Till varmt minne av Lars-Göran Jonsson

till-minne-av-lars_goran-1

Nirvan Richter, 17 juli 2012

Floden Trebbia för några dagar sedan

För ett år sedan, på Trebbias paradisiska flodstrand, fick jag budet om olyckan som ledde till att jag miste min son Victor. Den dagen hade jag studerat Den tibetanska livs- och dödsboken (1992, 2007).
För några dagar sedan låg jag på samma strand och fördjupade mig i Den tibetanska dödsboken (1927, 1974) och fick då dödsbudet om Lars-Göran. Utan Lars-Göran hade inte Norrgavel varit det det är idag – varmt TACK Lars-Göran! Hör du det?!

Norrgavels möbler visades första gången på bomässan Bo93 i Karlskrona, i Kjell Forsheds makalöst vackra trerumslägenhet med vattnet glittrande utanför. Maria Månsson, ännu produktionsansvarig på Norrgavel, och jag turades under hela utställningstiden om att några dagar i stöten finnas på plats. Vid en av dessa avlösningar (efter att i sedvanlig ordning ha plockat fång av dikeskantsblommor längs vägen från Lund), precis innan Maria skulle ge sig av, berättade hon – jo, förresten, igår var det en man här som stannade och pratade länge. Han verkade vara väl insatt i möbelbranschen och kom med massa nyttiga tips. Men rätt var det var, var han som försvunnen… hans fru kallade och jag missade att ens få hans namn.

Detta var 1993, många av Norrgavels klassiker hade sett dagens ljus som prototyper, men endast Påshyllan och Kapphyllan hade producerats i blygsamt antal (visade året innan i Örebro). Idén var fortfarande att sälja på postorder från Lund för att undvika fördyrande detaljistled. Jag handmålade kapphyllor i källaren på Lilla Södergatan och Maria transporterade dem i min Citroen till postkontoret på Mårtensgatan. Tanken var att etablera en produktionsanläggning i närheten. Jag älskade verkligen Lund, men möbelproduktion i en univeritetsidyll, hur smart var det? 😊

Hösten efter fick vi på olika vägar tips om att konsultera en man vid högskolan i Växjö. En mörk höstkväll anlände jag och Maria till en ödslig högskola. Längst bort i en tom mörk korridor lyste det från en öppen dörr. Vi närmade oss flitens ljus, knackade och stegade in… nä-men, Maria utropade, DET ÄR JU HAN! Livets vägar… man får det man behöver. Lars-Göran lyssnade på sitt inkännande sätt, ställde frågor, analyserade, kom med försiktiga propåer… det där med Lund kanske inte är så klokt… Därefter guidade han oss till sina vänner in i mörkaste Småland, där man i generationer ägnat sig åt just möbelproduktion.

Försiktig som jag var vid den tiden, vågade jag inte stanna i Lammhult, utan fortsatte vidare till Vrigstad, där vi under några korta vintermånader försökte lägga ut ytbehandlingen på underleverantör… vilket slutade i förskräckelse med att alla möbler brann upp i februari 1994 (man får också det man behöver lära sig något av). Först därefter vågade jag följa min längtan om egen produktionsanläggning för att kunna garantera kvaliteten. Den vackra byggnaden, i brytning mellan klassicism och funkis, i Lammhult ägdes lyckligtvis av en annan av Lars-Görans vänner.

Lars-Göran var på dagen tio år äldre än jag. Jag upplevde honom som en extremt varm och välmenande människa. Också levnadsglad och jovialisk – jag har varit berusad två gånger i mitt liv (vilket man kan ha åsikter om), en av dem var då Lars-Göran skulle bredda min bildning vad gällde klassiska svenska nubbar – han hade ett batteri av små smakflaskor. Tillsammans med Milis Ivarsson, modern till Norrgavels äggoljetempera, hade vi en oförglömlig kväll.

I torsdags gjorde jag 20km vandring i bergen ovanför Trebbia

Då jag nu håller på att avsluta läsningen av tibetanernas djupa insikter i tillstånden kring och nära efter döden, så har jag Lars-Göran med mig. Dödsboken är tänkt att reciteras för den döde. Rätt eller fel, upplevde jag Lars-Göran som något osalig, han hade säkert sina egna vägar, men vi möttes så vitt jag kunde känna inte i meditation. Tibetanerna beskriver att vårt medvetande i tillståndet efter döden är mycket mer mottagligt för det vi känner som vår egen sanning. Dödsbokens texter avses hjälpa medvetandet/det vi i väst benämner ”själen” att komma hem… dess funktion är…

”som flyttandet av en stor träbjälke (eller stock) som hundra män inte kan bära, men som om den flyter på vattnet kan bogseras vart man än önskar på ett ögonblick.” (textens nästsista sida)

Så, alla ni som gillar Norrgavel, skänk Lars-Göran och hans familj många goda tankar. Nina som driver Lammhultsbutiken är gift med Lars-Görans son Fredrik – tillsammans var det de som med enkelt personbilssläp levererade de allra första Norrgavelmöblerna 1993. Som om inte det vore nog, är Lars-Görans andre son Jonas sedan länge en av våra duktigaste säljare (i Lammhultsbutiken).

Känn igen Det Klara Ljuset Lars-Göran och följ den uppåtgående stigen!


Reflektioner från läsarna


Karin skriver: 26 juli 2012 kl.04:06
Tack Nirvan för att du delar med dig, vad fint skrivet!


Monica & Jim skriver: 31 juli 2012 kl.05:20
Lars-Göran var en mycket god vän till oss på 70-talet i Växjö, genom Friluftsfrämjandet, För ett år sedan hade vi nöjet att få träffa Fredrik och Nina i samband med leveransen av 2 “Länstolar” från Lammhult. Vi blev glatt överraskade att få träffa Fredrik igen efter alla år, (ganska lik sin pappa), och vi talade naturligtvis om gamla tider i naturen. Tack Nirvan för de fina orden och vi känner starkt för Fredrik och hans anhöriga i dag.