Helt djävla sjukt

Nirvan Richter, 15 april 2013

På 1980-talet vägrade jag bil, liksom flyg förstås; rörde mig mest på cykel eller med tåg. Minns en gång vi tillät oss låna svärmors Golf och bilade nedåt Södermanland – frihetskänslan var enorm, men också omställningen, rent av chocken… E4:an förbi Vagnhärad var helt ny och vi konstaterade hur man brutalt dragit den 20 meter breda motorvägen rakt genom det gamla kulturlandskapet; över åkrar, genom dungar och vertikalt nedschaktat genom urberget. Jag förvånade mig själv, men minns hur jag grät.

Episoden gjorde sig påmind då jag i slutet av förra veckan var i Oslo för välbesökt kundkväll och frukost för inbjudna arkitekter/inredare morgonen därpå. Tänk, att kunna stiga ur sin säng i vanlig tid i Malmö, ta tåget till Köpenhamn/Kastrup och via Gardemoen anlända butiken i centrala Oslo vid elvatiden. Och för bara några ynka hundralappar. Grymt imponerande. Och förstås helt djävla sjukt, så länge flyget i proportion till nyttan står för en sådan enorm miljöbelastning. Mina återhållna tårar känns mer relevanta än flygets patetiska krokodiltårar över höjda bränslepriser; man betalar ju inte ens gängse energiskatt. Få saker gör mig lika upprörd. I början tog jag buss eller båten, men någonstans går en gräns för att man ska orka… snabbtåg som förbinder Kph-Malmö-Gbg-Oslo, tack! Och låt gärna chockhöjda flygskatter bidra till finansieringen.

Situationen framstod som ännu mer absurd, då jag under hemresan läste DNs utmärkta artikelserie Min stund på jorden; i del 1, Vårt största moraliska dilemma, beskriver Harald Welzer klimatkrisens moraliska och intellektuella konsekvenser.