lugnt vatten, underfundiga djurgestalter – elefanter, kameler, krokodiler – med rörelsesätt som gjorde dem totalverkliga trots fullt synliga t ex typ träskelett, och förstås siden och sammet en masse, men här i kombination med oljefat, byggställning och dansande gaffeltruckar. Tacka gudarna att vi slapp den förutsägbara dekoren som låg magasinerad på torgytorna runt arenan för uppsättningarna à la classique.

Fyll i din e-postadress för att få uppdateringar om nya inlägg via e-post.

Gör som 5 373 andra, prenumerera du med.

V3/Biennalen i Venedig

AES+F Allegoria Sacra

AES+F Allegoria Sacra

Venedigbiennalen, vartannat år, är imponerande – första gången för mig, men den 55:e i ordningen med start 1895, i år med 88 deltagande nationer. Clemens Poellinger som varit med förut beskriver i sina recensioner, SvD 130603 resp. 130609, utställningen som mer subjektivt introspektiv än vanligt, inkluderande såväl många amatörer som redan avlidna konstnärer. Årets unge kurator, italienaren Massimiliano Gioni född 1973, har valt The encyclopedic palace som tema – efter det imponerande babelska torn man möts av i den gigantiska f d varvsbyggnaden Arsenale; tillverkat på 1950-talet av den amerikanske pensionerade bilmekanikern Marino Auriti. Visionen om en 100-våningsbyggnad samlande all världslig kunskap för tanken till Mitterrands pompösa nationalbibliotek i Paris, där med ”uppslagna böcker” i hörnen, här med kupoler kantade av tankeväckande sentenser (detaljbild i mitt förra inlägg).

The encyclopedic palace

The encyclopedic palace

Inverterad pyramid av fyra uppslagna böcker (Brasilien)

Inverterad pyramid av fyra uppslagna böcker (Brasilien)

 

 

 

 

 

 

 

 

Mångfalden är nästintill bedövande, kanske speciellt för en förstagångsbesökare (möbelmässor skannar jag snabbt av för att hitta russinen) – de 160 konstnärerna, var och en som regel med många verk, efterlämnar en härligt genuin känsla som av det självupplevda; vansinnigt imponerande och värd all respekt. Samtidigt är det lite som jag känner mig verkligt berörd av. Ur den mättnad som lätt infinner sig efter femtio tusen kvadratmeter och tryckande 39° i skuggan, återkommer frågan; allt detta enorma arbete, till vad nytta… samtidigt som planeten är överexploaterad och Venedig sjunker. Kan ju låta förnumstigt, men frågan måste ju ställas – for what? Och finns det andra sätt? Vilket det naturligtvis gör.

Det som mötte oss först var Spanien -paviljongen fylld av högar av tegel, sand, glas... vackert (spec på bild), ja... och...

Det som mötte oss först var Spanien -paviljongen fylld av högar av tegel, sand, glas… vackert (spec på bild), ja… och…

Stå i kö för att två o två gå på denna stubb... och... (Italien)

Stå i kö för att två och två gå på denna stubb… (Italien)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Många verk berörde kroppsuppfattning och identitet, ofta med datorns hjälp, kroppar i upplösning, utsuddade gränser mellan varande och icke-varande, liv och död, förgänglighet.

 

Pawel Althamer, Venetians, 2013

Pawel Althamer, Venetians, 2013

(Kina)

(Kina)

(Kina)

(Kina)

Ellen Altfest, 2011

Ellen Altfest, 2011

2013-07-23 12.25.44

 

Jakub Julian Ziólkowski, 1980, Polen

J J Ziólkowski, 1980, Polen (detalj)

Wang Qingsong (Kina)

Wang Qingsong, 2011, Kina

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Till bäste konstnär korades koreografen Tino Sehgal, 37, för en performance med två människor; den ena i meditativa rörelser till den andres ljudande. Rofyllt vackert. Ja, men varför konsumera detta visuellt då man med inga medel alls kan uppleva det i sin egen kropp; man blir hög av det (moment i många meditationstekniker), kanske rentav kan verka läkande (Feldenkrais). Varför inte interaktion?

Performance ljudande/rörelser. I bakgrund anteckningar Rudolf Steiner

Performance ljudande/rörelser. I bakgrund anteckningar Rudolf Steiner

Lägg handen på människan du vill veta mer om (Vatikanen)

Lägg handen på människan du vill veta mer om (Vatikanen)


Biennalens andra del är knuten till enskilda nationer. Stort intryck på mina barn gjorde själva arkitekturen i Giardinis 28 individuellt utformade permanenta paviljonger. I den tyska spelades Ravel eftersom Frankrike intagit den som en vän-gest av 50 års samarbete; ett rum i totalt mörker med simultana filmer visande pianistens händer – föga originellt men storartat (Anri Sale, 2013; ha överseende om jag missade poäng, men jag njöt). Men allra mest berörd blev jag av Vatikanen, deltagande för första gången; stora bildskärmar med människor i naturlig storlek som rör sig; som besökare kan man gå fram och lägga handen på någons kropp, varpå denna stannar upp och hen uttrycker typ this is who I am – märkligt intimt, att osedd bli insläppt hos en helt främmande… tänk om det funkade i tunnelbanan!

2013-07-23 10.44.01

3xV

Venedig. Verona. Visby. I omvänd ordning, är det sommarens upplevelser. Jag tror det var Dalai Lama som ur sin visdom rådde oss att åtminstone öppna upp för en helt ny upplevelse eller ny plats varje år. Min kvot är med andra ord fylld för ett tag – för er som så önskar, berättar jag mer om det i inläggen som kommer.

