Att vara människa?
Nirvan Richter, 5 mars 2014
Man sätter att årtal för sin födelse – jo, det är det vi gör, vilket på intet sätt är givet; i vissa kulturer är den fysiska åldern inte så bestämd
– i mitt fall 1954… så relaterar man i fortsättningen allt till detta årtal…
1961 grundskolan, 1974 studenten, 1975 värnplikt, 1976 KTH… 1986 CMV… 1996 RISK… giftermål 1980, barnen 1983, 85, 89, 92…
Inrutat, förutsägbart, ”meningsfullt”…
I kontrast, i mitt fall, till ett yrkesliv utan fallskärm och bostadsmaraton fyllt av uppbrott…
Frihet handlar om att våga släppa kontrollen… så kom skilsmässan; vars huvudsakliga utmaning var just, att släppa – i detta fall ”drömmen om den perfekta familjen”. Men giftermål är förstås precis som födelsedatum inte annat än mentala konstruktioner; idéer…
Har en blomma ett födelsedatum? Gifter sig grisar – nej du grisefar, nu skiljer vi oss…
Det finns en mental kontext där födelsedatum och giftemål hör hemma, liksom religion, yrkesroll och företag – inget fel i det.
I denna drömvärld, blir man, efter att ha upplevt lövsprickningen och den första nattfrosten sextiofem gånger, pensionär.
Och det finns en fysisk kontext (som ur ett upplyst perspektiv också är mental), där jag satt barn till världen med en kvinna jag älskat.
I denna värld finns barnens mor fortfarande kvar, vi håller kontakten, kan fortsatt känna närhet och värme, vi existerar parallellt i det fysiska men träffas inte lika ofta IRL. Med Victor ”89” är det annorlunda… han skapade härdsmälta i min fysiska kontext och hans död rev de sista bastionerna i min mentala kontext – att våga släppa ”drömmen som pappa till fyra underbara barn”.
Jag var medveten om detta fler år innan olyckan; jag hade medvetet släppt dröm efter dröm, men förmådde inte att ge upp denna sista…
mycket handlade om mental förvirring kring att släppa och ändå fortsätta att älska.
I was in love with it, just could not let it go… and then, life did it for me… hade verkligen inget val, snacka om fait accompli.
Om man lämnar den mentala kontexten och den fysiska är avkodad, vad återstår då? Ja… typ allt som verkligen är viktigt i livet – det rena varandet, just beeing… att vara… inte människa, inte 43år, inte singel, inte bög, inte miljöpartist… bara rent varande… inte på semester, inte nervös, glad eller ledsen… bara rent varande… nervositet, glädje, sorg ok, men inget ”jag”, utan bara olika nyanser av varande… det finns ingen människa där som är nervös… men visst kan nervositet passera. Precis som allt annat.
I den kontexten kommer Victor alltid att vara min mästare; i stunder då jag fortsatt identifierar mig med det fysiska, finns det sorgliga i sorgen kvar… då vet jag var jag är, inget fel; men befrielsen ligger i 1) insikten att detta bara är en dimension och 2) kontakten med det som ligger bortom; den rena närvaron, att BARA vara.
Reflektioner från läsarna
Mia skriver: 7 mars 2014 kl. 06:53
Tack…du skriver så fint och intressant. Jag håller med dig att vår årtalsfixering gör oss ofta ofria både i tanke och handling. Jag jobbar i förskolans värld och det går nog inte en dag utan att det pratas om barnens åldrar, både bland föräldrar och kollegor.
Hur tänker du kring pengar? Ibland kan jag trots att jag har god ekonomi uppleva en oro. Jag vill känna ett varande i det oxå…är vi så “skadade “av vår kultur även när det gäller det?
Nirvan svarar: 9 mars 2014 kl. 11:30
Hej Mia,
Först, om vi är “skadade” av vår kultur? Man kan uttrycka det med olika ord, men ABSOLUT – vi är fångade i ett tankesystem (det jag ovan kallar en mental kontext) som det är oerhört svårt för oss att såväl se som att ifrågasätta och, som en följd, förändra. Vi är totalt identifierade med det (prägling). Det behöver inte vara “fel”, men det är osunt att vi inte inser att det är bara ett tankesystem.
Så till pengar som, tillsammans med sex, är ett av de mest återkommande fenomen vi upplever som problem; i ditt fall kopplat till oro. Du frågar hur jag tänker kring det. Helt kort då :)
Människor frågar ibland hur det känns att ha nått framgång med Norrgavel; jag är varmt tacksam för det, men det viktigaste är att det inte förändrat mitt “liv”. Däremot har det lärt mig ofantligt mycket om livet inte minst just då det gäller pengar.
Fram till jag startade Norrgavel, hade jag som mantra att behålla min frihet genom att inte skuldsätta mig. Så insåg jag, att förverkligandet av mina visioner var kopplat till företagande, vilket i sin tur alltid är förenat med risker; så jag ändrade min verklighetsbild (mentala kontexten) – jag bestämde mig att satsa helhjärtat även ekonomiskt – med insikten att det kunde bära eller brista (det är oerhört viktigt att verkligen ta in worst case) – OCH, väl att märka, behålla min frihet. Med risk för att vara övertydlig, beslutade jag att inte längre köpa bilden av frihet, som något kopplat till den fysiska världen.
Periodvis har det varit grymt tufft… och? det har tvingat mig att möta, just det, min oro… som ibland tog sig avgrundslika uttryck jag tidigare aldrig upplevt… Frihet är det som öppnar sig bortom; man kan liksom inte hoppa över utmaningarna. Och insikten det gav var förstås att oron, till min förvåning, inte hade med pengar att göra, utan under ytan var existentiell… handlade om överlevnad, eller det som ligger bortom – vi har alla sett såväl fattiga fridfulla själar (utan att romantisera) som fullkomligt hysteriska miljonärer.