Det viktigaste i livet...

Nirvan Richter, 30 april 2012

Såg just en japansk film, Att rida ensam i 1000 mil, som visade sig handla om en far som miste sin vuxne son. Enkel, långsamt odramatisk och gripande – och japansk i sina återhållna känslor. I kväll tillåter jag mig att bara sjunka in i sorgen. Tänker på då jag fick beskedet. Hur det fanns hopp. Tågolycka i Indien, massa döda… men de hade inte hittat Victor. Jag var i vacker dalgång i Italien. Ringde mina andra barn. Åkte hem till Arpitas, min italienska sambo, hus. Ovisshet. Gick till sängs. Halv fem på morgonen ringde UD – de hade hittat en död västerländsk ung man men inte identifierat honom. De var tre och en var på sjukhus. UD- kvinnan sa att det fortfarande fanns hopp. Hopp…? Endera Victor eller hans gode vän. Efter ytterligare någon timme ringde UD igen. De hade hittat den tredje pojken död under tåget. Att vara förälder…

Hur många barn har jag nu? Någon säger du kommer alltid att ha fyra barn… Har inget förhållande till orden. Fyra känns fel. Och allt annat än fyra känns också fel. Det kan få vara så.

I ett samtal härom kvällen fick jag frågan vad detta hade gjort med mig. Jag är alltid nyfiken på de svar som kommer… Det har gett mig ökad frihet. Inte så att jag är fri från sorgen och saknaden – det kommer aldrig att ske Victor. Men att mista det jag älskade allra mest, det jag tvivelsutan kunnat offra allt för att rädda, har öppnat för det som finns bortom. Tidigare sa jag att det viktigaste i livet var just liv och död. Nu är det som att liv och död lotsar mig till det som är viktigt i livet – nämligen allt. Och absolut ingenting. Det är mycket vackert.