Att typ tvinga sig till nya upplevelser, kan måhända verka märkligt i en värld där allt gått till överdrift åt andra hållet. I en värld, där ett gott liv har blivit synonymt med ett radband som inte har med kontemplation att göra, utan med en upplevelseström; virtuella eller IRL (in real life) – ju unikare, ju frekventare dess bättre; såväl materiellt (kläder, prylar, egendomar… ) som icke materiellt (kunskap, resor, mat, spel, nöjen… ).

Visst ja, det är så här det kändes! konstaterade jag (De där blixtinsikterna är spännande; ur ingenting kommer ett statement, som försvinner lika snabbt, om man inte fångar det) efter att mest ha varit i det yttre flowet den senaste tiden. Och njutit av det. I stunden. Men också medveten om ”ytan” och att det inte längre känns som det viktigaste sättet att fylla livskvoten. Utifrån eller inifrån – det är (kanske) frågan; inspiration (andas in) eller entusiasm (fylld av Gud)…

Modell "The encyclopedic palace" som it-am bilmekanikern Marino Auriti skapade som pensionär, 1955

Modell ”The encyclopedic palace” som it-am bilmekanikern Marino Auriti skapade som pensionär, 1955

Jag är säker på att många av er förstår vad jag menar. Men kanske (?) att ännu fler faktiskt inte gör det… själv hade jag inte förstått innan begrepp som meditation/djup närvaro rent praktiskt integrerades i mitt liv; kvaliteten i det rena varandet, att BARA VARA. Alldeles oavsett med vad. Utan att välja t ex glädje framför sorg, skönhet framför fulhet, umgänge framför ensamhet… ja till sist närvaro framför brist på den samma. Katalysatorn – det som är helt nödvändigt för processen, men som inte själv deltar – är insikten om vad närvaro är. Och vad det inte är. Att i sig själv känna kvalitetsskillnaden på närvaro och frånvaro, att simultant t o m vara medveten om graden av närvaro i varje handling.

Det som emanerar ur ett sådant förhållningssätt är frid (liksom också det kreativa flödet). Man kan inte kommendera fram frid utan den kommer som en konsekvens; av att tysta mindet/intellektet. Om längtan är detta, kan (men behöver inte) t o m celibat innebära en befrielse. Liksom just att dra sig undan världen likt Buddha eller den tibetanske munken. Förra veckan bjöd också på italiensk ensamhet i flera dagar; i samklang med cikadorna såväl i gassande sol som i svarta natten. La famiglia (min älskades), som bor i en annan del av huset, förstår sig inte på ”spöket”, men verkar respekt- och kärleksfullt ha resignerat efter dryga tiotalet somrar. Själv njuter jag ofantligt… det känns som den finaste, mest värdefulla gåva man kan ge sig själv – kravlöst varande. Att platsen ligger nära Assisi där Fransiscus valde en grotta som sin hemvist må höra till ”mindet” men inte desto mindre…

Omskakande saknad

utsikt från mitt skrivbord

utsikt från mitt skrivbord

Har precis avslutat Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Om saknad. Och om hur vi människor hanterar den. Om tillkortakommanden mellan människor, mellan föräldrar och barn, från barnet som mister sina föräldrar. Jag låter det som händer hända… som från en inre källåder fortsätter tårarna att välla ut och väter snabbt hela ansiktet. Från detta perspektiv är livet märkligt svårt; längtan och välvilja till trots känns det som att så mycket blir ogjort, osagt. Ofullkomligt. Från detta perspektiv kämpar jag hela tiden med att förstå; hur kunde livet bli på detta vis? Sorgen har inget slut. Men varför skulle den ha det? Ingen tror väl på motsvarande sätt att glädjen skulle ha det! Sorgen finns. Och aktiveras då och då. Det är vackert.

Denna tid är speciell. Under några dagar sover jag ensam i Italien; i den säng jag på samma tid för två år sedan blev hänsynsfullt uppringd av UD i Stockholm meddelande att jag mist min son i den indiska tågolyckan. Kroppen reaktiveras, känslorna tar över. Kroppen mår bra av att rensas. Det är gott. Och ja, det är mindet/intellektet som vill förstå. Lättare är det att förstå att vi mister våra föräldrar. Men döden är stor. Den gör rent hus och rensar igenom hela systemet, som en piprensare. Övergångarna kan bringa oss i sans. Tillbaka till det som vi är ämnade att vara.

Selma Lagerlöfs enkla backstugusittare gick in i en låtsasvärld för att hantera saknaden efter sin älskade dotter och blev så kejsaren som väntade på sin kejsarinnas grandiosa återkomst.

Från ett annat perspektiv; det som i österlandet beskrivs som vårt mer sanna jag, finns det förstås inget att förstå. Från detta perspektiv är inte bara det vi kallar galenskap, utan hela normaliteten i våra liv, en enda stor illusion, ja just en låtsasvärld. Vi lever våra liv som om de varade för evigt, eller tycker i alla fall att de ”borde” vara så. Så enfaldigt av oss. I den fysiska dimensionen är liv och död ständiga följeslagare. So it is. Snacka om att gilla läget – att döden är ofrånkomlig är en sak, att många värjer sig mot den likaså… men själv insåg jag sent att accepterandet av den, och integrerandet av den i dagliga livet rymmer en sådan potential till fördjupad livskänsla och inre frid.

4 av 16« Första...23456...10...Sista »
Till toppen