Kär i sin personlighet

Nirvan Richter, 29 maj 2014

Att vara kär i sin egen spegelbild anses väl allmänt vara självupptaget och lite löjligt – något vi alla har i oss, förvisso, men som de flesta har distans till; inte minst för att det som regel inte håller i längden… vi blir äldre, våra kroppar förändras… inte alltid till det positiva, sett med dessa ögon.

Men hur är det med vår personlighet? Vem har i vår kultur motsvarande distans till sin personlighet?
Personligheten är tvärtom något vi värnar, något vi avgudar, något vi blir indignerade, rentav kränkta, om den ifrågasätts. Jag minns hur jag som vuxen – typ fyrtio – för första gången mötte människor som, för att uttrycka mig brutalt, gav själva fan i min personlighet… initialt kände jag mig inte sedd, var dessa människor inte intresserade av människor? Det tog tid för mig att omvärdera… och successivt uppenbarade sig en ny verklighet. Av frihet. Därför att man ser bortom. Till det vi är under våra personligheter. Till det lager i att vara människa där vi alla är förenade, oavsett ålder, kön, sexuell läggning, yrke, inkomst, social situation etc.
Myntet har två sidor; man slutar att imponeras av yttre attribut och framgång, egna och andras, OCH man slutar att döma sina egna och andras tillkortakommanden.

Inget är så kul som att leka med sina personligheter. Omedvetet styr de, och begränsar, våra liv – vi lever våra personligheter precis som en skådespelare går in i sin roll. Jag föreställer mig att det måste vara skönt att kunna lämna sin roll efter en kvälls förställning (oj, lustig felskrivning – föreställning). På motsvarande sätt är det underbart att befria sig från sin personlighet, att få distans till den.

Därför ett lektips. Gör den ihop med några vänner som du känner dig riktigt trygg med; det är jätteviktigt för om den ska ha effekt behöver du våga blotta dig och då ÄR vi sårbara – om du inte känner gränsen för detta eller har vänner som det funkar med så avstå!
Tills vidare.

Börja med att tyst var och en leva er in i era personligheter… efter en stund börjar ni mingla runt i rummet med varandra genom att busa med era personligheter, släpp ut dem, vädra dem genom att presentera er för varandra, känns olika beroende på vem ni möter så stanna inte upp utan rör er från person till person och upprepa; typ, Jag är en framgångsrik designer, Jag är akademiker, Jag är högväxt… först kanske ganska förutsägbart, sedan med större tydlighet och läskigare djup, kanske t o m överdriv… Jag anser mig vara en av de främsta designerna, Jag bör veta bättre eftersom jag är akademiker, Jag känner liksom att jag ser saker lite från ovan… Eller vänd på det istället för superiority, gå in i din egen inferiority… Jag är helt värdelös under ytan, Jag är inte ens en riktig man, dålig älskare, livrädd för att vara bög, underdog för att undvika ta ansvar… Avsluta genom att skaka ur kroppen, återgå i tystnad för en stund, dela era upplevelser, men ingen anledning att analysera… allt handlar blott om de låtsasliv, de roller vi bär med oss (jmf teatern); några kanske mer destruktiva än andra… några kanske kul att behålla… men framför allt, oavsett vilka de är så är de blott utsidan – se dem för det de är, känn igen dem - och därmed ingen anledning att fästa så stor betydelse vid.
Precis som spegelbilden. It comes and goes. So it is.


Reflektioner från läsarna


Roona skriver: 29 maj 2014 kl. 11:09
Jag skriver på en bok, “Monsoluiternas Land”… Den första meningen är “Det var en gång”… den sista meningen i boken kommer att vara “Och så är det. ” Den handlar precis om detta du skriver om … vilka är vi egentligen?
Vi alla vet… bakom våra roller… och var går gränsen mellan roll och varande?
Monsoluiternas Land är gränslandet.
Tack för att du delar med dig av din verklighet.