Hallen är hemmets första rum. Det är här vi passerar varje dag, ofta utan att stanna upp. Men just därför förtjänar den omtanke. Det är i hallen vi kliver ur världen och in i vårt eget sammanhang.
Jackan hängs av. Skorna ställs undan. Nycklar läggs på sin plats. Små rörelser som upprepas dag efter dag. När hallen fungerar märks det knappt. Rörelsen är självklar. Rummet bär oss utan att ta uppmärksamhet. När den inte fungerar känns det direkt — i stressen, i det som saknar plats.
Att inreda en hall handlar därför inte alltid om att göra den märkvärdig. Det handlar om att ge det vardagliga en tydlig form. Om att skapa en övergång som är mjuk, praktisk och mänsklig.





































































































































