Jag är en blomma

jag-är-en-blomma-1

Nirvan Richter, 31 mars 2014

En värdefull stund i söndags på vår franska ”balkong” (det galna tyget heter f ö Côte d’Azur)

Häromdagen hörde jag om en kvinna vars knep – för att verkligen vara närvarande i stunden – var att andas tre gånger då hon kramade sin älskade; vid första andetaget påminnande sig själv att hon tids nog skall dö, vid det andra att hennes älskade ska dö, i det tredje andetaget tackade hon livet – detta nu tillsammans, just detta, som är vår värdefulla stund på jorden.

Precis som ”alla andra” var jag länge oreflekterat identifierad med livets fysiska dimension; min person och mina roller…
Men allteftersom åren har gått, så inser jag alltmer hur begränsad ”jag” blir av ett sådant synsätt – det stämmer helt enkelt inte, det är inte det som är livet.
”Livet” blev inte annorlunda för att ”jag” förverkligade mig, ”livet” består trots alla de faser min person, min familj och min kropp genomgår… det finns ingen mening och inget behov av hopp… och just detta öppnar portar på vid gavel, äntligen fritt att passera ut… utan mark att beträda. Det är spännande.

Om det inte vore för att jag känner större frid, harmoni och tillfredsställelse än någonsin, så skulle man kanske tolka ovan som någon form av depression. Och om inte, så varför överhuvudtaget orda om det?
Det handlar egentligen inte heller om att förstå; det behovet hade jag tidigare, men lever sedan länge utifrån insikten att det inte finns något att förstå. Nej, det är mer som att jag är kvar i det gamla, trots att det inte fungerar… jag ser fortfarande en värld (den västerländska?) som jag får allt svårare att relatera till. Om man bor avsides som i Walden eller sitter på Himalaya och mediterar, så ok, men mitt i stan, i yrkeslivet… Shakerkvinnorna gjorde sina möbler till Gud; det är väl så det måste vara…
Som en blomma; den gror, slår ut och vajar sedan i vinden… drar sig tillbaka, vissnar och förmultnar.


Våren… på bar kvist...