3xV

3xV-1

Nirvan Richter, 25 juli 2013

Venedig. Verona. Visby. I omvänd ordning, är det sommarens upplevelser. Jag tror det var Dalai Lama som ur sin visdom rådde oss att åtminstone öppna upp för en helt ny upplevelse eller ny plats varje år. Min kvot är med andra ord fylld för ett tag.

Att typ tvinga sig till nya upplevelser, kan måhända verka märkligt i en värld där allt gått till överdrift åt andra hållet. I en värld, där ett gott liv har blivit synonymt med ett radband som inte har med kontemplation att göra, utan med en upplevelseström; virtuella eller IRL (in real life) – ju unikare, ju frekventare dess bättre; såväl materiellt (kläder, prylar, egendomar… ) som icke materiellt (kunskap, resor, mat, spel, nöjen… ).

Visst ja, det är så här det kändes! konstaterade jag (De där blixtinsikterna är spännande; ur ingenting kommer ett statement, som försvinner lika snabbt, om man inte fångar det) efter att mest ha varit i det yttre flowet den senaste tiden. Och njutit av det. I stunden. Men också medveten om ”ytan” och att det inte längre känns som det viktigaste sättet att fylla livskvoten. Utifrån eller inifrån – det är (kanske) frågan; inspiration (andas in) eller entusiasm (fylld av Gud)…

Modell ”The encyclopedic palace” som it-am bilmekanikern Marino Auriti skapade som pensionär, 1955

Jag är säker på att många av er förstår vad jag menar. Men kanske (?) att ännu fler faktiskt inte gör det… själv hade jag inte förstått innan begrepp som meditation/djup närvaro rent praktiskt integrerades i mitt liv; kvaliteten i det rena varandet, att BARA VARA . Alldeles oavsett med vad. Utan att välja t ex glädje framför sorg, skönhet framför fulhet, umgänge framför ensamhet… ja till sist närvaro framför brist på den samma. Katalysatorn – det som är helt nödvändigt för processen, men som inte själv deltar – är insikten om vad närvaro är. Och vad det inte är. Att i sig själv känna kvalitetsskillnaden på närvaro och frånvaro, att simultant t o m vara medveten om graden av närvaro i varje handling.

Det som emanerar ur ett sådant förhållningssätt är frid (liksom också det kreativa flödet). Man kan inte kommendera fram frid utan den kommer som en konsekvens; av att tysta mindet/intellektet. Om längtan är detta, kan (men behöver inte) t.o.m celibat innebära en befrielse. Liksom just att dra sig undan världen likt Buddha eller den tibetanske munken. Förra veckan bjöd också på italiensk ensamhet i flera dagar; i samklang med cikadorna såväl i gassande sol som i svarta natten. La famiglia (min älskades), som bor i en annan del av huset, förstår sig inte på ”spöket”, men verkar respekt- och kärleksfullt ha resignerat efter dryga tiotalet somrar. Själv njuter jag ofantligt… det känns som den finaste, mest värdefulla gåva man kan ge sig själv – kravlöst varande. Att platsen ligger nära Assisi där Fransiscus valde en grotta som sin hemvist må höra till ”mindet” men inte desto mindre.