Vissa stolar är tänkta att användas. Andra förändrar hur man sitter, och hur man är i ett rum. Länstol tillhör det senare. Den utgår inte från en formidé, utan från kroppen. Samtidigt är den lika mycket en möbel i rummet som en plats i sig själv.
Stor, men inte tung. Enkel, men inte banal. En möbel som rymmer motsatser.
En stol är närmare kroppen än de flesta andra föremål vi omger oss med. Relationen uppstår inte i hur den ser ut, utan i hur den känns att använda. Länstol utgår från detta. Den är formad utifrån en kroppsförnimmelse — var den tar emot, var den ger stöd, och hur kroppen tillåts röra sig.
Det handlar inte om en ideal position, utan om att skapa förutsättningar för sittande som kan variera. Formen följer inte en bild, utan en erfarenhet. Det är där formgivningen tar sin början.
Länstol bär på flera paradoxer.
Den är omslutande, men inte instängd. Generös i sin skala, men visuellt lätt.
Kan uppfattas som ståtlig, nästan som en tron — men smälter samtidigt in i rummet. Den karakteristiska spjälryggen är avgörande här. Den håller kroppen, men släpper igenom ljus och siktlinjer. Man sitter i den, men också i rummet.
Ambitionen var aldrig att förenkla bort komplexiteten, utan att hålla ihop den.
Stolen är tillverkad i massivt trä — ek eller bok — och naturmaterial som får förbli öppna för användning.
Under sitsen byggs konstruktionen upp av lager av sadelgjord, hampa, kroll, linneväv, tagel och bomull — en uppbyggnad som bär snarare än ger efter. Den formar sig gradvis, i takt med kroppen. Det yttersta bärverket av linneband är enkelt, vilket ger en känsla av att sitta lätt, nästan i luften.
Ytbehandlingen påverkar hur möbeln möter handen. Såpa och olja låter träet förändras långsamt. Äggoljetempera lägger sig som ett matt skikt som förblir öppet, möjligt att återkomma till.
Det som uppstår över tid är inte slitage, utan en fördjupning.
Länstol är hög, nästan arkitektonisk i sin form.
Bakbenen löper rakt genom konstruktionen och bildar, tillsammans med armstöden, en tydlig ram. Denna enkelhet var en av de största utmaningarna — att nå fram till något som ser självklart ut, men håller konstruktivt. I rummet fungerar stolen som en vertikal markering. Som ett grenverk som reser sig bland lägre nivåer. Den tar plats, men stänger inte rummet.
Den är inte ett objekt som kräver uppmärksamhet, utan en närvaro som märks i hur helheten håller samman.
Länstol fanns länge som idé innan den blev verklighet. Den första skissen ritades 1992, men det tog flera år innan formen nådde produktion 1995. Det var inte en lösning som ritades fram, utan något som växte fram.
Den är inte heller färdig när den lämnar verkstaden. Den fortsätter att formas genom användning — i kroppen, i materialen, i rummet. Den kan vårdas, justeras och förnyas. Ytor kan bättras, textilier bytas. Hos Norrgavel finns möjligheten att lämna in möbler till verkstaden i Lammhult för ommålning, omklädsel eller annan renovering.
Med tiden uppstår något som inte kan tillföras från början — inte en karaktär som lagts till, utan en som vuxit fram.
—
Med tiden blir Länstol mindre ett objekt och mer en plats.
En plats att landa. En plats att återvända till.
